Av MERETE MAZZARELLA
I en enkät avsedd att mäta människors grad av lycka – eller det som med en något mer vetenskapligt klingande term kallas ”subjektivt välbefinnande” – anses man uppenbarligen lycklig om man kan känna igen sig i påståendet ”Jag blir glad när jag får något jag har önskat mig.”
För egen del tänkte jag på att jag numera blir glad åt vackert väder, god nattsömn och brev eller besök av människor jag tycker om men sällan över saker. Jag har överhuvudtaget svårt att komma på saker jag verkligen önskar mig.
Annat var det förr. När jag var i femårsåldern önskade jag mig lidelsefullt en blunddocka jag hade sett på bild och som man kunde få om man lyckades samla pappren från tusen buljongtärningar av märket Maggi. Jag tiggde och bad min mor att använda Maggi-tärningar dag ut och dag in så att jag skulle kunna få min docka men hon vägrade. Något år senare fick jag i stället min blunddocka efter att mor och far hade varit i Paris men då kändes den inte längre lika viktig och förövrigt petade min lillebror omedelbart in ögonen på den så att den inte kunde blunda.
Min mor mindes hur hennes äldre systers högsta önskan ett år var att få ett par gummistövlar i julklapp. (Jo, barns julklappsönskningar var anspråkslösare för åtti år sen.) Några dagar före julafton kunde moster inte längre ge sig till tåls utan mutade mor att gå in i garderoben där julklapparna fanns och klämma på paketen. Gummistövlarna fanns mycket riktigt där men jag tror att mosters glädje överskuggades av dåligt samvete.
Den bedrövligaste historia jag vet som har med jul och julklappar att göra finns annars i en memoarbok av adelsmannen Anders Ramsay – förövrigt en herre som under ett långt iv misslyckades med allt förutom just memoarerna. Han berättar om hur han i sjuårsåldern fick följa med sin mor till en leksaksaffär för att köpa julklappar och hur han där inte kunde motstå frestelsen att stjäla en tennsoldat. När han på kvällen lekte med tennsoldaten blev han upptäckt av sin mor. Hon sa ingenting då men när julaftonen kom blev lille Anders alldeles utan julklappar. Säck efter säck med paket bars in men ingenting var åt honom.
Och därmed var straffet ingaunda slut för när julhelgen var över meddelade föräldrarna att Anders skulle börja i skola hos grannarna, två stränga gamla fröknar, och att han också skulle bo hos dem, i deras lilla vindsrum. I början av januari flyttade han och fick inte komma hem på hela våren utan fick nöja sig med att ligga i sin säng och se hur det lyste på andra sidan gatan. När terminen var slut tog han för givet att han skulle få åka till landet med familjen som vanligt men i stället kom hans mamma på besök och meddelade att han skulle tillbringa också sommaren med sina lärarinnor. Först till hösten var föräldrarna beredda att förlåta honom.
Vid skrivarkurser har jag genom åren gett deltagarna i uppgift att skriva om en sak de hett har önskat sig. Det roligaste svaret fick jag av en medelålders man som skrev om hur han som pojke kände sig utskämd av att hans familj – till skillnad från alla hans kamraters – inte hade någon TV. En dag kom han på en lösning. Han gick fram till sin klasslärare – som var litet bekant med hans föräldrar – och sa: ”Mamma undrar om du skulle kunna komma hem till oss på lördag och titta på TV?” Läraren tackade genast glatt ja och bad honom hälsa sin mamma. Hans föräldrar skulle ju ha kunnat reagera på flera olika vis när han berättade vad han hade gjort men faktum är att de skrattade – och gick ut och köpte en TV.
För egen del är jag numera mest inställd på att göra mig av med saker. Alla de otaliga prydnadsföremål jag genom åren samlat på mig bar jag för en del år sen upp på vinden i samband med en renovering – och efter renoveringen bar jag inte ner dem för jag insåg att jag inte saknat dem, att mitt hem egentligen var vackrare utan dem. På vinden fanns länge, länge också allt det min farmor sparat genom ett långt liv: gamla kläder, både underkläder och gångkläder, vykort, julklappspapper, snörstumpar, glasburkar, små virkade eller broderade dukar, brickband, kökshanddukar som visserligen var både tvättade och strukna men icke desto mindre oåterkalleligt fläckiga.
Hon hade genomlevt tre krig, hon kunde inte kasta något, de var övertygade om att allt detta förr eller senare skulle visa sig vara precis vad de behövde. Och på samma vis var det med far: hans skolböcker fanns kvar, hans gamla häften. Jag var berörd av all denna sparsamhet, av övertygelsen att det inte finns något som inte förr eller senare kommer till nytta, men jag var också tyngd av den.
För något år sen fick jag alltsammans bortröjt, det kom en man med en stor bil – och en ryska med röda tånaglar som satt i bilen och väntade medan han bar ner kartong efter kartong. Nej, jag undvek att se vad det var han bar ner men jag kände trycket av det förflutna lätta över mitt huvud.