Av ÅKE MALM
Vad gör en regeringschef medan han väntar på resultatet av en förtroendeomröstning? Heter han Matteo Renzi tar han fram portföljdatorn, kopplar upp sig på internet direkt från Palazzo Chigis pressrum. Därifrån kör han igång en chat med väljarna. Live.
Alltså – inte bara chat med skrivna meddelanden fram och tillbaka. Nej, samtidigt ställer Rainews 24 upp sin kamera och sänder – live, förstås – en god bit av chatten. Renzi läser frågorna som ramlar in och svarar direkt via mikrofonen medan han med blixtens hastighet skriver svaren på chatten. Karln är verkligen en medial multiteater – och allt går med revolutionens hastighet.
Det här kan ju verka litet underdånigt från mediahållet. Men plötsligt drar Rainews ur sladden till Palazzo Chigi och kopplar istället upp sig till en grupp arbetare utanför stålverket i Piombino (ni har väl läst Stål?? Klicka här för att läsa Margareta Zetterström om boken). Denna sekelgamla industrijätte ligger inför döden och inom max ett par dagar skall masugnarna släckas ned. En nästan 150-årig industritradition är över.
Men nu är Piombino en plats med en alldeles särskild historia. Med storindustrierna och ett Toscana som av tradition är särskilt rött, värnar jobbarna om sin historia som en kämpande arbetarklass. Kämpande i ordets verkliga betydelse. När fascismen föll samman 25 juli 1943 och Benito Mussolini röstades ned vid sammanträdet i Gran Consiglio (i Palazzo Venezia), firade medborgarna i Piombino regimens fall högljutt och intensivt. Snabbt började de organisera sig för försvaret mot tyskarna. Det skulle kulminera i samband med fredsuppgörelsen med de allierade 8 september. En uppgörelse som gav tyskarna fria händer att marschera in i det Italien som tidigare varit nazifascismens allierad. Det här är en spännande historia som i historieböckerna går under namnet La Battaglia di Piombino. Den antifascistiska folkkommitten där nekade inledningsvis att släppa in tyska soldater från det tiotal farkoster som var ankrade ute på redden. Men den lokale generalen gick emot och hävdade att man inte kunde neka de tidigare allierade, tyskarna, att gå iland. Det blev en lång och blodig historia som till sist slutade med att den mark som det väpnade folket lyckats vinna över de tyska trupperna, fick ges upp sedan italienska generalen gett order därom. Detta ledde till att de som skulle bli motståndsrörelsens gerillasoldater smög ut i buskarna norr om Piombino och inledde den tredje Garibaldidivisionens utmaningar mot de tyska ockupanterna. (Den som vill veta mera kan klicka här)
Det finns alltså anor att stödja sig på för arbetarna vid stålverket. Men i diskussionerna om vad som kan – och skall – göras, dyker också frågan upp om hur den italienska stålverkstiden skall kunna fortleva. Det senaste decenniet har rader av anläggningar lagts ned. Nu går alltså också Piombino och kvar blir bara krisdrabbade ILVA i Taranto, längst ned i stövelklacken.
På chatdatorns tangenter hamrar Matteo Renzi ut löftet. Det skall bli en överenskommelse med Toscanas region och Piombinos kommun. Det finns arbete för minst 5 år bara med att rensa upp och sanera området. En tanke är sedan att göra hamnen till en anläggning för att skrota båtar. Och det första fartyg som kan komma att bogseras till Piombino kan bli Costa Concordia. Problemet är kostnaderna. Turkiet har offererat 40 miljoner dollar, Piombino och Genua har ungefär samma offert, runt 100 miljoner. Civitavecchia kan vi glömma – deras offert var på omkring 200 miljoner!
De här frågorna behandlar alltså Renzi medan han väntar på besked från kammarens förtroendeomröstning. Det handlar om att godkänna inkomstskattereformen, den som i dagligt tal kallas 80 euro. För det är den summan han har lovat låginkomsttagarna, de som tjänar mellan 8000 och 24-26.000 euro om året. Ett påslag som skall kunna noteras redan i maj månads lönekuvert. Renzis verklige motståndare nu är M5S. Beppe Grillo gjorde en ironisk kommentar på sin blogg och menade att vadå, 80 euro är väl inte mycket att hurra för. Vilket var ett inlägg Matteo Renzi inte missade: ”Det kan den säga som är miljonär – för en låginkomsttagare som tjänar runt 1200 i månaden, är 80 euro ett bra tillskott.” ”Caterpillar” Renzi klarade sig med lätthet i kammaren. 344 ja och 184 nej för en arbetsmarknadsreform som modererar den flexibilitet liberala ekonomer anser vara Italiens räddning. Den nya lagen är förstås en kompromiss. Ett tillfälligt påhugg som anställning kan förnyas upp till 5 gånger på 36 månader innan det blir tal om fast anställning. En liten skärpning från orginalets 8 gånger.
Mitt i allt hinner Matteo Renzi också skriva ett brev till alla inblandade parter. Han meddelar att alla hemligstämplar på handlingar och dokument som rör massakrer och attentat i den italienska nutidshistorien skall bort. Jag skall återkomma till detta när de första handlingarna offentliggörs om några veckor. Detta är ett stort beslut som kanske äntligen kan räta ut några frågetecken kring skräckens år då bomberna exploderade och oskyldiga människor mördades på gatorna.
Så över till veckans oöverträffade evenemang. Två påvar skall samtidigt utnämnas till helgon av två ännu levande påvar.
Den förste är Johannes XXIII, il papa buono, den blide landsortsprästen som i själva verket var en skicklig diplomat och kunde runga till när det krävdes. Han utsågs till påve när han redan var gammal och sjuk. En typisk övergångspåve medan saker och ting mognar, tänkte kardinalerna. Som misstog sig grundligt. Johannes sammankallade det Andra Vatikankonciliet, ett kyrkomöte med över 2000 prelater från hela världen. Det betydde på många sätt en revolution i kyrkan. Den som vill veta mer skall läsa Gunnel Vallqvists Dagbok från Rom 1-4 – bättre genomgång finns inte.
– När ni nu kommer hem ikväll, sa Johannes från sitt arbetsrums fönster, då skall ni krama om era unga och säga att det är en hälsning från påven. Historiska ord som inget porträtt av söndagens helgon kan undvara.
Näste påve är polacken Karol Wojtyla, som tog sig påvenamnet Johannes Paulus II. Han som reste mer än någon påve gjort tidigare. Och som givetvis blev den förste påve som besökte Sverige. Som stöttade fackföreningen Solidaritet i Gdansk och hjälpte till att rasera muren som delade Europa. Men som också fördömde politiskt medvetna präster i Sydamerika. I det sammanhanget kan man påpeka att biskopen, monsignor Oscar Romero, som mördades i sin kyrka medan han förrättade mässan 1980, ännu inte kommit ifråga för helgonrollen. Han brukade säga ”när jag ger mat till en fattig kallar man mig helgon. Men när jag frågar mig varför han är fattig – då utpekas jag som kommunist”.
Ceremonierna inför dessa helgonförklaringar börjar redan på lördagen med bönestunder i många kyrkor i Rom. Inför söndagens ceremonier på Petersplatsen räknar man med många miljoner pilgrimer. Ingen vågar gissa hur många som verkligen kommer. Roms kommun har gjort sig beredd med 2500 poliser. Kyrkan ställer upp med 6000 frivilliga men det räcker inte. Roms renhållningsverket hotar med att festligheterna kostar 50 miljoner i extra insatser – kyrkan ställer bara upp med 500.000 euro, påpekar Roms Il Messaggero.