Tom Selev har skrivit den första fullständiga dokumentationen över Simon Wiesenthals liv, den så kallade ”frilansande nazijägaren”. Wiesenthal föddes i nuvarande Ukraina, studerade i Prag och överlevde mirakulöst nog både ghetto och koncentrationsläger. Nästan omedelbart efter krigsslutet började han kartlägga vittnesmål och öppnade ett kontor i Linz, just där föräldrarna till Adolf Eichmann haft en elaffär.
Själv hade Wiesenthal tillbringat månaderna före krigsslutet i koncentrationslägret Mauthausen i närheten.
Wiesenthal arbetade åt den österrikiska judiska centralkommittén, för Mossad, den israeliska underrättelsetjänsten och CIA. Adolf Eichmann hade flytt, men Wiesenthal gav inte upp. Han fortsatte sin jakt i årtionden. Han ville aldrig ha hämnd – utan rättvisa.
Men det politiska minnet är kort. Kalla kriget stod snart som huvudpunkt på dagordningen och intresset för att hitta bödlar svalnade avsevärt på bägge sidor järnridån.
I Tyskland och Österrike inledde polisen 250 000 förundersökningar mot naziförbrytare, men bara tio procent av dem ledde till åtal. Varav i sin tur endast hälften kunde fällas. Flertalet av dem kom dessutom att benådas eller få sina straff avkortade. Då lyckades enmansföretaget Simon Wiesenthal betydligt bättre. Han hade rätt när han sa: ”Nazisterna förlorade kriget, men vi förlorade efterkrigstiden.”
Tom Selev har skrivit ett enastående porträtt av en av förra århundradets mest moraliska människor. Det är gripande och upplysande läsning – och mycket trovärdig, då Wiesenthal beskrivs här inte bara som ett helgon, utan också som kolerisk, intrigant, egoistisk och motsägelsefull (som i sin vänskap med Albert Speer och Kurt Waldheim).