I en utarmad glesbygd i Europa reser en ung fotograf runt för att ta bilder av nyligen avlidna byinvånare till en utställning i Staden, men resan blir annorlunda än hon tänkt. Om motsättningen mellan stad och glesbygd, men framförallt om villkoren för människans existens i en värld hotad av undergång, berättas i denna roman av Elvis Peeters, pseudonym för ett ovanligt belgiskt punkbandspar. Tommy Andersson har läst den.
Någonstans i Europa, i en avlägsen och utarmad glesbygd pressad av en glödande värmebölja. Den unga fotografen Dora reser runt i det dammiga slättlandskapet för att ta bilder av nyligen avlidna byinvånare till en utställning i staden hon kommer ifrån. De anhöriga, som i princip idkar självhushållning och sällan har några pengar att röra sig med, får betalt för likporträtten och därför välkomnas också Dora i gårdarna. Så långt allt väl, men snart kommer ett motorstopp att ändra berättelsens riktning.
Så inleds den flamländska romanen De ommelanden av Elvis Peeters, en pseudonym som i Belgien väcker associationer till 80-talets punkvåg. Många svenska läsare minns säkert Hasse Alfredssons fiktive punkrockare Trindeman Lindeman, som han fabulerade fram i en sketch för många år sedan, men i Belgien finns – eller snarare fanns – en verklig punkrockare som numera bytt spår och ägnar sig mer åt det fiktiva än åt musiken. Hans civila namn är Jos Verloy, men i egenskap av frontfigur i rockbandet Aroma di Amore tog han sig för nästan fyrtio år sedan artistnamnet Elvis Peeters. Sedan punkkarriären avklingat har litteraturen alltmer kommit att ta musikens plats och namnet har dessutom genomgått en sorts mutation sedan även Verloys hustru, Nicole Van Bael, numera döljer sig bakom pseudonymen. I dag står den lika mycket för författarduon Verloy och Van Bael som för Verloy själv.
De ommelanden, som är deras sjunde roman, väckte uppmärksamhet i både Belgien och Nederländerna när den gavs ut för snart ett år sedan, inte minst därför att den framstår som ett tidens tecken; lågmält men precist behandlas villkoren för människans existens i en värld hotad av undergång. De ommelanden skulle kunna beskrivas som dystopisk, rentav med något av Cormac McCarthys Vägen över sig, men i själva verket är det kanske adjektivet unheimlich som bäst täcker in textens atmosfär. Allting känns bekant, men det är ändå något som inte stämmer.
Själva historien är ganska enkel, men just atmosfären lägger grunden till en fängslande läsupplevelse. Den byggs upp genom en inlevelsefull skildring av huvudpersonen Doras känsloreaktioner inför sin utsatta situation och av hur hon av omständigheterna stöps om från tidstypisk stadsbo till att bli en bland byinvånarna. Inledningsvis är hon naturligtvis en främling och någon som med pengarnas hjälp uthärdar i en miljö hon skulle ha svårt att klara sig i på egen hand.
Överlevnadsförmågan sätts på svåra prov när hennes bil skär ihop på en grusväg bortom mobilmasternas täckningsradie och snart börjar det uttorkade jordbrukslandskapet och dess invånare visa vad som gäller. Dora hyr ett rum på en gård och sedan värdinnan avlidit blir hon kvar där, men om hon dittills haft rollen som fotografisk betraktare, blir hon själv snart föremål för omvärldens nyfikenhet. Steg för steg tydliggörs skillnaderna i livsvillkor på landet och i hennes urbana ursprungsmiljö, allt medan detta ursprung gör sig påmint i form av gåtfulla drönare som svävar fram över landskapet.
Genom en effektfull kombination av perspektivskiften mellan berättarröster och miljöer skapas en mångstämmig roman i det lilla formatet, där enskilda personers perspektiv och tankar vävs ihop med åtminstone ett par – kanske tre – olika ”vi” som i en återkommande talkör. Vissa av dessa stycken i vi-form återges dessutom kursivt, vilket gör dem auktoritativa på ett sätt som också påverkar läsaren:
”Alltför länge har vi utgått från felaktiga premisser. Vi står inte över naturen, vi är en del av den. Det måste vi våga erkänna. Och naturen är grym, den är inte välvillig, hur vacker eller ljuvlig en blomstrande trädgård eller en fjärilssvärm eller en katt än kan verka. Jorden jämrar sig.”
Det är alltså ett slags allvetande vi som förstärker intrycket av Dora som strandsatt i ett vilt främmande och i dess yttersta konsekvens livsfarligt sammanhang, men också ett vi som talar till läsaren såsom invånare i en hotad värld.
Men vilka är då människorna bakom dessa ”vi”? Romanen heter De ommelanden vilket ungefär motsvarar den kringliggande landsbygden runt en stad. Verklighetens Ommelanden ligger runt Groningen i Nederländerna, men i romanen rör det sig om en glesbygd som med tanke på de stora avstånden mellan gårdar och byar knappast kan ligga i Beneluxområdet. Men de som talar som ett vi är byinvånarna i en eller annan bemärkelse och de ser Dora inte bara som ett omständigheternas offer utan minst lika mycket som en inkräktare i ett sammanhang med knappa resurser. Det vilar också något märkligt gammaldags över hela situationen. Fåordiga och gåtfulla människor tar sig fram med häst och vagn, rider på åsnor eller åker undantagsvis runt på någon uråldrig motorcykel. Ingen använder telefon och hygienen andas 1800-tal. Några närmast arketypiska gestalter såsom prästen, poliskonstapeln, den unga respektive gamla Thea och bondefotografen är ständigt återkommande. I vissa passager får man nästan intrycket av en värld befolkad av levande döda.
Till perspektivskiftena mellan berättarrösterna läggs också växlingen mellan stad och land. Oron sprider sig när Doras mor, syster och vänner som alla är kvar i staden inte kan få kontakt med henne och snart försöker man övertala hennes före detta pojkvän, som nu arbetar för ett vaktbolag, att lämna staden för att ge sig ut och söka efter henne, eventuellt med hjälp av drönare. Det är förståeligt att det här perspektivet läggs in i romanen, men det är också dess svaga punkt. Det är ett försök att beskriva stadslivet i kontrastrast till landsbygden och förse gestalten Dora med en bakgrund. Det är också tydligt att Staden, där människorna lever i artificiell samklang med naturen, är redo att om den egna överlevnaden så kräver stillatigande låta ”de ommelanden” gå under.
Men stadsavsnitten blir ändå aldrig mer än en kuliss till den betydligt mer suggestiva och litterärt lyckade skildringen av bylivet långt från den urbana miljön. Där och i det starka språket ligger behållningen i denna ändå läsvärda roman, som i ett längre perspektiv säkert kommer att ses som en av de första klimatromanerna på nederländska.