Efter de långa pandemiåren besöker Martin Lagerholm åter Theatertreffen i Berlin och noterar hur de performativa, genreöverskridande, postdramatiska, identitetspolitiska och aktivistiska spelen och utspelen numera trumfar det mesta på de tyska tiljorna, också då pjäsvalen är klassiska som Molières Tartuffe eller Schillers Jungfrun från Orléans.
Det är tre år sedan senast, men i dessa efterlängtade postpandemiska tider har det nu åter blivit dags att öppna portarna för den normalt årliga teaterfestivalen Theatertreffen i Berlin. Och med publik! Under drygt två veckor, 6-22/5, har man arrangerat en lång rad programpunkter. Särskilt fokus har varit på uppförandena av det senaste årets – enligt juryn – ”tio mest bemärkta” uppsättningarna från de tyskspråkiga teaterscenerna.
Till evenemangets numera stående programpunkter ingår sedan 1978 också ”Stückemarkt”, där ytterligare en jury utser och inviterar en handfull unga dramatiker från hela världen till festivalen. Här kan olika scenkonstnärliga format komma i fråga: allt från traditionellt dramatiska texter till performanceproduktioner. Den geografiska spridningen på årets utvalda gäster har varit ovanligt stor – Kroatien, Slovenien, USA, Japan, Singapore och England – och stoffet generellt dominerat av olika feministiska perspektiv.
Men i blickfånget alltså huvudsakligen de tio utvalda tyskspråkiga iscensättningarna, som i år sägs ha vaskats fram ur sammanlagt 540 tyska, österrikiska och schweiziska produktioner. Snacka om en grannlaga uppgift! Dessutom har juryn numera att ta hänsyn till den mycket omdiskuterade ”kvinnokvot” som formellt infördes för två år sedan och där minst 50 procent av uppsättningarnas regissörer måste vara kvinnor.
Ytterligare en faktor som på senare år föranlett häftiga diskussioner, jurymedlemmar att hoppa av och högljudda påpekanden från kritikerhåll (jag skrev lite om anledningen till detta i min Dixikon-artikel från Theatertreffen 2019), är det faktum att den mer traditionella talteatern numera kan hälsa hem snarare än att räkna med en inbjudan till Berlin så här års.
Nej, de performativa, genreöverskridande, postdramatiska, identitetspolitiska och aktivistiska spelen och utspelen trumfar numera det mesta på de tyska tiljorna (och på andra håll). Den tydliga tendensen märks inte alltid på valet av pjäs – årets urval inbegriper bland annat Nationalheater Mannheims bearbetade uppsättning av Friedrich Schillers Orleanska jungfrun (regi: Ewelina Marciniak) – men den spelmässiga och tematiska diversiteten (annars ju något av ett kommandorop inom woke-kulturen) är det generellt lite si och så med.
”Klassiskt” blir det hur som helst också när Staatsschauspiel Dresden och regissören Volker Lösch tar sig an Molières Tartuffe (här hopblandad med den omhuldade nationalekonomen Thomas Pikettys Kapitalet och ideologin), och även här får man sin förutsägbara dos av bröl, naket och ironiskt åbäkande spelstilar. Bakom allt detta finns ju inte sällan idéer och tolkningar med rimliga poänger och innebörder, men som alltför ofta och närmast reflexmässigt dribblar bort sig själv i förment ”upproriska”, men i själva verket slentrianmässiga och självuppfyllda statements. Dekonstruerande experimentteater kan visst vara både vederkvickande och konstnärligt snillrik, men då krävs det att de radikala poserna inte stelnar stup i kvarten.
Kritiken skall självfallet inte uppfattas som något slags apologi för den antikverade, ceremoniösa melodramen, men väl som en skälig markering mot ett genompolitiserat, ideologiskt styrt och omtuggat teaterspråk. När den så kallade normkritiken oreflekterat förvandlas till sin egen norm, blir konsten per automatik lidande.
Theatertreffen – historiskt sett en av världens mest prestigefyllda och tongivande scenkonstfestivaler – håller i mångas ögon på att övergå till att vara en egenrättfärdig och självbetjänande institution, och där det lite varstans redan begagnade uttrycket ”en typisk Theatertreffen-uppsättning” riskerar att snäva in själva definitionen av modern teater. Ingen skall i alla fall inbilla mig att samtliga 540 färska teaterproduktioner från hela det vidsträckta tyska språkområdet kan hägnas in i den här typen av scenkonstnärliga preferenser!
Och i ärlighetens namn kan inte riktigt alla tio utvalda produktioner i Berlin det heller. För min egen del är den stora behållningen av årets urval nämligen Volkstheater Wiens och den alltid lika spännande regissören Claudia Bauers jazzrytmiska och drastiskt humoristiska språkdrama och maskspel humanistää! baserat på olika texter av den oförliknelige österrikiske ordkonstnären och upptågsmakaren Ernst Jandl. Se där, det går att vara formmässigt radikal och innovativ, spännande, oförutsägbar!