Martin Lagerholm har varit på Theatertreffen i Berlin och lyfter fram flera av årets produktioner, bl.a. den omstridda Five easy pieces av Milo Rau, där ett antal barn får agera i en pjäs om den ökände belgiske barn- och seriemördaren Marc Dutrouxs liv, och Residenztheaters i München omtalade tolkning av Schillers Die Räuber, som på grund av den avancerade scentekniken inte kunde visas på någon teater i Berlin utan fick visas som film.
Maj och juni är teaterfestivaltider, inte minst i de tyskspråkiga länderna. Nyligen avslutades årets upplaga av prestigefyllda Theatertreffen på Berliner Festspiele, den 54:e i ordningen, där man till huvudprogrammet som vanligt bjudit in tio av det gångna teaterårets mest anmärkningsvärda uppsättningar på de tyska, österrikiska och schweiziska scenerna. Samtidigt pågår traditionsrika Festwochen i Wien och den internationella scenkonstfestivalen Theater der Welt i Hamburg, liksom ett antal mindre teaterfestivaler, där inte minst Mülheimer Theatertage sticker ut genom att låta de utvalda och undantagslöst nyskrivna pjäserna i sig stå i fokus snarare än insceneringarna av dem. Men i teatervärldens blickfång alltså framför allt nämnda Berliner Theatertreffen, som trots att den formellt är en rent tyskspråkig angelägenhet har en tydligt internationell prägel, beaktat den ansenliga mängd utländska besökare, journalister och branschfolk från när och fjärran som varje år besöker festivalen. Vad som händer i stadens många traditionsrika och tongivande teaterhus blir inte sällan scenkonstnärligt normgivande långt utanför språkområdets gränser.
Årets startfält kunde visa upp spännande produktioner med ett brett spektrum av motiv och uttryck. Här har man kunnat charmas av den schweiziske regissören Thom Luz och Staatstheater Mainz genreöverskridande Traurige Zauberer (Sorgsna trollkarlar), ett musikaliskt och melankoliskt gyckelspel om livet bortom konsumtion, karriär och krediter. Till samma genre får man nog också räkna den fysiska slapstick- och avantgardeföreställningen Pfutsch (Fuskverk) av den kultförklarade Volksbühneskådespelaren och -regissören Herbert Fritsch, som tillsammans med sin läromästare, teaterintendenten och ”institutionen” Frank Castorf, efter ett kvarts sekel nu lämnar den berömda teatern vid Rosa-Luxemburg-Platz. Sin vana trogen låter Fritsch också här det konstnärliga framförandet vara helt renons på berättelser och ”mening”, för att i stället komponera fram fantasifulla bildsekvenser och absurda sceniska situationer styrda av en musikkomposition som för tankarna till mellankrigstidens modernistiska dissonanser.
Lika mycket uppmärksamhet har två av huvudprogrammets på förhand mest hyllade uppsättningar fått – Thaliatheaters (Hamburg) och Susanne Meisters dramatisering av Theodor Storms folksaga Der Schimmelreiter och Residenztheaters (München) omtalade tolkning av Schillers Die Räuber (Rövarbandet) – men främst av den tråkiga anledningen att de inte kunde medverka på plats i Berlin under festivalveckorna. Den förstnämnda på grund av sjukdom, och den senare till följd av det anmärkningsvärda faktum att ingen teater i Berlin (!) kunnat tillhandahålla den avancerade scenteknik som krävts för den scenografiskt exklusiva uppsättningen. Bland annat denna blamage har föranlett en del kritik mot festivaljuryn och deras urvalskriterier. En av de argaste, teaterkritikern Wolfgang Höbel – pikant nog själv jurymedlem från och med nästa år – menade i en artikel i Der Spiegel härom veckan att årets urval missat det senaste årets i hans tycke tveklöst främsta uppsättningar, däribland Hamburger Schauspielhaus monologuppsättning av Michel Houellebecqs Unterwerfung (Underkastelse) med den prisade skådespelaren Edgar Selge. Men framför allt irriterar han sig på juryns enligt honom alltför ensidiga förkärlek för mastodontiska sceninstallationer, spektakel och ”Regie-Gigantomanie”.
Höbels kritik är inte helt rättvis, även om nämnda Die Räuber förvisso präglas av ett inte så litet mått formmässig ”gigantomani”. Detta gick trots allt att bevittna i Berlin när man som besökare lyckligtvis kunde ta del av uppsättningen genom den statliga tv-kanalen 3sat:s eleganta teveproduktion, som kunde beskådas i Haus der Berliner Festspieles rymliga teatersalong, för kvällen förvandlad till en biograf för tusen åskådare. I Robert Wilson-adepten Ulrich Rasches regi och scenografi har Schillers revolutionära ungdomsdrama utvecklats till en monumental fyratimmarsföreställning med konstant hög scenisk intensitet. Det var en på alla vis omtumlande scenkonstupplevelse – ett slags formmässigt linjesträng körteater av antikt grekiskt snitt, ackompanjerad av en suggestivt musicerande kammarkvartett – där inte minst scenbilden etsat sig fast på näthinnan: två monstruösa och höga transportbandliknande maskiner som samtliga skådespelare utan uppehåll agerar och trampar runt på, som vore de nere i ett gruvschakt. Fastnar på näthinnan gör i synnerhet också en trotsigt fräsande och svettdrypande Valery Tscheplanowa i sin formidabla gestaltning av den revolterande brodern Franz Moor.
Den annars på förhand mest omtalade produktionen på festivalen var den schweiziske regissören, teaterintendenten, sociologen och forskaren Milo Raus unika scenprojekt Five Easy Pieces. Teatermakaren Rau har på senare år nått högsta stjärnstatus med sina sociologiskt och politiskt undersökande teatermanifestationer, oftast i formmässigt innovativa och högtstående konstnärliga förpackningar. Jag hade härom året förmånen att på Wiener Festwochen se hans The Civil Wars, en scenisk och kulturkritisk granskning av europeiska jihadkrigares motiv och föreställningar. Men frågan är om han inte med samproduktionen mellan hans eget film- och teaterkompani International Institute of Political Murder och det belgiska konst- och kulturcentret CAMPO Gent nu tagit sig an ett än känsligare och mer tabubelagt ämne.
Är det möjligt, frågar man sig själv i föreställningen, att låta barn för en vuxenpublik spela upp scener kopplade till den ökände belgiske barn- och seriemördaren Marc Dutrouxs liv? Och svarar själv genom att först och främst avbörda sig alla misstankar om att det skulle handla om något slags cyniska provokationer eller konstnärlig naivitet från teaterns sida, och genom att i stället framkalla en oerhört fängslande scenisk upplevelse som knappast någon av oss i publiken någonsin kommer att glömma. Sju belgiska barn, 9-14 år gamla flickor och pojkar, agerar och musicerar här i fem dramatiska övningar tillsammans med en vuxen ”regissör” (skådespelaren Peter Seynaeve). Naturligtvis gestaltar man varken Dutroux eller hans brott på scen, utan uppdraget är att göra en teaterföreställning med olika tematiska anknytningar till ämnet. Barnen klär så ut sig till poliser, försöker skildra sorgen hos någon av de mördade barnens föräldrar, spelar upp en begravning, visar en scen ur Dutrouxs åldrade pappas vardagsliv, sätter sig vid pianot, spelar eller sjunger – och förvandlar sig därmed från publikens ”studieobjekt” till självständigt skapande individer.
Av det nationella traumat tecknar Milo Rau ett kritiskt porträtt av de då berörda politiska och polisiära myndigheterna och gör också historiska kopplingar till landets brutala koloniala historia i Belgiska Kongo, där Dutroux också levde sina första år. På ett djupare plan undersöker Rau också olika estetiska och dramatiska uttryck och deras förhållande till rent moraliska spörsmål: hur kan barn förstå den verkliga betydelsen av empati, förlust, underkastelse eller uppror? Och hur reagerar vi som vuxna när vi ser barnen spela detta på scen? Vad säger det om våra egna känslor?
Framför allt slås man av hur skickligt man här lyckats kryssa mellan de många etiska blindskären och faktiskt skapa en scenkonstproduktion som är djupt fascinerande, gripande, lärorik och stundtals rentav rolig (barnen är fantastiska i sin balans mellan koncentration, frimodighet och busighet). Det är en hemsk, vacker, lyhörd och laddad uppsättning som vågar undersöka de mörkaste skrymslena i vårt samhälle och ifrågasätta våra egna föreställningar och antaganden. Och som framför allt genom de okuvliga barnen förmedlar en öm och ljus bild av människans egensinne.
Man bör här också tillägga att de agerande barnens föräldrar och professionella terapeuter har varit och är närvarande under hela processen och spelperioden. Trots detta har det tabubelagda och känsloladdade ämnet på sina ställen redan resulterat i censur (München), spelförbud (Frankfurt och Manchester) och politiska försök att stoppa föreställningen (Paris).
Produktionen kommer under två års tid att turnera runt hela världen, och har i vårt närområde redan hunnit spela i bland annat Oslo. Håll utkik!
