Tredagarsbesök i trista Trieste

Piazza Unità, Trieste
Piazza Unità, Trieste
Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Att jag inte kan låta bli att kalla Trieste en trist stad har inte bara med min förkärlek för allitteration att göra. Trieste skiljer sig från de flesta andra italienska städer så till vida att den har en påtagligt oitaliensk prägel. Och jag tror knappast att jag skulle åka dit, gång på gång till och med, om det inte vore för min mans jobb. Men eftersom det även i trista Trieste finns en Feltrinelli-bokhandel hänger jag ibland med på hans resor. För trots att jag självklart kan fixa mina italienska bokinköp via nätet, så är det ändå en helt annan sak att kunna ta på böckerna och bläddra i dem.

På vilket sätt är då Trieste oitalienskt? Tja, det är den enda stad i Italien som jag känner till där man, åtminstone på finare ställen, serveras vispgrädde till kaffet och där man på helt vanliga barer tillfrågas om man vill ha en liten eller stor cappuccino. Normal, brukar jag svara och får då det som i Trieste kallas en stor cappuccino.

Det österrikiska arvet gör sig här fortfarande starkt gällande både i stadsbilden och i allmänkulturellt avseende. Det var ju först på 1950-talet som Trieste definitivt blev en del av Italien, och själva atmosfären för ofta tanken till den österrikiska habsburgsmonarkin och till Balkan. Slovenien och Kroatien ligger mycket nära, och på veckosluten åker många slovener och kroater över till Trieste för att shoppa och gå på restaurang. De språk man hör surra i luften är alltså långtifrån enbart italienska och triestino (den speciella Trieste-dialekten) utan också mer främmande tungomål som jag gissar är slovenska och serbokroatiska.

Piazza Unità (360)
Piazza Unità (360∘)

Trieste var den forna habsburgsmonarkins stora och viktiga hamn och är idag en stad som ruvar på minnen av denna sin svunna storhetstid. Torget Piazza dell’Unità d’Italia är exempelvis alldeles för stort för dagens behov, där det ligger vänt ut mot havet och på tre sidor omgivet av jättepalats. Och de byggnader som en gång härbärgerade den ekonomiska makten (börshus, banker, palats för försäkringsbolag och sjöfartssällskap etc.) är så vräkiga att de får stadens, i och för sig imponerande, kyrkor att alldeles förblekna.

I vanliga fall blåser det ödsligt och kallt när man korsar Piazza dell’Unità d’Italia och tittar upp mot försäkringsbolaget Assicurazioni Generalis och sjöfartssällskapet Lloyds vita 1800-talspalats. Men kanske var det en ödets ironi att jag, under min första promenad i stan i lördags, på detta jättetorg i stället fick se massor av regnbågsfärgade fredsflaggor och höra dunkande trummor i sambatakt. En internationell fredsdemonstration hade precis nått Trieste och formerat ett jättelikt fredstecken med hjälp av demonstranternas kroppar.

La storia siamo noi” (det är vi som är historien) är ett uttryck man ofta stöter på i Italien. Det är vi, nu levande medborgare, som genom våra handlingar, eller icke-handlingar för den delen, skapar vår gemensamma samhälleliga verklighet. Därför kändes det hoppfullt att se unga fredsaktivister som vägrar betrakta historien som förutbestämd och kräver att få vara med och påverka utvecklingen. Ungefär som jag senare på dagen såg klottrat på en husvägg nära mitt hotell:

Il futuro non è scritto, il passato non si riscrive, riprendiamoci il presente. (Framtiden är ännu inte skriven, det förflutna kan inte skrivas om, låt oss därför ta makten över nuet).

San Giusto med Forum
San Giusto med Forum

När jag på söndagen klättrat upp till San Giusto-katedralen uppe på höjden (en kyrka som har fina mosaiker från 1000-talet) hamnade jag mitt i mässan. Det sägs att Trieste är mindre katolskt än andra motsvarande italienska städer, vilket också sammanhänger med stadens kosmopolitiska och mångreligiösa förflutna. Synagogan är här mycket stor och det finns även en lutheransk kyrka, en anglikansk o.s.v. Däremot har jag inte upptäckt någon moské, kanske på grund av att det främlingsfientliga och islamofoba Lega Nord är mycket starkt här i norra Italien. Ja, när jag tänker efter läste jag för några år sedan om starka protester från Lega Nord mot planer på att bygga en moské i Trieste.

Hur det är med den katolska glöden i Trieste idag är jag knappast rätt person att avgöra. Men jag minns att den legendariske journalisten Enzo Biagi i sin bok Io c’ero, som jag skrev om här i somras (12 augusti), berättade att italienska par som ville skiljas efter andra världskriget åkte till Trieste i detta ärende, eftersom det då inte var möjligt att skilja sig i Italien. Och jag kan tänka mig att Vatikanen här fortfarande inte har lika stor makt över sinnena som i övriga landet.

Trieste_Serbisk-ortodoxa
Serbisk-ortodoxa kyrkan, Trieste

Hur som helst intog jag, väl nere i stan igen, söndagens förmiddagskaffe på en bar mittemot den serbisk-ortodoxa kyrkan, som annars alltid brukar vara låst, och passade då naturligtvis på att titta in där trots att mässan pågick som bäst. Stora höga ljus, allvarliga ikoner, glänsande guld och en påtagligt gammalmodig och patriarkal atmosfär. Men samtidigt förtätad stämning och många tårade ögon hos besökarna. Liksom i den grekisk-ortodoxa kyrkan som jag, för jämförelsens skull, också besökte och där den liturgiska sången förde tanken till vissa klanger i Mikis Theodorakis musik.

Trieste är inte trist att besöka. Det är inte det jag menar. Men det är inte en typisk italiensk stad utan ett slags, i och för sig intressant, hybrid. Och kulturen, speciellt litteraturen, har en stark ställning i det allmänna medvetandet. På mina promenader träffade jag den här gången på inte mindre än tre berömda författare, James Joyce (som jag i och för sig inte är särskilt förtjust i), poeten Umberto Saba (som skrivit en del fina rader om sin hemstad) och Italo Svevo (vars borgerliga roman La coscienza di Zeno jag läst med visst intresse). Naturligtvis träffade jag dem inte ”live” utan som statyer på gatan. Och när jag tänker på de italienska böcker jag hittade i bokhandeln så kan jag nog ändå vara ganska nöjd med mitt korta besök, trots att operan, Teatro Verdi, hade speluppehåll och trots att det inte gavs en enda klassisk konsert under detta veckoslut.

Likafullt vilar det en omisskännligt melankolisk stämning över stan, vilket många besökare före mig har vittnat om. På italienska finns uttrycket ”Trieste triste”, det sorgsna Trieste. Så min rubrik är nog inte så vanvördig när allt kommer omkring.

 

⋆ Den ökända La Bora, Triestes egen MIstral, kan upplevas i detta klipp:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).