En ny bok om hundra danska barnböcker 1555-2008 – mer om den i bloggen snart – får mig att fundera på vilka som skulle komma med i en motsvarande svensk översikt? Mycket av Astrid Lindgren förstås, Bertil Almqvists Barna Hedenhös (och kanske också hans ”Familjen i garaget” som jag skrev om på den här sidan när SAAB höll på att gå omkull), och alldeles säkert Åke Holmbergs böcker om Ture Sventon som nu ges ut på nytt, som Dagens Nyheter just uppmärksammat.
”När man såg honom, skulle man knappast kunna gissa att han var praktiserande privatdetektiv. Han gick Drottninggatan utför, han var rätt så liten till växten, han hade grå överrock och svarta skor. På huvudet hade han ett plommonstop. Det är ingenting märkvärdigt alls. Massor av sockerbagare och extralärare har grå överrock och plommonstop.”
Ture Sventon, med temlor från Rotas konditori, lösskägg i höger rockficka och pitolen i vänster, har sin förebild på Baker Street 221 B, och hans kumpan Omar med ögon outgrundliga som den arabiska natten är en exotisk Watson.
Men trots utflykter till London, Paris och Venedig är det mycket svenskt. Tack vare kylskåpet Polar som krymper temlor och korvkaka till behändigt format (resultatet ser ut som någonting katten dragit in) klarar han ökenliv, och den flygande mattan tar honom behändigt hem.
I stället för den fruktansvärde professor Moriarty skymtar Ville Vessla på jakt efter någon dyrbar angorakatt i Londondimman, oftast osynlig, fast hans skospetsar sticker fram under en gardin, en vänligare variant av Sherlock Holmes ärkefiende. Kanske fanns rent av Frank Hellers verserade Filip Collin bland Sventons förebilder?
Det förtjusande slottet i Paris lantliga omgivningar går upp i rök när den dollarstinna fru Smith från Chicago väl köpt det, men Omar och Sventon förklädda till franska rörmokare fixar förstås även det. ”Ett intressant fall på det hela taget, sa Sventon.”
När den snälle och dumme Frasse i Nysilverligan glömmer sig själv och sin svampiga hatt i något kök bildar Birkastans Tomtebogata bakgrund. Att man lätt ser Sventon framför sig beror i mycket på Sven Hemmels kongeniala tackningar, teckningsläraren från Lund som lät det sedan länge rivna Lundaslottet Tuna figurera som Sventons Spökhus.
Åke Holmbergs smittsamma tonfall är lätt att känna igen, stillsamt raljant. Också annat minnesvärt förutom Ture Sventon åstadkom han, som den krypande spökstämningen i ”Skuggornas hus”, med mördaren närvarande på slutsidans seans, och känslosamheten i ”Ett äventyr i Stockholm” – så synd det var om den föräldralöse!
Sådana sentimentala strängar slog också Astrid Lindgren an ( i ”Mio, min Mio”) liksom Erich Kästner (i ”Das fliegende Klassenzimmer”). Och han var dessutom en skicklig översättare av H C Andersens sagor…
Åke Holmberg gick bort för snart tjugo år sedan, men han är i tacksamt minne bevarad för att han skrev som han gjorde, underfundigt och med alla underdrifter väl tillvaratagna. Den språkliga lekfullheten blir bara bättre för varje omläsning.
Vår yngsta dotter, den gången vän av ordning och logik i språket, skrev ett kort till honom och frågade om en lingvistisk krumelur i ”Ture Sventon i London”. Svaret kom prompt från en åldrad men älskvärd författare som nog var van vid sådana ungdomliga spörsmål:
”Tack för brevet! I London står ’öronbedövande kamferdoft’. Det är en liten lustifikation utan betydelse.”
Men visst hade den sin betydelse, den liksom alla de andra klyftiga klurigheterna.
Ivo Holmqvist