„die unverheiratete“ av Ewald Palmetshofer i regi av Robert Borgmann (Fotograf: © Georg Soulek)

Theatertreffen Berlin 2015

För femtioandra året i rad bjöd Berliner Festspiele i maj 2015 in till Theatertreffen. Där spelades tio av de mest intressanta uppsättningarna från tyska scener under det gångna året, utvalda av en jury som rest runt och sett 379 pjäser i hela 54 tyskspråkiga städer. Att bli utvald till Theatertreffen är därför en stor ära. Som vanligt var det främst de redan stora husen som representerades, ofta med klassiska texter, i år av Ibsen, Brecht, Beckett och Fassbinder, men det visades också nyskrivet av Judith Schalanski, Yael Ronen, Elfriede Jelinek, Ewald Palmetshofer och Wolfram Lotz.

Som alltid var också föreställningarna utsålda till sista plats. Jag såg två nyskrivna pjäser: ”die unverheiratete” av Ewert Palmetshofer som spelats på Burgtheater i Wien i regi av Robert Bergmann och Gorki Theaters uppsättning av Yael Ronens ”Common Ground”.

Österrike har inte utmärkt sig genom att bearbeta sin nazihistoria, även om också några av de vassaste kritikerna kommit därifrån, som Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek. Då är det desto mer glädjande när yngre författare tar sig an temat. I ”die unverheiratete” bestod ensemblen av kvinnor; en kör och tre namnlösa kvinnor, endast beskrivna som ”den gamla”, ”den mellersta” och ”den unga”. Pjäsen utgår från en sann händelse våren 1945. Wien hade redan fallit när en ung soldat kom förbi en liten by. Han ringde hem till sin far och sa skrattande, att om han bara hade haft civila kläder, hade han rest hem direkt. En kvinna tjuvlyssnade och angav honom till ortens gruppchef. Efter en kort förhandling dömdes den unge soldaten som desertör till döden och arkebuserades – två veckor före kapitulationen! I år har det gått sjuttio år sedan det hände.

Efter kriget dömdes kvinnan till fängelse. Pjäsen handlar om henne som gammal, hur hon ramlar där hemma, hur hennes dotter tar henne till sjukhuset och hur hennes barnbarn upptäcker sanningen om sin mormor. I den gamlas tillstånd av chock och demens kommer spökena upp, gestaltade av en kör i olika skepnader. Den vanliga, oss alla bekanta, generationskonflikten blandas med den gamla kvinnans brott.

Det är en skicklig bearbetning av ett tema som behandlats så många gånger i både romaner och pjäser; skuld, skam och försoning. Meningsbyggnaden är ofta uppbruten, utan att för den skull vara svår: ”Jag gläder mig att du kommer – inte.” Publiken blir ständigt överraskad, personerna gör kovändningar just som vi tror att vi vet var vi har dem. Den gamla kvinnan var förövare och en ung soldat hennes offer, men hur många som dessförinnan blivit soldatens offer vet vi inte. Även om dottern och barnbarnet inte i sig är skyldiga, är deras liv präglade av den gamlas skuld och av tystnaden kring den. De tre personerna får var och en personifiera hur ett land bearbetat sin historia.

Den tredje och fjärde krigsgenerationen, de som är barn och barnbarn till dem som var barn under kriget, som egentligen inte är skyldiga till något, men som också blivit påverkade av vad mor- och farföräldrar eller föräldrar gjort, är ett tema som behandlas i många nya böcker och filmer idag. Det är inte längre så lätt att peka finger och anklaga den äldre generationen, utan det handlar plötsligt också om oss själva.

Fotograf: Thomas Aurin ©

”Common ground” – Yael Ronen

I pjäsen ”Common Ground” visas skuld och skuldbearbetning i en alldeles ny dräkt. Temat är alltså återkommande, medan innehållet till en början är väsensskilt. Den israeliska regissören Yael Ronen har i sitt researchprojekt arbetat med sin ensembles bakgrund; medlemmarna är barn till dem som flytt forna Jugoslavien, deras föräldrar har varit både offer och förövare. Ytterligare en skådespelerska är från Israel och en annan från Tyskland, vilka också ger sin syn på konflikten.

I pjäsen spelar man upp en resa till Bosnien som gruppen gjort, hur de återser sin barndoms gata och möter en kvinna som engagerat sig för kvinnor som blev misshandlade och våldtagna under kriget. Mitt i all tragik är det ibland roligt, som när tysken utbrister: ”Jag älskar er! Ni visade att det inte bara är vi tyskar som är rövhål!”. Publiken drar andan innan den utbrister i ett befriat skratt – det är nästan tabu att skratta åt sådana skämt här. Judinnan från Israel säger ungefär samma sak och syftar på Israelkonflikten. Pjäsen ger perspektiv på den egna historien. Det egna landet har sällan ett så speciellt öde, att det inte går att dela sina erfarenheter med andra. Ingen har någon ensamrätt på offerrocken. Den förleder lätt till att man fastnar i tankebanor som inte leder vidare.

Regissören Yael Ronen är född i Tel Aviv, utbildad där och i New York, och bor i dag i Berlin och Tel Aviv. Hennes syn på bearbetning av krig, skuld och försoning säger mycket om krig i allmänhet, och om Tyskland, som fortfarande bearbetar sin skuld.

Efter föreställningarna anordnades öppna publiksamtal. Det gick hett till. Att tala om andra världskriget och om hur man kan tala och berätta om det, är fortfarande hett sprängstoff i Tyskland, men inte bara där. Det går fortfarande inte heller att tala helt öppet om kriget i Jugoslavien. Diskussionerna satte fingret på hur viktigt det är att olika konstarter kan bearbeta politiska skeenden, att tala om vad som skett, att hjälpa oss att inte glömma och ibland att försonas. Också den intressanta formen i de båda pjäserna öppnade upp för samtal kring det berörande innehållet. Jag ville bara se mer!

____________

Klicka här för att se fler videoklipp från Theatertreffen


Margareta Flygt

Margareta Flygt

Kulturjournalist och översättare. Bloggar om böcker och läsning.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: