Av IVO HOLMQVIST
Under stora åthävor firas Auckland Heritage Week just nu. Det kan behövas, denna Nya Zeelands största stad (här bor mer än en fjärdedel av landets fyra miljoner invånare, och inflyttningen är stor) är inte gammal vad gäller den europeiska bebyggelsen. De rester man har av kolonial arkitektur offras lite för lättvindigt när exploatörer vill förtäta bostadsbeståndet. A quarter of an acre (tusen kvadratmeter) brukade vara standardmått på tomter, men det är länge sedan. Välbärgade invandrade bygger sig gärna allt stoltare boningar med bara någon meters strimma mark till grannen. Nu senast blåser det kring ett snickarglatt hus från 1880-talet i stadsdelen Herne Bay som en kinesiska köpt och vill riva.
Ett av de dystraste exemplen var det ståtliga Coolangatta, en gedigen Arts and Craft-villa i den traditionsmedvetna stadsdelen Remuera som en byggare köpte och över en natt rev utan att spara någon enda byggnadsdetalj. Sedan gick hans firma omkull, och fortfarande flera år efteråt står den kala tomten tom förutom på ogräs, en präktig skandal. Juristen Peter Macky och bankmannen Paul Waite, båda intresserade av arkitektur och mycket kunniga, gav häromåret ut den omsorgsfulla dokumentationen ”Coolangatta, a Homage – The Life and Times of Auckland´s Most Admired Homestead”, med flotta fotografier av Sait Akkirman (Livadia Publishers), som samtidigt är en gravskrift.
Den konstnär som mest metodiskt ägnade sitt intresse åt det som finns kvar av Aucklands koloniala arkitekturarv var Peter Siddell, född 1935 och avliden i oktober i fjol (för övrigt den ende nyazeeländske konstnär som adlats i modern tid). En del av hans målningar ställdes ut på Lopdell House i Titirangi för något år sedan, medan han ännu var i livet, och han hann också se den vackra ”The Art of Peter Siddell” (Godwit) där Michael Dunn, pensionerad professor vid Elam Art School vid The University of Auckland, sammanfattar hans särart. Han själv bidrog med ett sympatiskt lågmält förord. Bokens bilder är oerhört detaljskarpa imaginära stadslandskap med karakteristiska snickarglada villor, mångfärgade fönster, och verandor som vetter ut mot solnedgången.
Men nästan inga människor finns med (de få porträtten i boken, mest av familjen, är förvånansvärt svaga). Det är lätt att som Michael Dunn associera till både Chirico, Magritte och Dali men också till Andrew Wyeth och Edward Hopper inför det olycksbådande lugn som ofta vilar över dessa målningar. Som pojke delade Siddell ut tidningar i den tidiga gryningstimmen till just sådana här hus och samlade på bildminnen som han fick nytta av. Han arbetade först som elektriker, sedan som lärare, men efter att ha sålt sina första tavlor blev han konstnär på heltid utan någon formell skolning, och det blev också hans hustru Sylvia Bartlett.