Turkisk poesi
Anteckningar från en resa till Istanbul (1)

Efter en resa till Istanbul och det kvinnohistoriska biblioteket och arkivet där redovisar här Burcu Sahin i en tvådelad essä sina intryck och presenterar flera kvinnliga, turkiskspråkiga poeter och deras situation i landet, från förra seklets Gülten Akın till dagens Bejan Matur och Asuman Susam.

Den oupphörliga trafikens ljud läcker in genom fönstret till den svala stenbyggnaden. På bordet ligger ett par böcker och en katt som somnat med huvudet på min dator. De heliga katterna rör sig fritt i staden och bör inte störas, särskilt inte av bara tillfälliga besökare. För att komma till det kvinnohistoriska biblioteket och arkivet i Istanbul tar jag färjan till stadsdelen Balat, där en kort promenad på en trång gata med husfasader i intensiva färger leder till den inhägnade byggnaden.

Läsesalens väggar sträcker sig flera meter upp mot det välvda taket och är täckt av målningar, både klassiska porträtt och abstrakta inre landskap där förvrängda kroppar försöker närma sig varandra, men också av en och en annan sjöjungfru. 

Jag kommer till arkivet med en ambivalent längtan. Jag försöker komma närmare det turkiska språk jag lärde mig som barn genom att lyssna och imitera, men inte genom att läsa eller skriva. I min värld har ett av mina modersmål varit ljud snarare än tecken, men nu kallar den skriftliga litteraturen på mig. 

Det turkiska språket är ungt och den nationella identiteten förtryckande, både historiskt och idag. När det osmanska imperiet föll och nationalstaten bildades för hundra år sedan tog andra föreställningar om folk, gemenskap och språk vid.

Det gamla alfabetet, med tydliga influenser från persiska och arabiska, byttes ut mot det latinska. Även om det skrivna osman-turkiska språket ofta var begränsat till de utbildade, härskande klasserna (så) innebar etableringen av republiken att ett nytt språk inrättades för hela samhället. Andra språk, folkgrupper och religiösa trosinriktningar skulle återigen underkasta sig maktens beslut, vilka genomfördes med våld och brutalitet. 

Eftersom mitt språk är fragmenterat och det stundtals kan vara svårt att hitta orden är jag van vid att lyssna, fäster mig vid upprepningarna. Narrativet som befäster att skapandet av republiken var en räddning, att resterna av imperiet annars hade hamnat i händerna på vita européer, lever vidare. Narrativet pekar ut flera hjältar i modernitetens namn, i framåtriktningens anda, som sägs ha räddat folket, trots att det var det som offrades. 

Jag uppsöker arkivet för att höra kvinnornas röster. De som trots allt har bevarats i stenbyggnaden sedan nittiotalet. Jag fyller i formulär och låter arkivarierna ta fram material åt mig, och det är framför allt de första utgåvorna av diktsamlingar skrivna av nittonhundratalets stora kvinnliga författare jag är ute efter. 

Tiden upplöses när jag kommer över en bok av en av de mest framstående poeterna från förra seklet, Gülten Akın, ”Jag har kapat mitt svarta hår” (Kestim Kara Saçlarımı, 1960). Snart ett år har passerat sedan Jina Amini blev brutalt mördad av sedlighetspolisen i grannlandet Iran och revolutionen bröt ut. Jag tänker på skolflickornas protester och kvinnor vars kamp gått i arv i generationer när jag läser dikten med samma namn:

Jag har kapat mitt svarta hår, vad ska hända
Inte mycket – Pröva gärna –
Jag är ljus galen vindlande
God morgon till den som skakar på sin man
Till den som skonats och återuppstått, god morgon

(Denna och följande övers. av Burcu Sahin)

Gülten Akın, som var både jurist och lärare, är tillsammans med andra poeter som Melisa Gürpınar, Nilgün Marmara och Lale Müldür några av de viktigaste kvinnliga författarna från förra århundradet. Akıns poesi ligger nära folklitteraturens vilja att uttrycka vardagliga mänskliga erfarenheter och främja bättre livsvillkor för folket.

Folkpoesins släktskap med nomadiska traditioner och folkmusik visar på sprickan mellan den skrivna litteraturen och det muntliga berättandet, även om folklitteraturen så småningom kom att tematisera de problem som bosatta människor som övergett den nomadiska livsstilen mötte.

I arkivet hittar jag flera publikationer som samlar kvinnor verksamma inom poesin. En antologi med enbart kvinnliga poeter utkom 1934, där Taha Ay stod för det redaktionella arbetet. En liknande antologi kom till genom Mustafa Sever och publicerades så sent som 1993. Ett stort antal av de medverkande förblir okända för ett samtida öga, medan andra lever vidare i det kollektiva medvetandet.

Men i den turkiska moderna litterära historieskrivningen där Garip eller den nya rörelsen framhålls, är kvinnorna märkligt frånvarande. Att antologiernas redaktörer alla är män låter läsaren ana att trots att kvinnor har skrivit och dessutom blivit publicerade under och efter det osmanska rikets tid, så har de sällan haft reellt inflytande över de institutioner som förmedlar och traderar litteratur. 

Redan platsen och dess inneboende motsättningar understryker den ambivalens jag känner. För trots att jag sitter på det kvinnohistoriska arkivet och kan läsa Gülten Akın, så betraktas kvinnor och queera aktivister idag som ett hot mot familjevärderingar och god moral, blir åtalade och missgynnas i rättssystemet vars oberoende kan ifrågasättas. Prideparaden i Istanbul har sedan flera år förbjudits och landet har trätt ur Istanbulkonventionen vars syfte är att avskaffa våld mot kvinnor, samtidigt som det våldet är omfattande enligt kvinnoorganisationer och medierapportering. 

Den ambivalenta längtan jag kom hit med handlar om tillhörighetens och gemenskapens omöjlighet. Ibland vet jag inte riktigt var jag befinner mig, med vilken blick jag betraktar mig själv eller omvärlden. Inuti eller utanför, ett ständigt oscillerande mellan platser. Samtidigt är viljan till bekvämlighet så betingad av nationell tillhörighet att den måste genomskådas. Att tillhöra är på det sättet en illusion som förvägrar oss möjligheten att erkänna att det finns något djupt främmande i oss själva, som ett existentiellt villkor. Det främmande kan inte enkelt projiceras på andra utan förödande konsekvenser.

Men min längtan handlar också om att förstå något om hur premisserna för litteraturen ser annorlunda ut på den här platsen. Den handlar om en vilja att veta hur litteraturen förhåller sig till en brutal historia som förnekat och fortfarande förnekar dem som inte anses tillhöra den nationella identiteten. För mitt i allt våld uppstår inte bara en vilja till rättvisa, eller hämnd, utan till skönhet. Till poesi.

För författare och journalister i Turkiet hör yttrandefriheten, eller snarare bristen på den, till en av de mest akuta frågorna. Möjligheten att granska makten, som under presidentens tid blivit alltmer centraliserad och auktoritär, minskar i takt med att åtal och böter väntar dem  som uttalar sig medialt eller deltar i demonstrationer. I värsta fall arresteras de och sitter fängslade i månader utan vare sig åtal eller rättegång. Det gäller särskilt kurdiska journalister och andra som engagerar sig fackligt och ifrågasätter regimens attacker mot kurdiska självständighetsrörelser

Den kurdiska poeten och författaren Meral Şimşek blev arresterad och åtalad för att ha varit medlem i en terroristorganisation och gjort propaganda i novellen Arzela som sedan publicerades i Kurdistan + 100 (2023), en antologi som samlade texter där samtida kurdiska författare fick föreställa sig ett land de kunde kalla sitt eget år 2046.

Turkiets definition av terrorism är nu även en del av Sveriges brottsbekämpande agenda, en del av eftergifterna för att kunna nå Nato-medlemskapet. Flera kurdiska partier och organisationer har blivit  terrorklassade, trots att de tidigare hyllats av Sverige under tiden som de bekämpade IS. Şimşek skriver i dikten ”Jag var en kvinna” (Kadindim):

Genom barndomens frågor
släpade mina flätor från Jerusalem till Kaba
Mina barn blev skjutna vid sorgens fot
Varje århundrade i ett annat tecken

Går det att vara kvinna och poet? frågade sig journalisten Halide Yılmaz runt millennieskiftet i en artikel från arkivet. Vad riskerar kvinnor som skriver just poesi, varför dras de till en numera marginaliserad syssla som kan vara alienerande för såväl den som läser som skriver men trots detta kan ha enorm genomslagskraft och sätta människor i förbindelse med varandra?

I den turkiska samtida poesin känns frågan om risk kopplad både till det politiska läget och till en särskild poetik där den egna subjektiviteten står på spel. Kvinnor och queera, särskilt från etniska och religiösa minoriteter, riskerar sina liv när de rör sig fritt, när de utgår från och hävdar en egen vilja och rätt.

I ljuset av hur både mänskliga rättigheter och yttrandefriheten begränsats skulle svaret på Yılmaz fråga därför kunna sägas vara nej, det går inte. Ändå finns det de som skriver poesi och blir lästa, som fängslas eller tvingas i exil, eller som har möjlighet att stanna kvar och fortsätta skriva.

Själv undrar jag – vad skriver samtida kvinnliga poeter i Turkiet om idag? Och hur kan deras dikter förstås i relation till den tystnad som tvingats på deras fängslade kollegor, på dem som får betala ett högt pris för att fortsätta sjunga? Jag inser att det är orimligt att ställa dem mot varandra, men undrar om inte frågan om lojalitet blir oundviklig till slut. Jag försöker ändå nöja mig med att läsa med en nyfikenhet om vad de har på hjärtat.

• Detta är första delen i en tvådelad essä om turkisk poesi. Essän har gjorts möjlig genom stöd från Västra Götalandsregionens essäfond.
• Klicka här för att läsa den den andra delen.
• Se Meral Şimşek i klippet från Youtube: