Att västvärlden misstog Sovjetunionens kollaps 1991 för en demokratins seger och haft en övertro på den ekonomiska liberaliseringens demokratiserande kraft och dess förmåga att genom globaliseringen garantera fred är, enligt franske Jean-Marie Guéhenno, några av de faktorer som lett till splittringen i det tjugoförsta århundradet.
”1989: Lech Walesa, Michail Gorbatjov, Vaclav Havel. 2019: Donald Trump, Rodrigo Duerte, Jair Bolsonaro, Vladimir Putin, Xi Jinping. Hur hamnade vi här?” Detta är den inledande och tillika bärande frågan i den franske diplomaten och professorn i konfliktlösning vid Columbia University Jean-Marie Guéhennos nyligen utkomna bok Le premier XXI:e siècle. De la globalisation à l’emiettement du monde (”Det första tjugoförsta århundradet. Från en globaliserad till en splittrad värld”). Författaren har under en lång karriär som sakkunnig vid det franska utrikesministeriet och som undergeneralsekreterare i FN, när Kofi Annan ledde organisationen, samlat på sig erfarenheter som gör att han med stöd i antropologi och sociologi, filosofi och geopolitik kan ge en både skarp och allsidig analys av världens nuvarande tillstånd.
Guéhennos intresse gäller främst hur samhällsordningen på nationell och internationell nivå påverkas när politik och samhälle omformas till följd av den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen. Resultatet av denna omvandling kan kanske bäst beskrivas som blandat. Det är också där som ”det första tjugoförsta århundradet” i bokens titel kommer in i bilden. Vårt århundrade kan liknas vid en första version av ett dataprogram, en variant som inte testats tillräckligt och därför uppvisar oförutsedda brister. En sådan produkt fungerar inte i längden och behöver uppgraderas, precis som en politisk ordning också kan behöva omarbetas för att hålla ett helt århundrade. En av svagheterna i vårt nuvarande ”program” är enligt Guéhenno att västvärlden misstog Sovjetunionens kollaps 1991 för demokratins seger, vilket delvis besvarar den inledande frågan om hur vi hamnat där vi befinner oss i dag.
Den ryska utvecklingen är ett exempel på hur okunnighet och naivitet i väst möjliggjorde en övertro på att den ekonomiska liberaliseringens demokratiserande kraft och dess förmåga att garantera fred med stöd i globaliseringen, kunde vara lösningen på våra internationella problem. Inte heller fanns det någon som riktigt insåg vilken destabiliserande effekt östblockets upplösning skulle få på många länder i dess närhet.
De första ansatserna till ett ökat folkligt inflytande och en utveckling bort från maktfullkomlighet och korruption i Ryssland kvävdes snart i den rovkapitalistiska våg som svepte över landet och – med en av Guéhennos träffande bilder – gjorde att Lenin byttes ut mot Louis Vuitton. Samtidigt bidrog flera västländer aktivt till detta när de utan besvärande frågor lät ryska oligarker placera sina orättmätigt fångna tillgångar i väst. Men lika skadligt, menar han, var USA:s egna överträdelser av folkrätten i samband med terrorbekämpningen och Irakkriget, något som exempelvis Putin utnyttjat som ursäkt för sitt agerande i Georgien, Syrien och Ukraina.
Guéhenno förnekar inte att den nuvarande ekonomiska världsordningen har höjt levnadsstandarden för många och räddat många från svält, men samtidigt undergrävs demokratin i många länder av ekonomismen. De politiska slitningarna i väst är särskilt oroande, eftersom många av dess länder är demokratins hemvist i en skakig värld. Och ett av de största hoten mot våra demokratier är enligt Guéhenno den sedan 1990-talet extrema upphöjelsen av individen. När kommunismen föll förändrades den ideologiska världsordningen och individen kom att fylla det ideologiska tomrum som uppstått. Den uramerikanska tanken om varje människas rätt att söka sin egen lycka har blivit en överideologi som sätter den enskildes intressen framför varje begränsning dikterad av ett kollektiv. ”Den ontologiska egoismen har blivit samhällets fundament”, skriver Guéhenno och tangerar därmed ett liknande tema som i SvD:s nya artikelserie om individualismen, vars första bidrag ”Varför har jaget blivit viktigast av allt?” publicerades av ärkebiskop Antje Jackelén på långfredagen.
Denna ensidiga betoning av individen har, menar Guéhenno, försatt de traditionella politiska partierna i ett kristillstånd, som de har försökt råda bot på med identitetspolitik i stället för med övergripande, gemensamma projekt. Detta kunde först observeras inom den europeiska socialdemokratin, som efter 1991 fick svårare att framställa sig som ett alternativ mellan kommunism och renodlad högerpolitik, men sedermera också inom de många högerpartier som nu spelar på identitetssträngarna. Det rör sig om ett större politiskt legitimitetsproblem som ger en instabilitet med inverkan på både samhällenas inre ordning och de internationella relationerna.
Därtill ritas det politiska landskapet snabbt om när den nya teknikens förändrar vårt förhållande till kunskap och villkoren för dess produktion. De sociala medierna förändrar den politiska kommunikationen på djupet. Den enskilde har blivit en opinionsbildare, befriad från de traditionella mediernas filter, men med en känsla av allmakt, som ”radikalt förstärker föraktet för kunskap och sökandet efter sanningen”. Detta är illa nog ur ett demokratiperspektiv men, tillägger Guéhenno, den enskildes inflytande är ändå något helt annat än internetföretagens. De inte bara påverkar den offentliga debatten: de är den offentliga debatten.
Genom hela boken pendlar Guéhenno mellan mikro- och makronivå och berör särskilt den framväxande stormakten Kina och dess förhållande till USA. Kina, som varken är liberalt eller demokratiskt, förstår att använda all ny teknik och ekonomisk växtkraft för att stärka sin ställning, vilket är ett bevis på att handel ingalunda garanterar en demokratisk utveckling. Landet visar också hur enkelt den nya tekniken lånar sig till övervakning och till att undertrycka samhällsinvånarna. Det sker, enligt författaren, till den grad att kommunistpartiet närmast blivit en kuliss för en helt anonym teknisk struktur som är lika avgörande för landets styrning som någonsin partiet. Men tack vare sin starka ekonomi kan Kina ändå garantera folket ”en bekväm lyckobubbla som det inte vill lämna”.
Kina är visserligen ett extremfall men också demokratiska länder påverkas av de stora – oftast amerikanska – företagen. Genom deras alltmer förfinade förmåga att formulera och tillfredsställa individens (omedvetna) önskemål skjuter de både demokratier och diktaturer framför sig. Utvecklingen beskär den politiska makten i länderna och förvandlar dem till ”post-demokratier” respektive ”post-diktaturer”, alla alltmer lika varandra.
Böcker av det här slaget tenderar att bli kataloger över orosmoln, men Jean-Marie Guéhenno avslutar – utan att försöka presentera några universallösningar – med att måla upp en möjlig framtid, som varken behöver vara ett liv i en osynlig diktatur eller ett liv i en fullständigt splittrad värld. I en diskussion om en möjlig framtid pekar han på Europa. Ett ”andra tjugoförsta århundrade” skulle kunna bli betydligt fredligare än det första om vi bara kunde återföra den politiska legitimiteten till lokal och regional nivå men koppla den till den globala dimensionen exempelvis i miljöfrågor.
Det gäller i högsta grad vår egen kontinent, som enligt Guéhenno aldrig kan utvecklas till en superstat. All historisk erfarenhet talat emot det och just detta är vår chans. Vår framtid ligger inte i homogeniserande men sårbara överbyggnader utan i mångfalden av offentliga och privata strukturer, territoriella och funktionella former. Det är där vi kan skapa välfungerande samhällen inom ramen för stater som agerar ansvarstagande och med konkreta politiska projekt för sina invånare i samarbete med andra.
- Klicka här för att läsa Tommy Anderssons artikel Infokratien – En sval nedmontering av medborgarmakten om den tyske filosofen Byung-Chul Hans bok Infokratie
- Se en intervju med Guéhenno från 22 mars 2022 (33:50 in i videon)
https://www.youtube.com/watch?v=auIDn1UpUMY