Tio steg mot ett bättre Italien

Omslag
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Av MARGARETA ZETTERSTRÖM
När Berlusconi-eran nu — äntligen — tycks gå mot sitt slut känns det lägligt att rekommendera boken C’è un’Italia migliore. Dieci passi per avvicinarci all’Italia che meritiamo (Det finns ett bättre Italien. Tio steg för att nå det Italien vi förtjänar), utgiven av Fandango Libri 2011. Författare är Nichi Vendola och La fabbrica di nichi, något som för svenska läsare troligen tarvar en förklaring.

Nichi Vendola är president i regionen Puglia (Apulien) på den italienska stövelns klack. Han är en karismatisk 52-åring med ring i örat, tidigare kommunist, idag ledare för partiet Sinistra Ecologia Libertà (Vänster–Ekologi–Frihet), akademiker som disputerat på en avhandling om Pier Paolo Pasolini och arbetat som journalist på dagstidningen l’Unità. Därtill poet, troende katolik och homosexuell. En politiker som i många avseenden skiljer sig från det gängse politikergarnityret i Italien, inte bara genom sin personliga profil utan också genom sitt sätt att arbeta politiskt.

La fabbrica di nichi är inte en fabrik som producerar varor men väl en tanke- och idésmedja, en kollektiv rörelse som uppstod 2010 för att stödja Vendolas återval som ledare för regionen Apulien, en politisk experimentverkstad, skulle man kunna säga, som gärna använder sig av Internet, sociala medier och aktioner typ ”guerilla gardening” där aktivisterna med spade och plantor i hand ger sig ut för att försköna sin omgivning och liva upp trista och nergångna stadsdelar. Själva arbetsmetoden är samtidigt en grundläggande del av det politiska programmet, en insikt om att politiken måste demokratiseras, utformas på gräsrotsnivå och bygga på just sådana värden som samarbete, deltagande, gemenskap. Plus ett stort mått av intellektuell nyfikenhet och öppen blick för de globala förändringar som, samtidigt, äger rum när Kina, Indien och Latinamerika reser sig ur fattigdom och underordning och börjar ifrågasätta den västerländska hegemonin över världens öden.

Målet för Nichi Vendola och hans ”fabriker” är ett bättre Italien med tonvikt på miljöfrågor, social välfärd, jämställdhet mellan könen, likhet inför lagen, en bättre skola, en humanitär flyktingpolitik och solidaritet med nödställda som söker asyl i Italien.

Jag har ingen kristallkula och vågar inte säga i vilken utsträckning denna rörelse kan bli en politisk kraft att räkna med även på nationell nivå. Men att någonting måste göras, det står klart, i ett land med skriande sociala och ekonomiska orättvisor (där 10 procent av befolkningen äger 50 procent av den skapade rikedomen och Fiat-chefen tjänar 435 gånger mer än en arbetare i medeltal, mot 20 gånger mer på femtiotalet) och en rekordhög ungdomsarbetslöshet (nästan 30 procent; i Syditalien ännu högre).

porträtt
Nichi Vendola
Precis som i Tunisien och Egypten och övriga arabvärlden växer det i Italien nu upp generationer som aldrig släpps in i samhället och som, ofta trots hög akademisk utbildning, antingen går arbetslösa eller hänvisas till okvalificerade och underbetalda skitjobb med högst osäkra anställningsvillkor, vikariat och tillfälliga anställningar i det oändliga som mycket sällan leder till fast jobb. Dessa unga personer får också svårt att skaffa sig egen bostad (kanske hört talas om företeelsen ”mammoni”, morsgrisar som fortsätter att bo hemma i vuxen ålder?). De lever i det som på italienska kallas ”precariato”, en otrygg tillvaro som omöjliggör, eller åtminstone kraftigt försvårar, familjebildning och traditionell vuxentillvaro. Och som också, i ett vidare perspektiv, undergräver den fackliga solidariteten och får människor att se brister i samhället som individuella misslyckanden.

