Martin Lagerholm skriver i denna krönika om tendenser i tyskspråkig teater, om tyska teatertidskrifter och om här hemma kända och okända, spelade och ospelade dramatiker från Tyskland, Schweiz och Österrike
 
”Vi behöver nya teaterpjäser”, utbrast dramatikern Moritz Rinke nyligen i en intervju i det tyska månadsmagasinet Cicero. Från och med nästa spelsäsong kommer han att ingå i legendariska Berliner Ensembles ledning, särskilt ansvarig för teaterns så kallade Autorenprogramm, där just samtida dramatiker tillsammans med dramaturger och regissörer är tänkta att skapa nya verk utifrån olika samtida motiv och teman. Med detta förfarande vill man knyta dramatikerna närmare arbetet med de konkreta sceniska processerna.
Citatet ovan bekräftar egentligen bara det som Rinkes kommande chef, regissören och teaterintendenten Oliver Reese, uttalade redan för två år sedan, när det stod klart att han senare i år lämnar Schauspiel Frankfurt och flyttar till Bertolt Brechts stolta gamla teaterhus i huvudstaden: ”Vad jag ser som det allra viktigaste för Berliner Ensemble, är att arbeta med teaterpjäser som skrivs här och nu. Jag tror att vi åter måste få dramatiker att engagera sig i just teatern, efter att de på senare tid hellre skrivit för film och tv eller prosa.”
Nu kan man med fog hävda att det knappast råder någon brist på samtidskommenterande scenkonst på de tongivande teaterhusen i landet. Med undantag för den lettiske stjärnregissören Alvis Hermanis, som ofta sätter upp sina produktioner på de stora tyskspråkiga scenerna men som nu offentligt gjort upp med och utmanat den samtida tyska talteaterns starkt samhällspolitiska fokus, och möjligen också bortsett från den högt aktade regissören Christoph Marthaler, är det sällsynt att någon inom branschen så tydligt tar avstånd från de politiskt genomsyrade ledmotiven på de tyskspråkiga repertoarerna. Rinke och Reese har hur som helst en poäng: i allt högre grad – såväl i Tyskland som på många andra håll i Europa – väljer teaterhusen att kommentera sin samtid genom sceniska adaptioner av klassiska romaner och filmer snarare än med hjälp av nyskrivna pjäser. Själva dramatiken som konstart och litterär genre försummas alltså, tycks man mena.
Fullt så kritisk är nu situationen inte; ännu är det möjligt att på teatrarna se vår värld speglas i såväl klassikeruppsättningar av Shakespeare som i samtidspjäser skrivna av vår egen tids engagerade dramatiker. Och det saknas som bekant heller inte samtida tyskspråkiga pjäsförfattare med världsrykte, och som sedan ett drygt decennium tillbaka är flitigt förekommande också på svenska teaterscener: en Anja Hilling, Dea Loher eller Marius von Mayenburg; för att inte tala om den internationellt mest framgångsrika av dem alla, Roland Schimmelpfennig, som bland annat hade urpremiär på sin pjäs Vintersolstånd på Dramaten, i Staffan Valdemar Holms regi (2015), och vars senaste pjäs, Das schwarze Wasser, just haft Skandinavienpremiär på Betty Nansen Teatret i Köpenhamn.
Dessa och andra dramatiker, som var och en med sitt specifika formspråk och uttalade tematik ofta landar mitt i vår sociala och politiska vardag, ser fortfarande till att utöva sitt inflytande på den tyskspråkiga teatern. Hillings ”flyktingdrama” från 2014, Sinfonie des sonnigen Tages, eller Mayenburgs komiskt absurda och socialt utmanande psykodrama Stück Plastik (2015), är goda exempel på slipade och konstnärligt lödiga teaterstycken från senare år.
Tyskland är alltså inte bara ofantligt rikt på teaterhus och starka scenkonstnärliga traditioner, utan också på det slags dramatiker som faktiskt skriver om vår tid och blottlägger den moderna människans existentiella och sociala splittring i en orolig värld. Ett tydligt tecken på dramatikens trots allt höga status i Tyskland (i allt väsentligt också gällande Österrike och Schweiz), är att nyskrivna pjäser här som regel har en helt annan spridning i offentligheten än på många andra håll i teatervärlden. Medan de flesta skrivna dramatiska verk i Skandinavien förläggs på teaterförlag, där de tålmodigt väntar på att hågade teatrar skall upptäcka dem, ges flertalet tyskspråkiga pjäser ut i bokform – enskilt eller i antologier (som exempelvis i Fischer Verlags löpande utgivningsserie Aktuelle Stücke, där man samlar några av det senaste årets mest intressanta teatertexter). Man upptar alltså gärna de inhemska dramatikerna i det reguljära litterära kretsloppet, vilket i sin tur vittnar om att dramatiken som sådan i det kulturella medvetandet är minst lika prestigefull som det färdiga scenkonstnärliga verket.

Till det höga anseendet bidrar också de båda ledande tyska teatertidskrifterna Theater Heute och Theater der Zeit, som i varje nummer publicerar ett nyskrivet och scenaktuellt stycke i sin helhet. Ett belysande exempel på en sådan tidskriftspublicering är den unge österrikaren Ferdinand Schmalz färska politiska satir Der thermale Widerstand, som under den gångna hösten spelats på inte mindre än tre teatrar (i Zürich, Graz och Berlin). Pjäsen lanseras som en ideologisk skärmytsling mellan revolutionära och nyliberala krafter, och där allt utspelar sig i ett hälsobads svettiga inrättningar.
Schmalz dramatiska persiflage har en allmängiltig grundton som säkert hade kunnat gå hem också på svenska teaterscener. Detsamma gäller bevisligen också andra och i hemlandet tokhyllade dramatiker som Wolfram Lotz, som introducerades på svenska i höstas med insceneringen av det absurda och postkolonialt nattsvarta hörspelet Det löjliga mörkret; den oförskräckta och humoristiska provokatören Sibylle Bergs gästspel på Dramaten med stycket Det säger mig ingenting, det så kallade därute; och förstås Ulrich Hub, vars barn- och vuxenpjäser genom åren spelats på en rad scener runtom i Sverige.
Andra i hemlandet spännande tyskspråkiga dramatiker väntar ännu på sin svenska eller skandinaviska scendebut. I fallet Katja Brunner, schweiziskt ”underbarn” född 1991, är det nog bara en tidsfråga innan man också här upptäcker kraften i hennes märkliga stycken, präglade av sina ofta traumatiska och plågsamma motiv, som hon i språkligt raffinerade och lyriska textcollage lyckas förära en dramatisk rytm som imponerar, och där Elfriede Jelineks ande stundom kan anas både på och mellan raderna. Bara titlar som Die Hölle ist auch nur eine Sauna (Helvetet är bara en bastu) och Ändere den Aggregatzustand deiner Trauer (Ändra din sorgs aggregationstillstånd) vittnar om Brunners språkliga fyndighet och infallsrikedom.
Det finns förstås också de pjäsförfattare som är mer rotade i den specifikt tyska samtidens mylla, och som med sina många interna referenser till inomtyska samhällsfenomen inte alltid finner sin motsvarighet i andra språk- och kulturområden. Detta gäller möjligen också en av Österrikes mest omhuldade dramatiker, Ewald Palmetshofer, som med sin tydliga tematik kring tyska och österrikiska skuldkomplex emellertid också tangerar en mer universell och tidlös existentiell och moralisk problematik. Hans stycken utmärks av ett dramaturgiskt komplext och estetiserat formspråk med en sublim språklig behärskning. I synnerhet dramat Die Unverheiratete (2014), ett slags psykogram om tre generationer kvinnor som i växelvisa rytmiska monologer och dialoger försöker förhålla sig till minnena av Nazityskland och krigsbrotten, fortsätter att röna stor uppmärksamhet trots de dryga två år som gått sedan urpremiären på Burgtheater i Wien. Att Palmetshofer, förvisso ännu oöversatt, är förlagd på ett nordiskt teaterförlag ger åtminstone viss anledning till hopp om en framtida uppsättning på en teater nära dig och mig.