Tunnelbygge med förhinder

Protester mot snabbtågen TAV

Av ÅKE MALM

Antagligen är det första gången en italiensk polisman får belöning för att ha gjort – ingenting.

Det hände i stridernas Val Susa i nordöstra Italien. Här vill Italien, Frankrike och Eu skapa den 6:e järnvägskorridoren från Lyon via Turin, Trieste, Ljubljana och Budapest till ukrainska gränsen. Ett projekt det kämpats om i tiotals år.

Val Susa har varit en genomfartsled sedan Hannibal år 218 f.Kr. hade med sig 37 elefanter för att betvinga de italienska folken. Sedan följde Caesars fälttåg mot gallerna och Karl den stores ockupation av Norditalien och Napoleons snabbmarscher in i Piemonte. Järnvägstunnel mellan Turin och Susa finns sedan 1854, järnvägstunneln vid Frejus kom 1871 och motorvägstunneln 1980.

En nyckelpunkt när det gäller samfärdsel, alltså. Eu och regeringarna i Rom och Paris har beslutat att det skall byggas en hypermodern järnvägstunnel för höghastighetstågen, TAV. Men nu säger invånarna i dalarna att det får vara nog. Det spelar ingen roll om alla utredningar som gjorts talar för den nya sträckningen. Att lokalregeringar, regioner och landets parlament i olika omgångar diskuterat, modifierat och beslutat om kompromisser.

I Val Susa säger man bara nej, eventuellt anklagar man alla institutioner för att inte vilja diskutera, modifiera och kompromissa. Vilket naturligtvis institutionerna förnekar och inbjuder till nya förhandlingsrundor.

Problemet är att invånarna i Val Susa inte vill kompromissa. Regeringen i Rom har flera gånger diskuterat förändrade projektritningar med fransmännen. Längre än så här kan man inte gå.

Man kan spalta upp problemställningarna så här:

Hälsorisker: det finns asbest och uran i bergen som skall borras, hävdar motståndarna. – Med dagens teknik är det inga problem, framhåller myndigheterna.

Ekonomin: Det tar tio år att bygga tunneln, under tiden krossas turismen i området, enligt motståndarna. – Det här är ett fantastiskt tillfälle till utveckling. I Susa skall den nya internationella terminalen byggas, och den kommer att ge hundratals nya jobb, framhåller de som är för.

Sysselsättningen: Det är lögn att arbetskraft och företag hämtas från bygden. Istället förloras arbetstillfällen när turisterna uteblir, ingen vill turista i en byggarbetsplats. – Vi garanterar 7.000 jobb om året. Det kommer att ge massor av jobb på krogar och hotell där arbetarna skall äta och sova.

Miljön: Järnvägen förstör det som är kvar av vår idyll, floder torkas ut och luften blir livsfarlig att andas. – Med järnvägen försvinner en miljon lastbilar från vägarna och kapaciteten för de båda järnvägarna kommer att fördubblas.

Trafiken: Vem behöver åka Turin-Lyon på 1 timme 40 minuter, frågar motståndarna. Det enda vi kommer att se är en försämring av lokaltrafiken, Redan idag kör tågen halvtomma. – Järnvägskramarna visar på att resan idag tar 4 timmar och att tidsvinsten alltså är betydlig. Med den nya järnvägen kan den gamla moderniseras och användas enbart för lokaltrafiken.

Pengar: Kostnaderna beräknas till 25 miljarder kr på 10 år och Eu står för 40 proc, vilket inte är några problem. Fel, säger motståndarna. Det verkliga kostnaden är 230 miljarder plus en rad andra kostnader.

Korruption: Med så här stora projekt är riskerna stora att maffior och andra vill tjäna en slant, säger moståndarna. – Inga problem, säger förkämparna, vi gör som i jordbävningsstaden l’Aquila där en särskild antikorruptionsrotel tillsattes.

Ingångna avtal: Alla beslut är redan fattade, alla projekt diskuterade och beslutade, kostnaderna är redan inskrivna i Eu:s, Frankrikes och Italiens kommande budgetar. Det går inte att ändra eller stoppa arbetet vid det här laget. – Det har aldrig varit någon dialog, vi har aldrig fått tillfälle att hävda våra synpunkter, säger motståndarna. Det finns även eu-politiker som är emot bygget eftersom det saknar lokalbefolkningens stöd.

Så kan i korthet positionerna beskrivas. Vid byggarbetsplatsen står parterna mot varandra. 40.000 lokalbor mobiliseras vid jämna mellanrum. Mot sig har de åtskilliga tusen poliser och karabinjärer som har den otacksamma uppgiften att försöka skydda bygget.

– Du är ett lamm (una pecorella), säger Marco Bruno, 28, och hånler åt 24-årige F. Han gungar fram och tillbaka på foten, fortsätter att fräckt le mot den unge karabinjären, bakom plastskölden, gasmasken och hjälmvisiret.

Karabinjären rör inte en fena. Då och då nickar han lätt till som för att ge motståndaren – eller låt oss säga den mot honom stående medborgaren – rätt.

Det blir dagens bild och dagens rubriker i tidningarna. Samtidigt med nya rapporter om bortsläpade demonstranter, stenkastande protestanter, utbrända bilvrak.

Det är dagen efter att en demonstrant klättrat upp i en kraftledningsstolpe. En alpinutbildad karabinjär hade följt efter honom upp i stolpen. Demonstranten, Luca Abbà, hade hotat med att lägga handen på 50.000 voltsledningen. Så gjorde han det. Ögonblicket efter störtade han ner i stenhögen vid stolpens fot. I fallet drog han med sig karabinjären. Båda ligger nu på sjukhuset i Turin. Lucas prognos är tveksam. Han har svåra skador och läkarna håller honom i medicinsk koma.

I tjugo år har diskussionerna pågått och i ett par år lett till öppna strider. Folk har skadats och trafiken på motorvägen A32 har långa perioder varit avstängd. På senare tid har bilden förändrats. Tidigare var det här en fråga enbart för ”i valligiani”, invånarna i Val Susa. Sedan började folk strömma till från ungdomsgårdarna i Turin och Milano. När de stora mobiliseringarna genomförts har folk rest från hela landet för att delta.

Då gäller det inte bara tunneln genom berget Maddallena utan i första hand frågor som: vilken utveckling vill vi se, kan industralism och bevarande av miljö och landskap förenas?

Hittills har Mario Monti, regeringschefen, undvikit att säga något i denna inflammerade fråga. Han vet att minsta komma skulle vändas och vridas på. Hans inrikesminister nöjde sig med en förhoppning, häromdagen, att alla skulle behålla lugn och balans.

Under tiden har arbetet på franska sidan varit igång redan i tio år. För sett till sträckan är det här ett jobb i första hand för Frankrike. Italien har bara 13 km av tunneln på sitt territorium.

La Repubblica satte rubriken igår: I Frankrike: tre tunnlar redan sprängda utan några demonstrationer.

Kommentera: