Achill Island (Foto: IrishFireside, Flickr.com)

Torvtäcket

Det är så med irländska fornminnen att man kan läsa om dem och se dem utprickade på kartan, men om man skall uppsöka dem i verkligheten så ter de sig ofta undflyende. Därför var det en glad överraskning att se en skylt med texten megalithic tomb på vägen mellan Dugort och den övergivna byn Slievemore. Skylten pekade rakt upp mot berget, och det gick en stig mellan två frodiga häckar med fuchsia och ärttörne, båda blommande trots att det var i mitten av november: fuchsian med kvardröjande röda bloddroppar och ärttörnet outsinligt guldgult.

​Strax kom det fram en guide. Han var ganska liten, ljus med sandbruna fläckar. Han trippade fram på stigen före oss och stannade med jämna mellanrum för att försäkra sig om att vi hängde med. ​När vi hade kommit upp ovanför buskvegetationen hoppade guiden upp på takhällen till en gånggrift. Han vände sig ut mot bukten och insöp utsikten. Måhända hade stigningen varit brant, men en sådan här vacker dag med god sikt hade man inget att beklaga sig över, menade han.

​Det var helt riktigt. Kullar, berg, en sjö, torvmossar, en by, en sandstrand, en liten ö nära land och i fjärran en stor ö. Allt omflutet av ett glittrande gråblått hav. ​Guiden vände sig om men sade ingenting.

​Vad skulle man säga? Allt låg i öppen dager. Jag tittade på kartan. Stranden hette Trawmore, vilket betyder Den stora stranden. En av kullarna till vänster hette Knockmore, Den stora kullen. Ön i fjärran hade också en Knockmore. Berget bakom oss hette Slievemore, Det stora berget. ​Guiden skuttade ner från gånggriften och försvann samma väg som han kommit.

​Vi dröjde oss kvar vid gånggriften, som noga räknat inte var en gånggrift utan en skotsk-irländsk specialitet som kallas court tomb. Det var inte lätt att se, eftersom de flesta stenarna låg litet huller om buller. Hur som helst tillhörde den megalitgravarna, det vill säga den äldsta typen av stenmonument. De som finns i Sverige, huvudsakligen i Falbygden, är drygt fem tusen år gamla, medan dem man möter längs atlantkusten är ytterligare några hundra år äldre. De skall ha samband med den äldsta jordbrukskulturen under neolitikum. Odlandet medförde en ny syn på sten: med ens hade sten blivit en olägenhet, något som måste bort för att man skulle kunna så sina frön. Det utbildades en vana vid att hantera sten och forsla sten, och sedan dröjde det förmodligen inte länge förrän någon kom på att de där stenarna skulle kunna användas till något.

​Jag tittade på nytt ut över sluttningen ner mot havet. Var hade de sina åkrar? Jag hade läst att den ö som vi befann oss på, Achill Island, bestod till 87 procent av torv. Resterande del var sannolikt sand.

Foto: Erik Andersson

​Det var något tidlöst över utsikten. Havet, bergen och sanden … det mesta föreföll ligga på en geologisk tidsskala. Sandens väg till sandsten och åter till sand krävde många miljoner år för varje cykel. Torven var det annorlunda med, den låg inom arkeologernas ramar snarare än geologernas.

Jag är uppvuxen i en skogrik trakt. Jag är van vid träd i alla dess former från sly och snår, från lundar till urskog, från granplantering till hygge. Framför allt är jag van vid det tryck som skogen utövar. Så fort jag vänder ryggen till kommer det in karska sälgvidjor på ängen, och en knähög ek har redan rotat sig så väl att jag inte förmår dra upp den.

Om jag utifrån denna erfarenhet försöker postulera ett urtillstånd för min trakt så är det skog jag ser framför mig. Men om jag tänker efter litet så vet jag ju att det finns odlingsrösen i det som nu är skog och att redan 1800-talet erbjöd helt andra vyer. Jag förstår att en skog som hyser betande boskap ser annorlunda ut, och jag har läst en del om svedjebrukets härjningar i det svenska landskapet.

​Och om jag går in i skogen så ser jag snart att det inte bara är träd. I sänkorna mellan åsarna är det i allmänhet ganska blött, och där är det mossan snarare än träden som frodas. Även till synes välartad flatmark kan vara skoglös: där växer förkrympta tallar och björkar som sticker upp till ett par meters höjd, varefter de tappar sina grenar och blir stående som ledsna pinnar. Då är det fråga om mossmark, och om man studerar äldre kartor så ser man att mossarna ofta var pedantiskt inrutade så att varje gård fick en egen plätt att hämta torv från.

​Det kan verka egendomligt att man gjorde sig ett sådant besvär med torven: först måste mossen dikas ut, sedan får man ta bort de träd och rötter som kan finnas och till sist gräva upp torv i avlånga bitar som staplas till torkning. Och när man sedan eldar med torven får man inte alls samma värme som med ved; bara att få fyr på den är ganska tålamodsprövande. Förklaringen måste vara att det rådde brist på ved.

Torvtäkternas historia kan inte följas särskilt långt tillbaka, men vedbristen i bebodda trakter kan anas även på längre sikt. Mitt härad heter Kulling, vilket äldst skrevs Koland: ett område där det var gott om kol. Tillverkningen av träkol, till exempel för järnframställning, kan ha gått hårt åt skogen.

​Men skogen kommer alltid tillbaka. Till och med i Svältorna i grannhäradet Gäsene har de magra ljunghedarna blivit skogbevuxna och ingår numera i den vidsträckta Edsveden.

Så inte på Achill Island, kunde jag konstatera där jag stod. Den enastående utsikten kom sig av att både berg och dalar låg kala, överdragna endast av ett lager med torv. Hade det någonsin varit skog här?

Foto: Erik Andersson

​Jag drog mig till minnes standardverket om torv i min bokhylla: skotten William Aitons Afhandling om mossjordens uppkomst, egenskaper och odling. Han var mycket upptagen av de trädstammar som man kan hitta i torvens djup. Tydligen hade det först varit skog och sedan blivit mosse, och han undersökte grundligt den skotska torven för att utröna om stammarna hade huggits av eller fallit offer för stormar, om de låg åt samma håll eller i en enda röra.

​Aiton skrev sin bok 1805, ett halvsekel innan teorierna om jordens istider hade formulerats. På hans tid var det ännu rimligt att anta att jordens ålder var sex tusen år och att den var skapad en gång för alla med träd och buskar och myror och människor. Lustigt nog har den framryckande naturvetenskapen snarast bekräftat hans tidsperspektiv. För den som står på en torvmosse i Skottland, på Irland eller i Kullings härad är världen fortfarande inte mycket äldre än sex tusen år. Berggrunden är förstås någon miljard år äldre, men allting som växer och lever på den har tillkommit sedan den senaste istidens slut för bortåt tolv tusen år sedan.

Sett i det perspektivet utgör de polnära områdena ett undantag från evolutionen. Växter och djur kom hit utvecklade och klara, och skapelsen inträffade i den stund då det fördärvliga inflytandet från inlandsisen (eller Djävulen, Sauron eller någon annan av dess inkarnationer) upphörde.

Aiton såg det som självklart att en paradisisk tillvaro rådde när jorden nyss hade skapats. Ekarna var resligare än nu, det kunde han se på de väldiga stammarna i torvens djup, och till och med hjortarna var bra mycket större. Men så återkom ondskan till världen i torvens skepnad. Hela klimatet förstördes av mossjorden:

"Utdunstning af jord i allmänhet, förorsaka kyla, som man vet; men när den sker i myckenhet, uppstigande från vidsträckta massor av vattenfull, svampig och altid kall jord, som är att anse för ett nästan beständigt frostnäste, kan hon ej undgå att mycket skämma klimatet och blifva högst skadlig för växtdriften på nästgränsande fält."

Aiton var något på spåren här. Under stenåldern tycks Irland ha varit en sorts Edens lustgård. Klimatet blev allt varmare och behagligare, och träden spreds snabbt över ön för att skänka skugga åt alla som betade av det friska gräset eller surrade omkring i den entomologiska gryningen. Människorna kom guppande i små båtar och sjöng gamla Tomas Ledin-dängor vid lägereldarna.

Och sedan kom torven.

Men det är skillnad på torv och torv, tänkte jag när jag stod uppe vid stenåldersgraven. Rakt nedanför mig vid den lilla sjön Keel Lough hade det uppmätts mer än sex meter torv. Det anses att torven kan tillväxa med en fart på högst en millimeter om året, vilket innebar att torvmossen här var minst sex tusen år gammal. Då var det mosse redan när stenåldersmänniskorna släpade ihop megaliter till sin grav.

​Och åkrarna då? Ja, antagligen stod vi mitt ibland dem. Det har inte lyckats arkeologerna att hitta några andra lämningar från den neolitiska perioden än megalitgravarna, men de anser att det var uteslutet att folk skulle ha bott något annanstans och att de inte skulle ha sysslat med jordbruk. Från bronsåldern fanns det spår just där vi stod på Slievemores sluttningar: ett system av stenmurar som löpte längs med berget i flera kilometer. Murarna syntes knappast för blotta ögat, men nyfikna arkeologer hade lättat på torvtäcket. Och inte långt härifrån, några mil åt nordost, fortfarande inom grevskapet Mayo, låg en kulle vid namn Céide Fields där man uppskattade att fornåkrarna under torven var från 3 500 år f Kr, alltså samtidiga med megalitgravarna.

Det ansågs att Slievemores sydsluttning inte hade varit bebodd kontinuerligt, utan haft flera på varandra följande kulturer. Den senaste i raden, delvis överlappande geografiskt med bronsålderskulturen, var den övergivna byn som hette Slievemore efter berget. Den har många motsvarigheter på andra ställen på Achill: byar som övergavs i mitten eller slutet av 1800-talet och som i flera fall inte verkar ha varit särskilt gamla. Troligen var detta en parallell till de svenska torpen som togs upp på dålig mark när befolkningen växte. Det var i det sammanhanget som William Aiton skrev om mossjorden, och det var därför Carl G Lindman översatte boken så att den genast kunde komma de svenska bönderna till del. Som Aiton såg det fanns det god jord i botten på mossarna: det gällde att skaffa undan torven så att man kunde börja odla igen. En annan metod, som jag sett användas i mina hemtrakter, var att påföra mylla och odla ovanpå torven.

​I brist på mylla kunde man använda en blandning av sand och tång; det dög åtminstone att odla potatis i. Kring de övergivna husen i Slievemore kan man se så kallade lazy beds: det ser ut som potatisryggar men tydligen skall man ha odlat havre där också. Nu har även de övertorvats och är på väg att förena sig med övriga strata i historien. ​Husen i Slievemore är kallmurade med spetsiga gavlar som ännu står kvar. Man får ett intryck av att byn övergavs i en hast, enligt traditionen i samband med den stora hungersnöden 1845–47. Vidden av denna får man ett begrepp om när man ser mängden av övergivna hus: det är åttio stycken, vilket ändå är betydligt mindre än de 137 som fanns inritade på 1838 års karta. Det här var alltså ingen liten by, utan förmodligen den största på Achill; och det var här som det historiska djupet fanns.

Lazy beds vid den övergivna byn Slievemore (Foto: Pamela Norrington)

Om nu vetenskapens nuvarande ståndpunkt inte sammanfaller med Aitons förklaring till klimatförsämringen, att skulden ligger hos torvmossarnas kalla och fuktiga andedräkt, så är det likväl svårt att utpeka en enda orsak. En sak står emellertid klar, och det är att klimatet inte sakta men säkert blev mer gynnsamt efter det att isen smälte. Vissa kyligare perioder har inträffat, till exempel i slutet av stenåldern och i slutet av bronsåldern. Havsnivån har också fluktuerat, både beroende på landhöjning och på vattnets volym och temperatur. Vidare har vi mänsklig påverkan: om man tar bort skog för att skapa odlingsbar mark, så blir marken mer utsatt för väder och vind. Näringen i myllan riskerar att sköljas bort.

Och när marken blir blöt, kall och näringsfattig — då frodas torven, men i stort sett inget annat. Den lägger sig som ett täcke över allting, och det är just så den västirländska torven kallas på engelska: blanket bog. Den sura miljö som den skapar gör det omöjligt för snart sagt allting att växa där, utom vitmossa, ormbunkar, ljung och ärttörne — och så litet gräs här och var åt fåren.

Och människan hittar hela tiden nya sätt att anpassa sig till förändringarna. I närheten av vår court tomb fanns det resterna av en portal tomb, som på svenska kallas dös. En del av det väldiga överstycket till denna hade släpats ner för några år sedan till ett hotell för att ingå i dess murade eldstad. Vi gick ner till vägen igen och kom då förbi hotellet, som nu hade fått nya ägare och döpts om till Pure Magic. Det var stängt för säsongen, men man utlovade enastående upplevelser till nästa vår: med hjälp av en planka och ett segel kunde man fara fram och tillbaka på Keel Lough tills krafterna tog slut.

​Bara inte de arma turisterna, tänkte jag oroligt, utmattade glider ner från brädan, ner i vattnet, ner i dyn och ner i mossjordens djup. Ty då skulle de få ligga där tills arkeologerna får ökade anslag, och det kan dröja flera sekler.

Slievemore Bild: Erik Andersson


Erik Andersson

Erik Andersson

Författare, skribent och översättare, senast bla av Tolkien och Joyce.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: