Få samtida nordiska författare har en sådan skarp blick för åldrandet och tidens gång som den danske poeten Søren Ulrik Thomsen. Titeln på hans senaste bok – en samling dagboksliknande anteckningar – ger en fingervisning om vilken metod som används för att avläsa årens framfart: En hårnål klemt inde bag panelet. Redan på första sidan får denna formulering sin förklaring, när jaget sitter och lyssnar på radio i sitt lilla kök och reflekterar över den kvinna som tidigare bott i samma lägenhet. Författaren känner bara till hennes namn från de brev som envisades med att dimpa ner genom brevinkastet flera år efter att han flyttat in. Det enda spår hon själv efterlämnade var just en hårnål instucken i en panel i k
öket.
Den här sortens minimala mänskliga arkeologi blir på dessa sidor till något av en Thomsens specialitet. När en äldre författare som Imre Kertész tog sig an ålderdomens ”svåruthärdliga tillstånd” i sin sista dagsboksvolym Den sista tillflykten riktades blicken inåt den egna kroppens fysiska förödmjukelser. Den jämförelsevis betydligt yngre Thomsen (född 1956) vänder istället blicken utåt – mot världen och de andra. För att man överhuvudtaget ska kunna se förvandlingarna måste vissa saker förbli sig lika, som i fallet med de konstruktivistiska cocktailglasen på fasaden till Andys Bar i Köpenhamn. Det faktum att de fått sitta kvar i så många år, medan så mycket annat har förändrats i kvarteret, gör att man får syn på tidens gång, menar Thomsen. ”Se inte ner på tingen bara för att de inte är levande”, skriver han i en minnesvärd formulering som skulle kunna stå som motto för hela boken.
Den danska huvudstaden är ständigt närvarande i dessa anteckningar. Husen och människorna som bebor dem utgör viktiga koordinater i den existentiella geografin. Från sin cykel kan poeten om kvällen i fönstren till de lägenheter där vänner till honom en gång levde nu se främmande siluetter röra sig. Men tidens skred har även samhälleliga dimensioner. Med en på samma gång sorgsen och skoningslöst saklig blick fäster poeten uppmärksamheten vid forna revoltörer som nu blivit scientologer – och speglar på det viset större skeenden än de individuella.
Inte undra på att bokens titel är Noter fra eftertiden; i dessa reflektioner råder verkligen ett efteråt. I en av bokens starkaste passager träffar berättaren av en händelse en gammal vän vid namn Steffen på gatan och de slår följe till en krog i närheten. En personlig konflikt gjorde att de gled ifrån varandra, men Thomsen inser nu att han saknat vännens generade leende och intelligens. Efter ett par öl diskuterar de filosofi och politik med samma livlighet som de brukade göra i gymnasiet. Mitt i samtalet tappar jag som läsare andan, när Steffen säger: ”Du vet väl att jag är död?” Berättaren svarar att han har hört det. Leukemi. ”Men det ska väl inte hindra oss från att tala vidare?” ”Självklart inte. Jag säger det bara”, svarar Steffen.
Dessa anteckningar har också fått mig att återvända till Thomsens poesi, som jag en gång som tonåring upptäckte genom Ragnar Strömbergs utmärkta antologi Beväpnad med vingar från 1987, där Thomsen finns representerad tillsammans med kollegor som Pia Tafdrup och Michael Strunge ur den numera klassiska danska åttiotalsgenerationen. Och vilken förstklassig diktare är inte detta. Minnets betydelse och tidens gång är viktiga inslag också i dikterna, bland annat i sådana samlingar som finns tolkade till svenska – exempelvis Hemfallen och Skakad spegel.
Ett underjordiskt nät av trådar binder samman dessa anteckningar med Thomsens poetiska verk. Den egna poetiken dyker gång på gång upp. Existensens skörhet likaså. Men trots att det ofta tycks sent på jorden för denne poet, håller han alltid både dikten och anteckningen vidöppen för den levande, minimala konkretionen. ”Döden kan jag omöjligt föreställa mig, men uppståndelsen skulle mycket väl kunna vara ljudet av en blank liten cykelklocka någonstans där ute i morgonmörkret”, skriver han på ett ställe. Den klockan ringer länge, länge efter jag slagit igen denna oförglömliga bok.