”I en värld där människan vänt sig bort från gudarna och där ordningens representanter perverteras av sin makt och sexualitet lämnas vi handfallna med jordiska, ostrukturerade drifter och diffusa upplevelser av kärlek” skriver Theresa Benér om Phèdre(s) på Odéon i Paris i sin första text som redaktör för internationell scenkonst på Dixikon.
Scenkonstverket Phèdre(s) är som en lång meditation kring upprepade vrål av passion: ”Je brûle!” (Jag brinner!), ”J’aime!” (Jag älskar!). Varifrån kommer denna glödande urkraft, som kan få en människa att plötsligt bryta sina egna och andras normer och regelverk för att utagera en gränslös åtrå, en upplevelse av icke förhandlingsbar kärlek? Denna frågeställning genomsyrar den polske regissören Krzysztof Warlikowskis senaste uppsättning, som haft urpremiär i Paris på Odéon-Théâtre de l’Europe. I Phèdre(s) placerar han skådespelerskan Isabelle Huppert i centrum av en mångdimensionell scenisk utforskning av det obetvingliga begärets flöden, från antiken till nutid.
Krzysztof Warlikowski och dramaturgen Piotr Gruszczynski har sammanfogat flera texter till en föreställning i tre akter. Till första akten har den libanesisk-kanadensiske dramatikern Wajdi Mouawad skrivit en ny, lyrisk pjästext som utgår från Euripides tragedi Hippolytos och Senecas Phaedra. Här presenteras mytens ledmotiv: kärleksgudinnan Afrodite är svartsjuk på att Hippolytos, son till kung Theseus, avvisar erotik och endast dyrkar jaktgudinnan Artemis. Afrodite hämnas genom att göra Hippolytos styvmor Fedra besatt av lust till honom. Han avvisar Fedra, och hon tar livet av sig men påstår dessförinnan att Hippolytos våldtagit henne, vilket leder till att han av Theseus döms till landsförvisning eller död. Det finns olika varianter av myten, vilket också belyses av Warlikowskis uppsättning.
I andra akten spelas den brittiska dramatikern Sarah Kanes (1971-99) Phaedra’s Love från 1996, en nutida pjäs på temat, utan gudar. Sista akten av föreställningen är en bearbetning av kapitlet Eros i JM Coetzees roman Elizabeth Costello (1999), där den fiktiva författaren Elizabeth Costello håller en föreläsning om begär och sexuella relationer mellan gudar och människor. Warlikowski inflikar också en scen från Jean Racines 1600-talstragedi Fedra, liksom filmavsnitt från Hitchcocks Psycho, Pasolinis Teorema och Graeme Cliffords film Frances. Alla dessa delar kretsar kring grundtemat, som yttringar av hur begäret styr människors handlingar.
I en komplex scenkomposition som denna är det viktigt att se aktörerna som rörelser eller projicerade arketyper. De är inte ”vanliga” rollpersoner i en homogen berättelse. Warlikowski sammanfogar fiktionerna i Malgorzata Szczesniaks enhetliga scenografi. Det är ett öppet scenrum, ljust kaklat på två väggar (där halva vänsterväggen består av en spegel) och högerväggen är ett inglasat rum som tidvis skjuts in på scenen. I alla scener dubbleras aktörerna med liveprojicerad video och spegeleffekter för att upplösa identiteter och väva in berättarspåren i varandra. Musik av Pawel Mykietyn och elektronisk ljuddesign av Thierry Jousse skapar underliggande ledmotiv och ljudinstallationer till gestalternas möten, handlingar och skavande inre konflikter.
Första akten inleds med Norah Kriefs intensiva tolkning av sångdivan Oum Kalthoums klassiska Al-Atlal (Ruiner), om en självförbrännande kärlek. Till sången dansar en kvinna, Rosalba Torres Guerrero, iförd paljettbikini. Dansen, i Claude Bardouils koreografi, återkommer flera gånger i föreställningen. Dess sensuella, alltmer extatiska uttryck kan tolkas som koreografiska utspel av Afrodites erotiska energi. Isabelle Hupperts första skepnad är Afrodite. Hon inträder elegant pälsklädd och självsäker i en prolog, parallellt med dansen, och betecknar sig som denna världs åtrå, del i en skapelsemyt om befruktningen mellan gudar och människor.
Denna gudinna förvandlas på scen till en Fedragestalt. Hon rör sig längs väggarna i ett hallucinatoriskt universum, upplöst och osäkrad av sina egna speglingar och liveprojicerade videobilder på fondväggen. Hon är hysterisk, kräks, är besatt av okontrollerade drifter och försöker liksom kränga sig ur sin egen kropp. Wajdi Mouawads text erinrar om att Fedra har bevittnat hur krigaren Theseus, innan han blev hennes man, utförde ett massmord på hennes eget folk, där hon som enda överlevande tvingades dansa vid liken av 23 dödade barn. Hennes åtrå till Hippolytos är på så sätt dubbelt förbjuden, då han är både hennes styvson och son till den som mördat hennes familj.
I en mycket vacker scen ligger hon stilla bredvid Hippolytos på en säng. Deras ansikten filmas uppifrån, projiceras mot hela fondväggen, medan de stönar och hon verbalt beskriver deras sexakt. Det är sex som besvärjelse – och intressant nog ser Isabelle Huppert med sitt utslagna blonda hår i videobilden ut som ett kvinnoporträtt målat av Gustav Klimt, från en tid där Freud teoretiserar om kampen mellan Eros och Thanatos, livs- och dödsdrifterna. Deras akt avslutas med att Fedra stöter en dolk i Hippolytos. Sedan stryper hon sig med hopknutna lakan från älskogsbädden.
Man skulle kunna betrakta den första akten som en djupdykning i vårt kollektiva undermedvetna, ned i de opolerade drifternas mörka källarrum. I akt två, Sarah Kanes nutid, förflyttas vi in i en glasbur på scenen, där Hippolytos (Andrzej Chyra) sitter i jeans och t-shirt som en förvuxen tonåring, förstrött masturberande, bland skitiga strumpor, tömda chipspåsar och en tv på tomgång. Utanför sitter styvmor Fedra – Isabelle Huppert nu med långt, rött hår, knytblus och väldesignad kjol – och talar med en läkare om styvsonens instängda, dekadenta liv. Fedras distanserade arrogans förbyts dock i vibrerande hudlöshet i nästa scen, då hennes dotter Strophe (Agata Buzek) går rakt på sak: ”Du är kär i Hippolytos, besatt av honom”.
I Kanes osentimentala, direkta dialoger bejakas begär och sexualitet utan omsvep. Rollfigurerna har en brutal uppriktighet, som kan tyckas vulgär men driver dem till handling. Kontrasten mot Wajdi Mouawads text är påtaglig, då hans rollgestalter agerar nästan som marionetter, burna av långa monologer i ett ödesbestämt mytiskt-poetiskt universum. När Sarah Kanes Fedra och Hippolytos möts i en central scen förnedras hon av hans arroganta likgiltighet för henne, samtidigt som hon drivs av tvångsmässig och utagerande lust till honom. I nästa stund skriver Fedra ett brev där hon falskt påstår att han våldfört sig på henne. Hon hänger sig i duschen med en nylonstrumpa – ett klassiskt attribut för kvinnlig attraktionskraft, att jämföra med strypscenen i akt 1, där Fedra använde lakan från den förbjudna sexualakten. Parallellt med hennes självmord ser vi Hippolytos våldta sin halvsyster Strophe. När Hippolytos, i fängelse, tillfrågas av en präst (spelad av samme skådespelare, Alex Descas, som agerat läkare och kung Theseus) om han för familjens och nationens skull söker förlåtelse av Gud svarar han avmätt att han inte kan bekänna synd mot en gud han inte tror på. ”Gud är inkapabel att göra mig god”, säger Hippolytos. Efter denna gudsförnekelse tar han, utan känslor, emot oralsex från prästen. Det är typiskt för Sarah Kane att lägga in en så drastisk paradox, där rollfigurerna söker agera sig ur en moralisk kollaps och kontaktlöshet men bara befäster den alltmer. I en värld där människan vänt sig bort från gudarna och där ordningens representanter (kung, präst, läkare) perverteras av sin makt och sexualitet lämnas vi handfallna med jordiska, ostrukturerade drifter och diffusa upplevelser av kärlek. Sarah Kanes figurer famlar efter ren, oförstörd kärlek men kan aldrig nå dit eftersom de inte förmår gå bortom begärets destruktiva sida.
