I år firar den enda verkligt stora teaterfestivalen för nyskrivna pjäser ”Neue Stücke aus Europa”, tioårsjubileum i Wiesbaden och Mainz.
Tyskland är en stark teaternation, och festivalen visar att det också finns ett stort intresse att lyssna på och lära av andra. Men även om festivalen kallar sig internationell på hemsidan är det 21 europeiska länder som spelar på 17 europeiska språk.
Teater, ja kanske all kultur, handlar alltid och överallt om sökandet efter identitet. För dem som skapar liksom för publiken. Därför lyser ofta minoritetsspråk starkare, som flamländsk teater i Belgien eller katalansk i Spanien. De som känner sig ifrågasatta vill stärka sin identitet, har en vilja att synas – och då når teatern ut.
Den teater som uppskattas av många är ofta mycket lokal. Jon Fosses rollfigurer är förankrade i Norge och Robert Lepages kommer tydligt från Quebec. Det kallas ”glocalisation” – att lyfta egenarten så att den blir allmängiltig.
Beskrivningen av vardag inom ett hems fyra väggar kan vi känna igen oss i. Försöker någon gestalta vad som händer hos tusen förstår vi ingenting.
Göteborgs stadsteater representerar Sverige med Johan Hassan Khemirirs pjäs ”Vi är hundra” i regi av Mellika Melouani Melani. Khemiri beskrivs som litteratursveriges enfant terrible, en märklig klassificering av en så folkkär författare.
– Se festivalens filmtrailer här: