Tillbaks i Rom – men ännu har jag de fantastiska bilderna från Torinos bokmässa på näthinnan.
Italien har en befolkning där 60 procent av de manliga invånarna över 6 år medger att de aldrig öppnat en bok under det senaste året medan nästan 54 procent av kvinnorna förklarar att de läst minst en bok om året. Dock, nästan 10 procent av familjerna uppger att de inte har en enda bok hemma.
Av dessa trista fakta sågs inte ett spår i den gamla Fiatfabriken Lingotto, idag ett ofantligt kongresscentrum.
Istället kunde arrangörerna notera 318.000 sålda biljetter under de fyra dagarna, en ökning med över 4 procent från förra året. Trots allt mindre budget och resurser, framhåller il presidente Rolando Picchioni. Till den siffran måste läggas också de åtskilliga tusen ackrediterade och anställda vid de 1200 utställarmontrarna.
Ännu en siffra är häpnadsväckande. I de olika mötessalarna med plats för allt från några hundra till bortåt 1000 räknade man in 70.000 som lyssnade till eller deltog i debatter och utfrågningar.
Där kunde man lyssna till Giorgio Soro som producerat en bok med inte mindre än 12 dvd där dirigenten Gianandrea Noseda förklarar vad det är som händer när en dirigent och en orkester tar sig an ett partitur. Den här gången handlade det dock inte bara om ännu en pedagogisk beskrivning av fenomenet musik. Tillsammans med musikfolket runt bordet fanns också en av Italiens mest kända författningsexperter, Gustavo Zagrebelsky. Han är förstås jurist men också vad man skulle kunna kalla en filosofisk demokrat. Få har som han utmanat Silvio Berlusconis angrepp på landets juridiska tradition och principer.
– Att känna till musik, att få utöva den är ett demokratiskt krav, förklarade Zagrebelsky. Som avslöjade att han själv emellanåt sätter sig vid pianot.
– Det främsta kravet på en dirigent är att kämpa mot ledan (combattere la noia), påpekade Noseda. Att se honom i aktion på pulten är sannerligen värt en slant.
Vi lämnar Sala Rossa och hamnar i Einaudis monter. Silvia Paroli suckar över den ekonomiska krisen. Senaste månaderna har bokförsäljningen minskat med 20 procent. Men detta ärorika förlag har följt med strömmen – nu kommer e-boken samtidigt med pappersupplagan. En e-bok kostar runt 9 euro medan pappersversionen som vanligt ligger runt 15-17 euro.
Hos Baldini & Castoldi, som ingår i förlagsgruppen Dalai, älskar man svenska deckare. Överst i högen ligger Åke Edwardssons Grida da molto lontano, en närmast ordagrann översättning av Rop från långt borta. Den kom 1998 på svenska och får nu en fräsch nydebut på italienska. ”Svenska deckare säljer som smör”, utropar glatt Mario Martinoni. Hans förlag kör allt mellan himmel och jord. Den ”fina” litteraturen ligger sida vid sida med deckare och Peanuts, en av förlagets säkra grundstenar.
Jag har länge undrat vad som döljer sig bakom ett förlagsnamn som e/o. En jäktad förlagsman förklarar att förlaget startade som est/ovest, öst/väst, med största intresset knutet till den östeuropeiska litteraturen. Idag spelar man över hela fältet. Inte minst på den amerikanska bokmarknaden. Eftersom förlaget inte ger sig in i konkurrensen om de inhemska, italienska skrivarna, satsar man på översättningar från alla kända språk.
Men på sistone har det kommit till ännu en gren på förlagsträdet e/o har blivit Europa editions och lanserar världslitteratur på engelska för den amerikanska marknaden.
– Alla är förvånade men vi är redan på gång med att öppna en andra bokhandel.
Viker man in i Rizzolis monter gäller det att hålla i minnet att det gamla tradionsrika förlaget sedan länge ingår i Rcs som också ger ut rader av tidningar, inte minst Corriere della sera. I den hårt vinklade politiska bokmarknaden står Rizzoli för det som inte är Berlusconikontrollerat. Ändå är en av de hetaste titlarna just nu förre ekonomiministern Giulio Tremontis Uscita di sicurezza, om hur hans lösning av dagens ekonomiska kris ser ut. Den har legat i toppen bland facklitteraturen flera veckor.
En annan omstridd författare är Giampaolo Pansa, journalist på La Repubblica och La Stampa, sedan på veckotidningar som l’Espresso. Han har skrivit en lång rad böcker, romaner med historisk bakgrund. Och med dem har det skett en omställning. Den gamle vänstermannen har gått över till Berlusconis Il Giornale och skriver böcker om hur förfärliga de kommunistiska partisanerna var. Hans senaste bok är Tipi sinistri. En vitsig titel eftersom sinistri kan betyda båda vänster och olycksbådande. Han skriver själv i introduktionen att han mycket väl kan förstå att vänsterfolket i Italien har reagerat på hans omprövning av motståndsrörelsen. Han lovar att de kommer att få en bekräftelse i den senaste uppgörelsen.
Sicilianska Sellerio har byggt en svart bur att visa upp sina böcker i, precis som ramen kring bilden som alltid pryder omslagen på förlagets böcker. Ett legendariskt förlag som startade i slutet av 60-talet med Leonardo Sciascia som mest kända namn. Naturligtvis var förlagets största ekonomiska lycka att få lägga Andrea Camilleri till författarlistan. Det är inte varje dag ett förlag kan skriva som avslutning på deckarförfattarens porträtt att han har sålt över 10 miljoner böcker.
Nu tror man att det finns en framtid även bortanför eller vid sidan av Camilleri. Han heter Marco Malvaldi och har hittills skrivit sex finuerliga deckarliknande humoristiska skildringar av en pensionärskvartett i Toscana.
Han är 38 år och egentligen kemist – ännu en i den italienska litteraturen (Primo Levi). Han försökte få en plats på universitetet som forskare vid universitetet i Pisa. Men trots lysande betyg blev han inte antagen. ”Det var då jag beslöt mig för att skriva deckare”, berättar han muntert. Och frågan är om kemin nu definitivt förlorat en lovande forskare. För Marcos böcker säljer otroligt bra. Var och en hamnar på runt 150.000 sålda och det är lysande för italienska förhållanden.
– Jag låter mina boccia-spelande toscanska pensionärer diskutera och analysera kända omständigheter i trakten, berättar Marco för mig.
– Jag försöker hålla en så lätt ton som möjligt. Det skall vara humoristiskt och inte några vanliga bloddrypande deckare.
Som vanligt är boksalongen så ofantlig att det blir omöjligt att räcka över allt. Det här är bara ett smakprov på vad som vaskats fram under några timmars strövtåg genom de väldiga lokalerna.
– Se Gianandrea Noseda här: