I höst blir det jämnt trettio år sedan François Truffaut dog. Ett decennium efter den franske filmarens bortgång ämnade tidskriften Filmkonst ge ut ett temanummer tillägnat hans gärning. Tanken var att jag skulle bidra med en text om Stulna kyssar, min favorit bland hans filmer, en historia om tillfälligheternas spel och slumpens betydelse. Jag kom ihåg att den en gång gjort mig oresonligt lycklig. Men själva filmen mindes jag egentligen inte. Det här var före DVD och på video fanns inget av franska nya vågen. Stulna kyssar existerade bara på celluloid. Filmen förvarades nedfryst i Filmhuset på Gärdet i Stockholm och att tina den blev för dyrt för en fattig filmtidskrift.
Det ordnar sig tänkte jag och åkte till den grekiska ön Hydra. Om inte annat kunde jag gå förbi Leonard Cohens hus och försöka lista ut i vilket rum kvinnan på konvolutet till Songs From A Room sitter svept i en handduk med fingrarna vilande på reseskrivmaskinens tangenter. För säkerhets skull packade jag också ner Don Allens Finally Truffaut.
På Hydra hittade vi först ett billigt rum. Men en dag råkade vi gå förbi hotell Miranda en bit upp i backen. Bougainvillean sköljde över murkrönet. Vi gläntade på porten. Innanför stod en trädgård i stillsamt förfall med hortensior i spruckna krus och en fläckig katt på ett brunnslock. Under en solblekt markis slumrade en äldre gentleman vid sin whisky och korsordet i Sunday Times. Så där ville jag också ha det. I den glesa skuggan av ett citronträd skulle jag sitta och läsa Don Allens bok om Truffauts självbiografiska svit i vilken Stulna kyssar ingick.
Hotellet var ett för ön karakteristiskt kaptenshus, en gång i tiden uppfört av en smugglare som gjort sig en förmögenhet på Napoleons kontinentalblockad, allt enligt ägaren. Denne presenterade sig som Aris. Hade han möjligen ett ledigt rum? Kanske, svarade Aris. Kom tillbaka imorgon, så får vi se.
Nästa dag erbjöd han oss en svit. Det är mer än ett rum, sa vår värd. Vi kunde inte annat än hålla med och flyttade in. Mirandas gäster liknade ett persongalleri på rymmen ur en roman av Graham Greene. Kring frukostbordet samsades franska litteraturvetare, grekiska mezzosopraner, översättare från ryska, brittiska kolonialöverstar och kända mäns döttrar i pepitarutiga byxor.
Det visade sig att vår svit i alla år varit Melina Mercouris. Jag sov i hennes säng. Den nyss döda skådespelerskan och kulturministern hade hyrt hos Aris varje sommar. I trädgården satt nu hennes efterlämnade make Jules Dassin, regissören till Aldrig på en söndag, för det mesta omgiven av unga grekiska kulturarbetare som kommit för att beklaga sorgen och betyga den gamle sin vördnad.
En eftermiddag såg jag honom sitta ensam i trädgården med en café frappé. Jag tog mod till mig och frågade om jag fick störa en stund. Med en vänlig gest bad han mig sitta ner. Denne finlemmade och försynte man var inte fransos som jag alltid trott. I själva verket var han son till ryska emigranter och uppväxt i Middletown, Connecticut. I samband med McCarthys häxjakt i 50-talets USA hade han gått i exil och slagit sig ner i Paris. Träffade han någonsin Truffaut? Jo, några gånger, en mindes han särskilt. Once those kids came to interview me for a whole day. Those kids var François Truffaut och Claude Chabrol som båda skrev för filmtidskriften Cahiers du Cinema. Bägge drömde om att bli regissörer, och tog förmodligen starkt intryck av Dassin som just fått sitt stora genombrott i Europa med Rififi.
Om detta och annat talade vi en stund. Av Truffauts filmer hade Dassin älskat Jules och Jim och Dag som natt. Den enda han aldrig sett var Stulna kyssar. Vi satt en timme eller så innan hans grekiska vänner samlades i trädgården för den dagliga audiensen. Småningom blev det en liten text i Filmkonst med titeln Jules och jag.
– Se två klipp från Baisers volés här:
– Hör Charles Trenet sjunga hela ”Que reste-t-il de nos amours?”: