Den norske författaren Tomas Espedal har sedan debuten 1988 givit ut tretton böcker, tagit emot Bragepriset, nominerats till Nordiska rådets litteraturpris och översatts till en mängd olika språk. I Sverige har uppmärksamheten varit anmärkningsvärt begränsad – än så länge är det bara Mot konsten och Gå som har översatts, bägge utgivna på Lindelöws förlag.
Titeln på Espedals senaste bok, Bergeners (2013) antyder att detta, i likhet med James Joyces Dubliners, är en bok om människorna i en stad, men även om både staden och medmänniskorna finns där så är det snarare en bok om en människa och hans relation till sig själv. Eller också är det en bok om kärlek. Den som älskar är den manliga huvudpersonen, som boken själv identifierar med författaren, men vem är i så fall objektet för kärleken? Vid en första anblick verkar det vara någon av alla de kvinnor – ”Janne” till exempel – som figurerar i boken. De flesta av bokens delar är tillägnade en kvinna: Silje Aa. Fagerlund, Monica Aasprong, Josefine Klougart, Rita Labrosse, Matilda Roos, Merethe Lindstrøm, Szilvia Molnar, Åshild Kanstad Johansen, Cecilie Løveid… Bara kvinnor, inga män. De är, som jag förstår det, alla författare, och överlag, tror jag, från en generation som är yngre än författaren själv.
Jag märker att jag irriterar mig på det förhållandet, men är det något fel med att beundra kvinnor, eller att vilja ha deras beundran? Nej, inte nödvändigtvis. Frågan är bara vilken litterär funktion dessa kvinnonamn egentligen fyller. Det anmärkningsvärda med kvinnorna, också de som ingår i handlingen, är att de förblir så blanka. Medan männen i viss mån tar aktiv del i handlingen – som resesällskap, diskussionspartners och dryckesbröder – är kvinnorna i första hand just namn. Objekt. Adressater. Espedal verkar behöva dem för att kunna skriva. Han behöver en kvinna att skriva till. Det är nu inget originellt i det, tvärtom är det så den moderna litteraturen alltid har fungerat. Åtminstone om man ska tro medieteoretikern Friedrich Kittler, som vid ett tillfälle lyfter fram denna tysta mottagares avgörande betydelse för den moderna litteraturens självbild: ”det poetiska författarskapet uppstår mot bakgrund av kvinnorna som bara har att tiga och/eller läsa”, skriver Kittler i en diskussion om Goethe. På den ena sidan: mannen som skriver; på den andra sidan, den stumma, lyssnande kvinnan, författandets förutsättning. Det är den traditionen Espedals bok ansluter sig till.
Även den ”Janne” som lämnar jaget i början av boken förblir underligt blank. Trots att resten av boken är en enda lång bearbetning av förlusten av henne, så blir hon aldrig ett subjekt i egen rätt. Det är en förklaring till de adresserade kvinnorna: jaget vänder sig till dem eftersom han behöver en ny mottagare, en ny kvinna som kan ta emot hans självömkande små mästerstycken.
Det indikerar att Janne i själva verket var utbytbar. Han älskade henne för att hon fungerade som den spegel han behövde för att få utlopp för kärleken till sig själv. Narcissism alltså. Det är sig själv han älskar. Också det har vi sett förr. Det blir dock ovanligt utpräglat hos Espedal: till sist bestämmer sig nämligen huvudpersonen för att fortsätta älska henne, resten av sitt liv, just för att hon har lämnat honom. ”I en alder av enogfemti år bestemte han seg for / å være sammen med henne resten av livet”. Det vill säga: hon fungerar lika bra som objekt för hans svärmeri i sin frånvaro, som hon gjorde i sin närvaro. På samma sätt som de adresserade kvinnorna bara behövs som namn. Stumma fantasier.
Men det vore naivt att läsa Bergeners som en autentisk dokumentation av författarens liv och erfarenheter. Om jag irriterar mig på narcissismen och behovet av kvinnornas passiva lyssnande, så är det nog för att det är en realitet i en bredare mening, något vi alla är en del av. (Vi ser de våldsamma konsekvenserna av detta dagligen: män som inte förmår släppa de kvinnor som lämnat dem.) Läst som en gestaltning av den sortens manliga självupptagenhet är Bergeners både träffsäker och, ja, komisk. Som en mängd filosofer, från Aristoteles till Sara Ahmed, har konstaterat finns det ingen kärlek utan självkärlek. All kärlek är narcissistisk, inte bara den erotiska utan också den vänskapliga. ”I en viss alder orker man ikke å ha venner, og man orker heller ikke å være alene” lyder en mening i Bergeners som jag fäster mig vid. Obehagligt nog känner jag igen mig – kanske behövs vännerna mest för att man inför sig själv ska kunna vara en sådan som har vänner? Det är förstås ironiskt att det draget är så starkt i en bok som utger sig för att handla om människorna i en stad. Stadens lockelse ligger, som Bergeners visar, inte bara i möjligheten till samvaro, utan framförallt i möjligheten till avskildhet.
Espedals bok är inte originell i det avseendet; det är snarare så att den ansluter sig till en stark tradition, där, som Finn Skårderud konstaterade för ett par decennier sedan, ”Tilkoblingen er problemet. Hos Fløgstad og Solstad og Kjærstad lever ensomme menn og får det ikke til.” Är det alltså en specifikt norsk tradition detta: skildringar av manlig, narcissistisk ensamhet? Kanske. Men knappast exklusivt norsk. Vi har den i Sverige också, i olika varianter (Lars Norén, Ulf Lundell, P-O Enquist, Johan Jönson…)
Vad drar man för slutsatser av det? Att manlig självömkan alltid har varit ett gångbart litterärt motiv? Att ensamheten är ett historiskt villkor? Eller att litteraturen är en kommunikationsapparat som producerar ensamhet?