The evolution of beauty av Richard O. Prum

På vilka grunder väljer fåglar partners, egentligen? Richard O. Prum argumenterar i boken The Evolution of Beauty för skönhetens evolutionära potential. Jarl Torgerson har läst och skriver här om skönhetens koppling till sexuell selektion och evolutionsbiologi.

  

Slutraderna i John Keates dikt Ode on a grecian urn lyder i Anders Österlings översättning.

Vårt släkte åldras, men i härlighet
skall du bestå, för människan en vän.
”Skönhet är Sanning”, lyder tyst ditt tal,
”och Sanning Skönhet – det är allt ni vet
och allt ni här behöver veta än.”

Att skönhet är en fullgod representant för sanningen har kommit att bli en central och omhuldad evolutionsbiologisk ståndpunkt. Inte minst inom det evolutionspsykologiska fältet har kopplingen antagit närmast dogmatiska proportioner. Åtminstone om man får tro professorn i ornitologi vid Yale Richard O. Prum och hans bok The evolution of beauty. En bok som ytterst handlar om skönhetens och njutningens evolutionära potential. 

Omslag Evolution of Beauty. Källa: Penguin Random House

Vad har då skönhet med evolutionsbiologi att göra? Jo, saken är den att redan Charles Darwin ägnade mycken tankemöda åt skönhetens roll som drivkraft i den biologiska utvecklingen. I förstlingsverket On the origin of species by means of natural selection (1859) beskrev han hur nya arter uppstår genom att de bäst lämpade individerna, givet den aktuella miljön, har störst chanser att överleva, reproducera sig och därmed föra sina egenskaper vidare. Det Darwin inte visste var att det naturliga urvalet spelade på skillnaderna i arvsmassan mellan olika individer och då inte minst de spontana, slumpvisa förändringar – mutationer – av generna som hela tiden uppstår och som ger den enskilde bättre eller sämre möjligheter i kampen för tillvaron. Det naturliga urvalet är, om vi så vill, de yttre omständigheternas spel på arvsmassans inre tangenter. 

Ett decennium senare publicerade Darwin The descent of man, and selection in relation to sex (1871). Han introducerade där begreppet sexuellt urval, som en pendang till det naturliga urvalet. Darwin hävdade att skönheten i naturen, till exempel påfågelns eleganta stjärt eller lunnefågelns bjärt färgade näbb, liksom hanarnas beväpning, till exempel hjortarnas hornkronor, kan hänföras till en annan urvalsmekanism – den sexuella selektionen – som verkar parallellt med det naturliga urvalet. 

Sexuell selektion handlar om kampen mellan hanarna om att få tillgång till honor och därmed kunna fortplanta sig och föra sina gener vidare. Vi talar till exempel då om kroppsstorlek och beväpning som viktiga variabler. Men den sexuella selektionen handlar också om honornas val – det är oftast honorna som väljer – av de mest attraktiva hanarna. De med vackrast fjäderskrud, de som uppför den elegantaste parningsdansen eller har den skönaste sången. En mekanism som handlar mer om inre preferenser som spelar på yttre faktorer hos det andra könet. Alltså en omvänd orsaksriktning jämfört med hur det naturliga urvalet opererar. En del av den totala evolutionen där organismerna själva, och då inte minst honorna, är medskapande i urvalsprocessen och driver utvecklingen av olika egenskaper genom sina egna preferenser. 

Darwin fick i sin samtid utstå mycket kritik för sina tankar om det sexuella urvalet och då inte minst idén att honors/kvinnors sexuella lust och estetiskt motiverade val kunde tillmätas någon som helst betydelse. Det viktorianska England lämnade ju inte mycket spelrum åt kvinnor på lustans domäner. Även biologer som kommit att omfatta idén om det naturliga urvalet förhöll sig många gånger skeptiska till tanken på sexuella urvalsmekanismer. Inte minst Charles Darwins yngre medtävlare Alfred Russel Wallace, som parallellt med Darwin beskrev det naturliga urvalet, var starkt kritisk. Han drev närmast tesen att den senare Darwin (The descent of man) kommit att avlägsna sig från den tidige och äkta Darwin och de tankar han presenterade i On the origin of species. Således en tidig evolutionsbiologisk ortodoxi som närmast sökte försvara Darwin mot Darwin själv. Det är i alla fall den bild som Richard O. Prum torgför och retar sig på eftersom evolutionsbiologin alltsedan dess kommit att skjuta undan den sexuella selektionen till förmån för det naturliga urvalet. Inom evolutionsbiologin av idag talar man inte gärna om skönhet utan om ornament och menar då till exempel fasanens stjärtfjädrar, koltrastens sång, orrarnas spel och för den delen också de grå tinningarnas charm och den dubbelparkerade porschen. Men, och det är ett fundamentalt men, till skillnad från Darwin ser man inte honornas val av hanar med imponerande ornament som val för ornamentens egen skull. Istället anses ornamenten representera bakomliggande biologiska kvaliteter, som till exempel bra gener, god hälsa och frihet från parasiter. Skönhet och sanning korresponderar alltså, för att återvända till Keats dikt.

Omslag On The Origin of Species (1859). Källa: Wikimedia

Tanken är att endast de hanar som är friska och av genetiskt hög kvalitet har möjlighet att lägga biologisk kraft och energi på att bygga och underhålla de praktfullaste ornamenten. De med lite sämre förutsättningar får nöja sig med blygsammare ornament och signalerar därmed till hugade honor att de inte är sexuella förstahandsval. Lite som en tafflig profilbild på en dejtingsajt. Ornamenten förutsätts alltså vara ärliga signaler på en hanes bakomliggande egenskaper och därmed huruvida han är lämplig som far till honans nästa kull. Hanar med imponerande ornament har bättre chanser att föra sina goda anlag vidare. Med detta synsätt är den sexuella selektionen blott och bart en variant av det naturliga urvalet. 

Richard O. Prum förnekar inte att det naturliga urvalet visst kan spela in även på fortplantningens område, men drar samtidigt en lans för den sexuella selektionen i Darwins ursprungliga mening. Alltså att honor oftast väljer partner på rent estetiska grunder trots att estetiken inte nödvändigtvis säger något alls om eventuell bakomliggande biologisk kvalitet. Art for art’s sake således. 

Han jämför i diskussionen synen på den biologiska skönheten med sedlarnas värde. Den förhärskande evolutionsbiologiska tanken att skönhet/imponerande ornament signalerar bakomliggande kvalitet på ett sant sätt är som att sedlarnas värde ytterst garanteras av guldreserven, det vill säga guldmyntfotens princip. Prum själv hävdar istället att skönhet selekteras för skönhetens och de estetiska värdenas egen skull. I analogi med att sedlars värde numera inte kopplas till en bakomliggande guldreserv utan till en kulturell fiktion om monetärt värde. 

Richard O. Prum är ornitolog och hans bok handlar till stor del om sexuell selektion bland fåglar. Han konstaterar att alla fågelarter uppvisar sexuellt urval, det vill säga att det oftast är honorna som väljer ut vilken/vilka hanar de vill para sig med beroende på utseende och/eller beteende under det mer eller mindre avancerade spel som hanarna visar upp inför parningen. Att sexuell selektion på estetisk grund finns hos alla idag levande fågelarter innebär i sin tur att mekanismen funnits redan hos fåglarnas direkta föregångare. Sexuellt urval var således något redan hos de gamla dinosaurierna. 

Det sexuella urvalet är en dubbelriktad process. Honor väljer partner på basen av till exempel stjärtfjädrarnas storlek eftersom de tilltalas av stora fjäderuppsättningar. Det leder till att hanar med iögonfallande ornament premieras på könsmarknaden och för sina arvsanlag vidare. Dessutom gynnas de honor som tydligast föredrar stora stjärtplymer genom att deras framtida söner i sin tur får lättare att fortplanta sig. Härvidlag kan också det sexuella urvalet bidra till att populationer glider isär och nya arter bildas. Se där det fina i kråksången.

Richard O. Prums kanske starkaste argument för att sexuellt urval är en fungerande mekanism är när utvecklingen av hanarnas ornament blivit dysfunktionell. Ett gott exempel som han utförligt diskuterar är den sydamerikanska djungellevande lilla klubbvingade manakinen (Machaeropterus deliciosus). En fågelart där hanarna under spelet hårt slår vingarna mot varandra ovan ryggen med ett distinkt ljud. Ett ljud som bidrar till att attrahera honorna. För att möjliggöra dessa sångliknade ljud har benen i hanarnas vingar deformerats kraftigt jämfört med andra fågelarter. Deformerats till den grad att flygförmågan påverkats negativt. Ett exempel på maladaptiv sexuell selektion som aldrig, hävdar Prum, hade kunnat drivas av det klassiska naturliga urvalet i kampen för tillvaron. 

Fast å andra sidan kan man hävda att skönhet och sanning korresponderar även hos de klubbvingade manakinerna, i så motto att endast hanar med riktigt goda anlag och god fysik fullt ut kan bära bördan av ett deformerat vingskelett. Fast personligen lutar jag starkt åt Prums håll. De deformerade vingarna känns ju lite som en fågelvärldens motsvarighet till snörliv och krinolin. Förvisso estetiskt gångbart på äktenskapsmarknaden men knappast speciellt funktionellt.  

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).