The Caldecott Medal är alltsedan starten 1938 den finaste utmärkelsen man kan få för illustrerade barnböcker i USA, och framsidan av den bok som utses förser förläggaren genast med en vacker guldmedalj – den är säkert ett gott försäljningsargument.
Ett par gånger i det förflutna har Robert Mc Closkey fått den, först för ”Give Way for Ducklings” som lärde ut trafikvett under tidigt fyrtiotal, och så 1949 för ”Blueberries for Sal”, historien om Sally på bärplockning i de stora skogarna i New England som möter en björn – en intrig välbekant för alla svenska barn.
En yngre författare som likaledes fått priset två gånger är Brian Selznick (han kanske är släkt med David O. Selznick, mogulen i Hollywood som producerade ”Borta med vinden” och som lockade över Ingrid Bergman till Kalifornien). Brian Selznicks ”The Invention of Hugo Cabret” (Scholastic Press, New York) kom 2007 och Caldecott-medaljerades året därpå. Det är en ovanligt finurlig text- och bilderbok. Det skulle inte förvåna om den blir en lika slitstark klassiker som Robert Mc Closkeys ”Homer Price” från 1943 (på svenska ”Han hette Homer, översatt av Åke Holmberg, på norska ”Smultringene” – en maskin som bakar doughnuts spelar en viss roll).
Historien om Hugo är en påfallande vacker bok (den valdes också till New York Times Best Illustrated Book samma år som den kom) där texten varvas med pennteckningar som utnyttjar svärtan suveränt, och som ofta på filmiskt vis panorerar och zoomar in. Tiden är 1931, platsen Paris. Den unge Hugo är föräldralös. Hans far som var duktig på allt mekaniskt, bland annat att laga klockor, omkommer i en brand, och farbrodern som han hjälper med att se efter samtliga ur på en av de stora järnvägstationerna i Paris har försvunnit. Den klipske Hugo har lärt sig så mycket att han kan hålla igång dem, utan att någon upptäcker att det är han som gör det.
Farbroderns lönecheckar kommer punktligt varje månad men dem kan han inte kassera in, dem lägger han på hög, och han klarar livhanken genom att i ett obevakat ögonblick snika sig till en flaska mjölk och en baguette framför något stationscafé i den tidiga gryningen. Pappa var nästan klar med att restaurera en invecklad mekanisk skrivande docka. Hugo räddar resterna och försöker få den att fungera. Kugghjul, stålfjädrar och annat som behövs förser han sig med i smyg från leksakerna hos en äldre barsk man som innehar en affär för sådana inne på stationen. En bra bit in i boken får vi veta vem han är: Georges Méliès, den franske filmpionjären.
Hans barnbarn Isabelle dras in i förvecklingarna, minst lika klipsk som Hugo. Tycke uppstår dem emellan, efter en del fnurror. En alltför energisk stationsföreståndare försöker få fatt på mjölktjuven, ett lokomotiv spårar ur, en lång rad underfundiga referenser till Méliès tidiga filmer görs. Mer ska jag inte avslöja eftersom Martin Scorsese gjort en film på det hela som kommer upp på de svenska biodukarna i mitten av mars, och som av trailern att döma är lika sevärd som överflyttningen av Tintin och Milou till vita duken.
Men allra mest fascinerande är de mekaniska dockor med komplicerat maskineri som inspirerat Selznick till den som Hugo lyckas få funktionsduglig igen. En del har bevarats i ursprungligt skick, fler har rustats upp. Smithsonian Institute i Washington D.C. äger ett par sådana ”automatons”, som man kan se på youtube. Klicka här för att följa en intressant demonstration av en sådan skrivande docka på The Franklin Institute i Philadelphia:
– Boken har en egen trailer:
– Se också trailern för Martin Scorseses ”Hugo”, där Ben Kingsley som Georges Méliès är mycket porträttlik, åtminstone som han ser ut i boken: