Av ÅKE MALM
Inom som mest 5 dagar måste lagen om stabilisering av ekonomin godkännas av parlamentet. Sedan har Mario Monti lovat att han skall avgå och först då kan han berätta hur han tänker sig sin och Italiens politiska framtid. Kommer han själv att kandidera till regeringschef i det kommande valet? Och i så fall för en mitten-höger eller en mitten-vänsterkoalition? Tala om att allt står och väger… På mindre än 5 dagar skall inte bara den pågående valperioden få sin definitiva profil. Också den kommande får sin prägel av det som sker de här dagarna.
Efter den sedvanliga söndagsmässan tog Monti tjänstebilen till Quirinalpalatset och det planerade mötet med statschefen, president Giorgio Napolitano. Helt enligt ritningarna förklarade Napolitano inför media efteråt: ”Det är bara han (Monti) som kan ge besked om framtiden”. Samtidigt hade föremålet för all denna uppmärksamhet åkt ner till senaten för den traditionella julkonserten med en ensemble från Romoperan ledd av Riccardo Muti. I det Verdiår som nu inleds innehöll programmet bl.a. overtyren till – ”Ödets makt”… Oroligt väntade journalisterna på att den sista applåden skulle ta slut. ”Har ni ännu några besked om framtiden”, undrades och Monti svarade med ett leende: ”Buon Natale – God Jul”.
Efter att känt av den totala iskylan från samtliga Ppe-ledare under mötet i Bryssel vände mediemogulen blixtsnabbt på foten. Idag vill han framstå som en stor europavän och nu istället och särskilt som en av Montis varmaste supportrar. Mario Monti uttalade dock själv igår i La Repubblica att han aldrig skulle tänka sig att ingå i en koalition med Berlusconis parti. Åtminstone på den punkten verkade allt vara klart.
Men samtidigt – denna politiskt intensiva söndagsmorgon – hade den nya mitten-högergrupperingen Italia popolare sin första manifestation. Ett nytt parti? Inte riktigt ännu – men kanske ett försök att bilda en ny vallista: här finns missbelåtna från Berlusconipartiet Pdl, missbelåtna från gamla extremhögerpartiet AN, dvs Roms borgmästare Gianni Alemanno, Pdl:s Europaparlamentariker Mario Mauro, Mario Lupi som i decennier var en av Berlusconis närmaste rådgivare och ofta fungerat som talesperson, guvernören i Lombardiet Roberto Formigoni, gamle MSI-aren Adolfo Urso och många andra. Egentligen en utbrytargrupp från det gamla Pdl men med blixtsnabb helomvändning igen lyckas Berlusconi bli sponsor också för dessa. Ja, han använder manifestationen i Rom för att ge Monti uppdraget att ”förena alla mittenhögergrupper”. De som inte ingår i Italia popolare är de gamla mittengrupperna, Pierferdinando Casinis Udc, Gianfranco Finis Futuro e Libertà (FeL) och flera andra ännu mindre grupper. Men också nya som de som nu undrar vad som skall ske med Ferrarichefen Luca de Montezemolos nybildade gruppering.
Men detta är bara början. I närheten av mitten men litet mer åt vänster finns förre åklagaren Antonio Di Pietros Italia dei valori. I lördags hävdade han att han ville ha ett samarbete med den nya gruppering som bildats kring Neapelborgmästaren Luigi de Magistris, maffiaåklagaren som blev politiker. Han har just startat sitt eget parti, Movimento Arancione (skall man våga översättningen Den brandgula rörelsen). De Magistris tänker suga upp folk på vänstersidan som är trötta på de gamla vänsterpartierna. Och dessa äro många…
Demokratiska partiet som bara för en vecka sedan kände vinden i ryggen och tillät partiledaren Pier Luigi Bersani att säga: ”Det är ingen tvekan, vi skall vinna det här valet”. Ett uttalande som fick många att korsa fingrar och ta i järn (inte trä på italienska). Visserligen har partiet haft en fantastisk skjuts framåt efter det lyckade primärvalet. Men redan nu ser man tecken på att partilojaliteten kan sättas på prov när Bersani kräver nytt folk i vallistorna. Enligt de allra senaste opinionsundersökningarna får Bersanis PD mellan 38 och 42 procent vilket sannerligen inte är dåligt. Det skulle ge PD ett hundratal nya platser i parlamentet.
Men osäkerheten gäller alltså Monti – åt vilken sida lutar han? Var känner han sig mest hemma? Skulle han acceptera Bersani som premiärminsiter mot att han kan fortsätta saneringsarbetet som ekonominister? Eller…
Massimo D’Alema, PD:s ordförande och legendarisk politiker (Italiens förste regeringschef som kom från det gamla kommunistpartiet PCI) hävdade i en intervju med Corriere della Sera att det skulle vara omoraliskt av Monti att ställa upp som en politisk ledare efter att ha verkat som icke-politisk regeringschef. Dagligen säger både Bersani och många andra från partiet att Monti måste spara sig: Det väntar andra och viktigare uppgifter på honom. Uttytt: presidentposten i Quirinalen. För mitt i denna politiskt intensiva period skall det ju också väljas en ny statschef, troligen i april-maj. Valet görs enligt författningen av parlamentet i en gemensam sittning med de två kamrarna.
Ändå räcker inte detta. PD har med utsökt djärvhet bestämt sig för att hålla nya primärval, denna gång för att utse dem som skall stå på vallistorna. För första gången i landet skall en sådan operation göras och organiseras på mindre än 14 dagar. Det är nämligen tänkt att dessa primärval skall hållas 29-30 i denna månad. Det blir det tredje viktiga primärvalet. Det första gällde partiledarposten och i Lombardiet i lördags klarade man av att mönstra 120.000 Pd-medlemmar trots snöglopp och kaos i kommunikationerna. Segrade där gjorde Umberto Ambrosoli, advokat men annars mest känd för att vara son till Giorgio Ambrosoli som mördades av maffian. Ett legendariskt namn i kampen mot korruption, maffia och statlig dekadens. Umberto skrev boken Qualunque cosa accada (Vad som än må hända) om sin far och hans liv som ”en borgerlig hjälte” (klicka här för att läsa min anmälan av boken här på Dixikon).
Man kan lugnt tala om politisk hetluft i Italien de närmaste veckorna.