”Equitare, arcum tendere, veritatem dicere” står det som en inledande rad i Isak Dinesens Out of Africa från 1937, ett motto lånat från Herodotos. När den sedan kom på danska var författarnamnet Karen Blixen och devisen översatt: ”At ride, at skyde med Bue og at tale Sandhed” (hon höll trots alla stavningsreformer fast vid seden att skriva substantiv med stor bokstav, som i tyskan). Hon satt säkert i sadeln, och hon var en god skytt. Hur det var med sanningen är kanske mera diskutabelt.
När hon gästade Mamie Eisenhower i Vita Huset mot slutet av 1950-talet var hon iförd leopardpäls, och en svensk veckotidning rapporterade om det under en kvick rubrik: ”En skottsäker gäst”. Där påstods att ”hon förtänksamt nog skjutit ihop skinnen själv under sin tid i Afrika.” Det låter som en skröna men kan mycket väl ha varit sant. Hon odlade kaffe i Kenya från 1914 till 1931, och från den tiden finns fotografier där hon har nedlagt en mängd lejon och där hon ler mot kameran, stolt över sin bedrift.
En dagbok som hennes man baronen Bror Blixen skickade hem från Afrika till sin far på godset Skåne avslutas med ett konstaterande att Karen sköt hundra kulor och nedlade fyrtiofyra djur, en häpnadsväckande summa. Vem hade lärt henne att bli så träffsäker? Hon umgicks med många storviltjägare. Till dem hörde både hennes man och hennes älskare Denys Finch-Hatton. Men kanske hade hon ärvt sitt säkra öga från sin far. Första delen av en massiv biografi om honom kom för några månader sedan, den andra och avslutande kommer i år.
Tom Buk Swienty skrev för snart tio år sedan en mycket bra bok, Den ideelle amerikaner, om Jacob Riis från Ribe i Sønderjylland som utvandrade till Amerika, blev socialreformator och skicklig fotograf. Hans många bilder från slummen i New York tagna kring förra sekelskiftet hör till de bestående bilddokumenten. Sedan följde 2008 Slagtebænk Dybbøl, en mycket detaljerad redogörelse för det blodiga slaget i Dybbøl under dansk-preussiska kriget 1864, det som Herman Bang lät bilda bakgrund till sin roman Tine, och 2010 den lika detaljrika Dommedag Als – båda böckerna blev bästsäljare.
Kaptajn Dinesen – ild og blod (Gyldendal) är på drygt 500 sidor fast den följer Wilhelm Dinesen bara under hans första 26 år som dock var hälften av hans inte särskilt långa liv. Han var född 1845 och begick självmord femtio år senare. Han växte upp på Katholm Gods nära Grenå, hade en äventyrlig far som han inte alltid drog jämt med, var yngre son i huset och skulle därmed inte ta över gården – han gjorde i stället en snabb karriär i det militära och blev när han fyllt 18 den danska härens dittills yngste löjtnant.
Han var en orolig själ som blev ögonvittne till fyra krig: det dansk-tyska 1864 som han skrev en kort skrift om – det är den som ledde Tom Buk Swinty på spåret – och sedan det fransk-tyska kriget 1871 och den efterföljande Pariskommunen som han skrev en längre bok om, och så kriget mellan Ryssland och Turkiet 1877-78. Däremellan lugna perioder när han var ett omsvärmat lejon i aristokratiska salonger i Köpenhamn. Han var rastlös, tröttnade på storstadslivet och drog plötsligt iväg till Amerika där han under en tid levde bland indianer i Wisconsin.
Boken är mycket bra, men man får ändå inte riktigt grepp om kaptenen Dinesens inre person, naturligt nog. Han var mycket återhållsam med sådant, en noli me tangere-attityd som dottern skulle överta både när hon ännu hette Dinesen, och sedan när hon blev baronessan von Blixen-Finecke. Hon var alltså bara tio år när fadern begick självmord. Det har spekulerats en hel del i varför han gjorde det, och snart får vi kanske ett slutgiltigt svar. Att orsaken skulle vara en olycklig förälskelse i en omsvärmad kusin avfärdar Tom Buk Swienty redan nu.
Så sent som för någon månad sedan träffade jag den danska pastorn i Wellington under en av hennes tjänsteförrättningar uppe i Auckland, och vi kom att tala om Karen Blixen vars släkt var bekant med hennes släkt. Hon visste varför kaptajnen av egen vilja valde döden 1895 (då var han riksdagsledamot). Han drevs i döden varken av olycklig kärlek, syfilis eller depression, nej hemligheten var mycket mörkare än så. Men vilken den var ska jag hålla inne med tills jag ser de kort Tom Buk Swienty snart lägger på bordet.
Under tiden begrundar jag det bekanta fotografiet där han sitter på sin förstutrappa, omgiven av hustru, barn och hundar, i en till synes fläckfri familjeidyll – och så ska jag fundera på om skjutskicklighet kan gå i arv.