Två japanska träsnitt

Ando Hiroshige

Av IVO HOLMQVIST

Häromdagen tittade vi inom en av de många skräpaffärer som finns i Auckland med omnejd. De går under olika benämningar: op-shop vars förkortning påstår att man kan göra fynd, hospice-shops som samlar in pengar att driva verksamheten för vård i livets slutskede, Salvation Army och City Mission som ser till att de slantar som flyter in slussas vidare till behövande.

Den här var privat och mera up-market, med vissa om än blygsamma pretentioner på vad man saluförde av glas, porslin, möbler, gamla hattar och promenadkäppar, sådant som föregående generationer haft nytta av men som nu nog får klassas som icke-kuranta varor. Dock såg vi till att ett föremål fick nytt liv och hamnade i ett gott hem.

Bland alla tavlor fann vi ett intressant japanskt träsnitt som föreföll vagt bekant. När jag kom hem googlade jag på Hokusai men fick mest upp hans bekanta våg, alltid lika imponerande. Så letade jag fram ett liknande tryck som vi haft länge, och läste på baksidan vad jag antecknat: Inköpt på auktion den 7 april 1962.

Jag kommer ihåg var det var, på industriområdet på andra sidan järnvägen i Eslöv, bortom banporten, på en grusplan framför ett skjul på Gasverksgatan. Det var kanske samma gång som jag köpte en hel drös fickur ur lagret hos en urmakare som slog igen, vackra ting fast gick gjorde de förstås inte.

Ando Hiroshige

Och vidare hade jag på denna förtidiga födelsedagspresent till mig själv (sex dagar senare fyllde jag arton) antecknat att det var gjort av Ando Hiroshige, 1797-1851. De japanska skrivtecknen på de två trycken, inhandlade med nästan femtio års mellanrum, var så gott som identiska. Och si, när jag i stället för Hokusai slog in Hiroshige på Google Pictures så kom båda upp, efter någon minuts letande. Det gamla föreställer, ser jag nu, ”6th Station Fujiisawa”, det nya ”41st Station Miya”, och kan fås för under tusenlappen, nytryckta. Mina som är original (inbillar jag mig, fast upplagan var säkert väldig) kostade mig en knapp femtedel för det senaste, inte ens en tiondel för det tidigare, även med inflationsuppräkning. Så det var säkert en opportunity shop vi hamnat i…

Varje månad säljer man ut mängder av utgallrade biblioteksböcker på en särskild One Dollar Book Fair här i närheten. Ständigt förundrar jag mig över att man rensar ut oumbärliga uppslagsböcker och referensverk (som jag förstås falkar efter på de överfyllda bokborden, vid sådana tillfällen är mina händer gripklor och mina armar minst lika långa som en hungrig pensionatsgästs inför den sista av biffarna på smörgåsbordet). Förra veckan lade jag en dollar på James L. McClains ”Japan, A Modern History” (Norton, New York 2002). Sådant kan man alltid ha nytta av. Och jodå, på sidan 107 finner jag följande, apropå japansk kulturspridning inom landet:

”Eventually one did not have to leave home to experience the pleasures and educational broadening of travel. In the 1830s the well-known print designer Hokusai completed his celebrated “Thirty-six views of Mount Fuji”, and Hiroshige, perhaps the most famous of all wood-block artists, quickly sold out his “Fifty-three Stations of the Tokaido Highway.” Hiroshige´s prints were so popular with armchair travelers that he designed twenty additional series of Tokaido scenes, more than a thousand depictions of famous places in Edo and Osaka. Kyoto, and Omi.”

Jag tar till mig de raderna nu när jag gjort en nyttig och nöjsam japansk resa i min kammare – utile dulci.

1 kommentar

  1. Ivo Holmqvist says:

    Knappt hade slutraden i det jag skrivit härovan, om den japanska resan i min kammare, lagts ut på Dixikons hemsida så kom det en understreckare i Svenska Dagbladet (den 29 januari) där Martin Lagerholm recenserade Bernd Stieglers nya bok ”Reisender Stillstand”, om författare som nöjde sig med att resa i sin kammare, främst av dem förstås Xavier de Maistre (som dock for till Ryssland) och hans ”Voyage autour de ma chambre”. Och i dag, den 3 februari, skriver Monica Braw en understreckare om den pågående utställningen om japanska träsnitt på Ordrupgaard i Köpenhamn. Märkligt, i sanning märkligt – det är Makterna, skulle Strindberg ha sagt…

Kommentera: