Ricordi 
Om Francesco Guicciardini

Torbjörn Elensky om Ricordi (”Minnen”) av den italienske statsmannen och historikern Francesco Guicciardini. Han var samtida med Machiavelli, och på ett plan liknar Ricordi också Il principe (”Fursten”), men det som gör dem intressanta på ett mera tidlöst sätt är att de förmår fånga kunskaper som inte låter sig formuleras: kroppens, handens och relationernas intelligens.
 

Förr eller senare återvänder jag alltid till den florentinske statsmannen och historikern Francesco Guicciardinis (1483-1540) Ricordi, hans tankar om politiken, statskonsten och livet. Jag har den i en liten fin tvåspråkig utgåva från 1984 från förlaget Italica, som specialiserade sig på italienska klassiker i svensk översättning. Den är översatt av Paul Enoksson och med förord av Luigi Firpo. Detta är mig veterligen den enda svenska utgåvan av Ricordi.

Andra aforismsamlingar och tänkeböcker tillfredsställer med större kvickhet, vidare horisonter eller djupare funderingar, men Guicciardinis texter, som han skrev, samlade och bearbetade under hela sitt vuxna liv, skiljer ut sig. På ett plan handlar de om politik, det politiska livet, hur man bör förhålla sig som furste eller tjänsteman, hur påvars makt skiljer sig från världsliga härskares, och annat som pendlar mellan den cyniska iakttagelsen och det handfasta rådet, lite i samma anda som hans fjorton år äldre landsman, kollega och vän Machiavellis Il principe. Lästa så är de en guide till maktutövningens vardag under början av 1500-talet, och som sådan delvis användbar än idag. Men det som gör dem intressanta på ett mera tidlöst sätt är att de förmår fånga kunskaper som inte låter sig formuleras: kroppens, handens, relationernas intelligens.

Redan i det sjätte stycket varnar han för att förlita sig på principer. Det mesta är nämligen sådant att det inte kan mätas enligt samma mått som allt annat. Det finns något unikt i varje människa, varje situation, som gör att den som förlitar sig på enbart bokkunskapen för att förstå eller bemästra den kommer att stå sig slätt. Man måste läsa, javisst, och Guicciardini var naturligtvis en bildad man, och en som själv skrev omfattande verk om Italiens historia. Men han visste att skilja mellan bokkunskapen och livserfarenheten, samtidigt som han förstod att de förutsatte varandra.

Han återkommer flera gånger till faran i att låta sig ledas vilse av exempel. De små avvikelserna är de verkligt riskabla, för den som resonerar alltför mallat. I verkligheten liknar fall aldrig, eller åtminstone extremt sällan, varandra så exakt att man kan dra slutsatser om det ena av det andra. Samtidigt går det inte att komma ifrån att utveckla vissa vanor, principer, att dra slutsatser om vad som vanligen är det klokaste förhållningssättet. Och bland det fåtal generella råd han ger är det att invänta det rätta ögonblicket ett av de viktigaste. Inte rusa åstad, för saker går ofta långsammare än man tror. En belägrad stad kan till exempel vanligen hålla stånd lite längre än väntat.

I samma anda råder han en att inte föra fram sina tankar rakt på, utan hellre göra det lite i taget; inte minst för att man kan komma på bättre tankar om man ger sig själv mera tid. Ett handfast råd är också att låta de andra debattera sig trötta, för att sedan själv få möjligheten att medla mellan de olika parterna – och då i bästa fall kunna genomföra sin egen plan.

Han uppmanar i nummer 9 läsaren, som kanske strängt taget är han själv, att ofta läsa och tänka över hans anteckningar, för att kunna tillämpa dem. Och genast i det följande påpekar han återigen att enbart förnuftet inte räcker, utan att erfarenhet är avgörande. Men erfarenheten är också allmänmänsklig: det är därför all världens folk har ungefär samma ordspråk, om än olika formulerade. Långt senare återkommer han till denna tanke, och påpekar att alla nationer har olika ritualer som ska hålla dem säkra, locka regn och hålla borta sjukdomar. Han låter det vara öppet om Gud i sin nåd bistår alla, oavsett hur riterna utformas, eller om alltihop bygger på inbillning.

Saklighet och hederlighet blir desto viktigare som det inte går att helt fastslå det rätta i varje enskilt ärende. Han skriver i 111 om hur juridiken inte kan redogöra för varje möjligt fall i lagtexterna, utan att erfarenhet och omdöme många gånger är avgörande. Motsvarande, påpekar han också, gäller även filosofi och läkekonst såväl som statskonst och affärer. Och han citerar därefter sin samtida, juristen och statsmannen Antonio di Venafro, som menade att om man placerar sex eller åtta lärde i samma rum skulle de alla bete sig som dårar, och hellre gräla om vem som har rätt än försöka komma överens.

Santi di Tito – Porträtt av Niccolò Machiavelli

Guicciardini var en praktisk man. Astrologi menar han bara vara strunt, och detta mitt i en epok då astrologi av många betraktades som närapå en vetenskap. Han var i tjänst hos Medicipåven Leo X, men återkommer i sina anteckningar till hur mycket han avskyr maktlystna, giriga och lögnaktiga präster. Det är väl ett tecken på att anteckningarna var menade för privat bruk – liksom hans kommentar om att han, om han inte stått i tacksamhetsskuld till påvar, skulle ha älskat Luther som sig själv, bara för att Luther satte prästerskapet på plats.

Just det att hans stycken alla är så korta och konstlöst skrivna gör att man som läsare kommer ännu närmare honom än man gör i genomarbetade texter av andra, faktiskt inklusive själve Montaigne. Han är sparsam med de lärda referenserna och historiska exemplen. Istället för att utförligt väva samman sina egna iakttagelser med romerska författares skriver han enkelt att den som är intresserad av tyranners tänkesätt bör läsa Tacitus om den döende Augustus samtal med Tiberius. Inte mer än så. Bara att gå till läggen själv.

Inget i världen är fulländat, och det går inte att genomföra sina planer till punkt och pricka. Dessutom kan man lätt missa nya tillfällen då man går för djupt i sina försök att göra något enda perfekt, så bättre är att göra så bra man kan, i den ödmjuka insikten att inget världsligt ting är fulländat. Det är, i all enkelhet, ett rätt bra livsråd – och fungerar även som läsanvisning för hans anteckningar i boken.

Ricordi är skriven med så lätt hand, så direkt att det känns som satserna klottrats ned mitt i steget mellan kontor och konselj, i något palats i Rom eller Florens. Den har inget av anspråken, cynismen eller stilkonsten hos en del av hans mera kända samtida. Men Guicciardinis Ricordi bär, i all sin konstlöshet, en livsvisdom av det slaget som gör att den förtjänar att läsas om under varje nytt skede i livet, i varje ny levnadsålder ser jag nya saker i texterna. Men en sak som är genomgående i dem, jämte den övergripande strävan efter det praktiska och sakliga, som jag beskrivit här, är påpekandena om att ära och rikedom är intet jämfört med vänskap. Det är väl den typ av visdom som en gammal man kommer fram till, efter att ha ägnat livet åt just jakt på äran och rikedomen. Sådan visdom som man som ung nickar instämmande, och kanske rentav lite sentimentalt åt, innan man satsar allt på sin karriär. Banal, javisst. Men samtidigt sann på det raka, oretoriska sätt som hela Guicciardinis Ricordi är.

Guicciardini kritiserade Machiavelli, som han kände personligen, utifrån sin egen erfarenhet att politiska förhållanden är så mångskiftande att de inte kan fångas i principer. Man kan väl, tänker jag, gå för långt åt bägge hållen, och både bli för principfast och för opportunistisk. Men han har många viktiga poänger, och det vore en välgärning om hans Ricordi kunde komma i ny översättning snart igen. Den förtjänar lika många utgåvor som Fursten, och bägge böckerna vinner på att läsas tillsammans. Men ska man bara läsa en av dem, välj Guicciardinis.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).