I sista akten framträder Isabelle Huppert i ny skepnad, som författaren Elizabeth Costello på föreläsningsturné. Hon har glasögon, svarta byxor och blus, är kvick, ironisk och intelligent när hon akademiskt virtuost utreder vår kulturhistorias märkliga parningsakter mellan gudar och dödliga: Eros och Psyke, Afrodite och Anchises, Guds heliga ande och jungfru Maria. Hon reflekterar över hur gudarnas kraft skulle kunna inkarneras i människan, spekulerar i hur gudar spionerar på oss människor. De avundas oss, säger hon, därför att vi är dödliga och just därför lever ut våra begär desto mer intensivt. I ett blixtögonblick omvandlas hon till Racines Fedra som i en kort scen vrålar ut sitt ödesmättade ”J’aime!” till Hippolytos (gestaltad av konferenciern). Men lika snabbt växlar hon tillbaka till sin roll som intellektuell föreläsare och reducerar allt till atomlära. Kroppars attraktion till varandra är ju blott en naturlig del av jordens och atomernas gravitation – själva universum är styrt av ett slags begär, konstaterar hon torrt.
Föreställningen slutar med att Costello/Huppert kort tackar för att vi lyssnade och hela teatermaskinen avstannar abrupt: röster, musik, ljus, färger, video. I den stillhet som då uppstår tydliggörs hur hypnotiskt energiladdad scenen varit under mer än tre timmar. Kroppar och sceniska element har i samspel bildat ett magnetfält, som i sig är ett uttryck för den urkraft som Phèdre(s) handlar om: ett obevekligt begär som ingen kan värja sig mot, gränslöst kreativt och självförbrännande.
Krzysztof Warlikowski utvecklar med denna uppsättning en scenkonstnärlig strategi han inledde 2008 med (A)pollonia, ett verk som utforskar olika figurer av offer: från grekiska myter, via andra världskrigets förintelse av judar, fram till djurslakt i dagens livsmedelsindustri. Alltsedan (A)pollonia har han tillsammans med Piotr Gruszczynski skapat komplexa sceniska collage, som bygger på varierande typer av grundtexter (inte bara dramatik), för att öppna filosofiska, existentiella frågeställningar på flera plan och söka gestalta deras historiska och mytologiska ursprung i västerländsk kultur. Warlikowski har tidigare samarbetat med just Isabelle Huppert, i uppsättningen Un tramway, som tog utgångspunkt i Tennessee Williams Linje Lusta, men späckades med textavsnitt hämtade från källor som Platon, medeltida skrifter, moderna populärsånger och nutida politiska tal, allt i syftet att ge skilda perspektiv på begreppen man, kvinna och normer inom könsroller och sexualitet.
Warlikowski har som regissör en kompromisslöshet som gör honom unik och efterfrågad i europeisk scenkonst, även vid de stora operahusen, där han gör originella tolkningar av klassiska verk. I dagarna invigdes dessutom ett nytt, stort teaterhus för Nowy Teatr i Warszawa, där han är konstnärlig ledare. Där spelas flera av Warlikowskis verk i repertoar – med engelsk textning, då teatern explicit profileras som ett internationellt europeiskt kulturcenter. Om Phèdre(s) skildrar begärets okuvliga vägar genom människan, så finns nog en lika stark drift hos Warlikowski att iscensätta och överraskas av scenkonstens alla möjligheter.
Föreställningen ges under 2016 också på följande platser: 27-29/5: Comédie de Clermont-Ferrand-Scène nationale. 9-18/6: Barbican-London & LIFT (där det går att se den med engelsk textning). 26-27/11: Grand Théâtre du Luxembourg. 9-11/12: Théâtre de Liège (Belgien)