En följd av detta sakernas tillstånd är ”la fuga dei cervelli”, hjärnflykten, alltså det faktum att så många italienare (studenter, doktorander, disputerade forskare och universitetslärare) flyttar utomlands i jakt på arbete och drägliga levnadsvillkor. I Nichi Vendolas Apulien har man därför startat ett nätverk för dessa utflyttade akademiker. Det kallas ”rete dei talenti” (talangernas nätverk) och går ut på att de utflyttade skall fortsätta att hålla kontakt med hemregionen och föra en dialog både sinsemellan och med dem som stannar kvar. Ibland leder denna dialog rentav till att någon flyktad ”hjärna” återvänder och lyckliggör regionen med sitt kunnande och sin kompetens.

För nichi-fabrikerna är staden som social företeelse och mötesplats av grundläggande betydelse. Man vill värna och stärka ”det gemensamma”, både i materiell och intellektuell mening och då med de mest marginaliserade stadsborna som utgångspunkt, förbättra miljön (mindre bilism, mer kollektivtrafik och cykling!) och ge de estetiska värdena en framskjuten plats i fråga om arkitektur och stadsplanering. Man talar mycket om kreativitet och vikten av att stödja olika former av kulturskapande (både det som utförs av professionella och av amatörer) och att göra kulturen tillgänglig för alla, exempelvis genom inträdesfria muséer.

Skolan är ett högprioriterat område, allra helst som många italienare är funktionella analfabeter (nära 70 procent, hävdar boken), alltså människor som kan läsa, rent mekaniskt, men ändå inte förstår vad de läser. Där finns också stora regionala skillnader. I Syditalien får eleverna sämre utbildning än de i norr, även räknat i antalet undervisningstimmar, varför en likvärdig och högkvalitativ skola över hela landet är ett tvingande ”måste”, ifall Italien någonsin skall komma ifatt.

Från Puglia
I fråga om jämställdhet konstaterar man att Italiens kvinnor måste få en reell chans att delta i arbetslivet. Som det nu är slutar många italienskor arbeta när de gifter sig och får barn. Men om denna trend skall kunna brytas måste männen börja ta sin del av ansvaret hemma, och där finns fortfarande många hinder att övervinna, inte minst mentala. Det gäller också att bekämpa den utbredda homofobin liksom kommersialiseringen av kvinnokroppen och synen på kvinnan som objekt, så som den varje dag demonstreras i italiensk tv på bästa sändningstid.

Det skulle föra för långt att här i detalj presentera alla de frågor och alla de ”steg” mot ett bättre Italien som denna bok tar upp. Där diskuteras exempelvis sådana saker som behovet av medborgarlön och en rättvisare beskattning, kampen mot den organiserade brottsligheten, problemet med överfyllda fängelser där förhållandena är så miserabla att många interner begår självmord, det utbredda svartarbetet, den stränga asyl- och flyktingpolitiken (där endast tio procent av de sökande beviljas asyl), vikten av en miljövänlig sophantering etc. etc.

Jag får i stället uppmana de intresserade att själva studera denna bok som känns som en frisk fläkt i den annars ganska så idéfattiga italienska debatten. Ja, man får under läsningen rentav lust att själv besöka Apulien, en region som säger sig satsa speciellt på det uppväxande släktet, på förnybar energi, kulturskapande och forskning och där turismen också börjat öka, förmodligen som en följd av dessa satsningar.

Det slår mig nu att jag, för inte så länge sedan, såg en italiensk film som var inspelad just i Apulien — med regionalt stöd. ”Mine vaganti” (Vandrande minor) hette den och handlade om en trångsynt borgerlig familjs svårigheter att acceptera en son som ”kommer ut” som homosexuell. Den svenska titeln var ”En italiensk familj på gränsen till sammanbrott”.

Se där ett substantiellt bevis för ”l’effetto Vendola” (Vendola-effekten)!

 

– Se Vendola från ett avsnitt av den italienska programserien Che tempo che fa:

– Se trailern för filmen Mine vaganti

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).