Tusen och en natt
Salman Rushdie
Two Years Eight Months and Twenty-eight Nights

Iran hade i år i protest mot att Salman Rushdie skulle invigningstala i sista stund ställt in sin medverkan i världens största bokmässa, den i Frankfurt. Själv har jag läst honom alltsedan de inledande mästerverken: “Midnattsbarnen”, “Skam” och “Haroun och sagornas hav” och han stod länge på min önskelista för nobelpristagare. “Satansverserna” fann jag intressant och “Morens sista suck” underhållande, och sedan dess har jag mestadels hittat intressantare läsning på annat håll. Men en titel som Two Years Eight Months and Twenty-eight Nights är förstås oemotståndlig.

Rushdie tummar förstås på sanningen, som den drivne sagoberättare han är. Han nöjer sig inte med tusen och en natt, för romanen spänner över tre årtusenden. Så lång tid tar det nämligen för att berättaren ska kunna påstå att kampen mellan det prövande förnuftet och den rasande fanatismen, mellan människornas gråa vardag och fantasins opålitliga djinner, får ett någorlunda lyckligt “slut”.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Boken tar sin början i Almoravidernas medeltida Spanien, där Ibn Rushd, Averroes, med Aristoteles hjälp för det klassiska arvet vidare i västerlandet. Att han får en fruktansvärd motståndare i den persiske teologen Ghazali förvånar ingen läsare. Hans vederdeloman uttalar sin förkastelsedom i boken “Oförenligheten”. Som de moriska härskarnas “hovjude” (för att använda en i sammanhanget passande anakronism) försöker nämligen Ibn Rushd liksom senare Spinoza förena rationellt tänkande med rådande religiösa föreställningar och finner att det är omöjligt. Ghazali nedkallar guds förbannelse över kättaren och visar utan svårighet att de här strävanden är både oförenliga och olämpliga.

Båda herrarna har som bekant historiska motsvarigheter, vilket är mer än man kan säga om djinnprinsessan Dunia, dotter till härskaren på berget Qaf i Peristan. Hon förälskar sig i Ibn Rushd, lyssnar nättterna igenom på hans kloka tal men ägnar sig samtidigt på djinners vis åt en ivrig erotik tvärsöver gränsen mellan två oförenliga världar, och detta leder mot vanligheten till en så talrik barnaskara att de med tiden har ättlingar i hela världen.

Salman Rushdie nystar vidare på detta spännande uppslag och hittar många kloka och roliga sidospår, inte minst i mångkulturella städer som New York och London. När Ibn Rushd och Ghazali har gått till sina fäder finns det många som vill ta upp deras fallna mantlar. Referenserna till filosofi och historia blir efterhand rätt sparsamma, men bådadera glimtar till som ett slags vägskyltar genom den vindlande historien. Såväl Nietzsche som Schopenhauer får vara med på ett hörn.

Rushdies pikaresk har även denna gång starka lokalfärger. Mötet mellan fiktion och verklighet ger rika öppningar för både situationskomik och mer sofistikerad humor. Men hans frodiga fantasi känns inte lika unik idag som för trettio år sedan, då dess närmaste släkting var García Márquez och Karibiens magiska realism. Idag finns en bred, framgångsrik populärlitteratur med mängder av sagoväsen, odjur, historiska språng och hotfulla intränglingar från främmande världar, och den har fått mängder av avläggare i film och TV. Tolkiens eller Rowlings sagor och TV-serier som Agents of SHIELD eller Game of Thrones understryker hur lätt genren fastnar i klichéer och upprepningar. Också Rushdies senaste roman snubblar på sådana hinder. Den skulle nog ha mått bra av att få vara litet kortare.

Rushdies skämtsamma och respektlösa religionskritik är lika nyttig nu som när han skrev “Satansverserna”. Samma regim som anser sig vara kränkt av att han får invigningstala i Frankfurt har nyligen dömt två poeter till 99 piskrapp och långa fängelsestraff för att de uttryckt sig vanvördigt om dess styrelseskick under ett besök i Sverige. Yttrandefriheten är en förutsättning för alla andra friheter, och den försvaras bäst genom att man utövar den, har Salman Rushdie och många andra sagt, och jag kan bara instämma.

Rushdie talar om och läser ur sin bok mm

Peter Landelius

Peter Landelius

Författare, översättare, f.d. ambassadör. Hans senaste bok är Europa y el águila—Hacia una nueva relación con Estados Unidos hos Thomson Reuters Civitas, Madrid 2010.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: