Stor uppmärksamhet ägnas i Frankrike i år, sjuttio år efter hans död, åt Jean Moulin. Vid tyskarnas ockupation 1940 ställde han sig omedelbart och tveklöst i spetsen för den franska motståndsrörelsen. Han var även den som med falskt pass tog sig den långa vägen via Spanien och Portugal till London för att etablera kontakt med de Gaulle och hans fria fransmän. För att vinna tid vid återresan valde han, mitt under tyskarnas flygräder över Frankrike, att från ett brittiskt flygplan nå fransk mark via fallskärm. Andra och liknande bedrifter skapade hans hjältegloria. Efter att han 1943 under oklara omständigheter tillfångatagits av nazisterna och torterats till döds, fick berättelserna om honom mytisk karaktär. Men vem var personen Jean Moulin? Den frågan utgör temat i en av de böcker som publicerats detta år. Författaren är journalist och historiker.
Rabino har baserat sin framställning på material som tidigare inte varit tillgängligt. I september 2012 överfördes till Jean Moulinmuseet i Paris ett arkiv som bevarats i familjen med hundratals dokument, anteckningsböcker och teckningar. En brevväxling mellan son, mor och syster från 1940 till 1942 och som ansetts förlorad återfanns i Tyskland av forskare på museet för brev och handskrifter. Rabino har dessutom kunnat intervjua Suzanne Escoffier, den sista ännu levande familjemedlemmen. För henne representerade ”kusin” Jean den stora världen men han hade aldrig förlorat kontakten med familjen som hade sina rötter i Provence.
Jean var född 1899 och uppvuxen Béziers. Provence hörde till det röda Frankrike och de republikanska värderingarna hade anammats redan av Jeans farfarsfar. Som ung hade han konstnärsdrömmar men på faderns fasta inrådan läste han efter studentexamen juridik i Monpellier. Efter krigsutbrottet 1914 föregrep han den mobiliseringsorder som han visste skulle komma men han fick inte ge sig ut i fält utan placerades vid prefekturen i Hérault. Efter vapenvilan den 11 november 1918 avlade han sin juris kandidatexamen. Han hade blivit politiskt medveten och aktiv medlem av det radikala partiet. Politiken i sig lockade honom inte, prefektbanan var däremot ett aktivt val. Att vara högste administratör för ett län erbjöd, insåg han, den variation av arbetsuppgifter han önskade sig. Och hans karriär blev snabb.
En av de frågor Rabino ställer till den yngre släktingen är huruvida Jean själv aldrig bildade familj och han får höra hennes version av Jeans äktenskapsbesvär. Under sin tjänstgöring i Chambéry hade han blivit förälskad i Marguerite Cerruty, vars familj hörde till stadens notabiliteter. Äktenskap följde men det blev en parentes i de båda ungas liv. Det som helt saknades var en gemensam värdegrund. Börd svarade illa mot republikanska värderingar. Efter två år var skilsmässan ett faktum.
Redan på tjugotalet förtjänade det radikala partiet inte längre sin beteckning, då det snarare leddes av moderata krafter. Trots sin ställning som tjänsteman, hörde Moulin till dem som aktivt bidrog till att Folkfronten under Léon Blum 1936 kom till makten för en kort period. Vichyregeringen svarade med att entlediga Moulin från hans tjänst, men han var nöjd med beslutet. Han ville inte vara underställd denna regim. Han var redan i färd med att organisera de grupper som var villiga att bjuda motstånd. Vetskapen om att en motståndsrörelse organiserades i Frankrike stärkte de Gaulles ställning gentemot de allierade, även om den inte lyckades bryta den skepsis Roosevelt kände inför honom. För befrielsekommittén framstod de Gaulle som den ende erkände ledaren.
Under dessa år på 40-talet gav Moulin sig själv en ny identitet. Som konsthandlare Jacques Martel invigde han i februari 1943 ett eget konstgalleri. Han visste att han var jagad av Gestapo men som gallerist var det naturligt att han åkte runt i landet. Hans dröm var att utöva yrket på allvar efter kriget.
Den 21 juni 1943 ägde ett möte rum i Caluire-et-Cuire i Lyon för ledarna för den icke ockuperade zonen. Tre bilar körde upp och spärrade husets utgångar. Razzian leddes av Obersturmführer Klaus Barbie. Alla närvarande fördes bort, den ende som slog sig fri var René Hardy. Misstankarna om förräderi föll senare på honom. Han hade kommit till mötet trots att han inte var kallad, vilket var helt emot de vanliga försiktighetsåtgärderna. Moulin fördes till militärfängelset Monluc, där han utsattes för alla former av tortyr, utan att förråda något eller någon. När han ombads att göra en skriftlig bekännelse, tecknade han en karikatyr av Barbie. Halvt medvetslös transporterades han till Gestapos högkvarter i Paris för förhör. Under en sista förflyttning till sjukhus i Berlin avled han den 8 juli. I mitten av oktober fick hans syster ett meddelande att hennes bror avlidit av en hjärtattack. Efter månader av förfrågningar lyckades hon klarlägga var Jeans sista resa slutat: på Père-Lachaisekyrkogården i en anonym urna nummer 10137.
I samband med tjugoårsfirandet 1964 av befrielsen blev Moulin postumt hedrad. De Gaulle beslöt att ett gravmonument skulle resas till hans minne i Panthéon, den franska republikens minnestempel över framstående medborgare.