Lena Kåreland om den franske författaren Tahar Ben Jelloun, som i en ny bok, utformad som ett fiktivt samtal med hans dotter, söker förklara den terrorism som breder ut sig överallt. Det blir till en informationstät och klok skildring, som inte undviker sanningen, och som blir ett bra sätt att rusta sig mot terrorn, oavsett om man är ung eller gammal.
”Jag är rädd hela tiden. Det känns som om något förskräckligt finns omkring oss men jag vet inte vad det är. Ibland ser jag mörka, odefinierbara bilder, vaga men hotande.” De raderna kan man läsa i Tahar Ben Jellouns Le terrorisme expliqué à nos enfants, 2016. Boken är komponerad i form av ett fiktivt samtal, där en av författarens döttrar ställer frågor till sin far om den terrorism som allt mer breder ut sig i världen. Det är en pedagogiskt mycket effektiv uppläggning.
Enligt Jelloun ska man inte underskatta barns förmåga att förstå och ta till sig svåra och skrämmande händelser. Därför bör man inte heller undanhålla sanningen för dem. De får ju lyssna till Perraults sagor som är fulla av grymheter i likhet med sagorna i Tusen och en natt och genom TV och video får de i sig stora portioner av våld och ondska.
En bakgrund till boken är de terrorattacker som Frankrike varit utsatt för under de senaste åren, dels mot redaktionen för tidningen Charlie Hebdo, dels mot konsertlokalen Bataclan i Paris. Dessa händelser har skapat rädsla hos både barn och vuxna. Men en känslomässig rädsla måste bearbetas med fakta. Och det är fakta om terrorismen som Jelloun vill ge i sin bok. Kunskap kan leda fram till förståelse.
Jelloun har tidigare behandlat både rasismen och islam i Le Racisme expliqué à ma fille, 1998, respektive L’Islam expliqué aux enfants (et à leurs parents), 2001, böcker som fått stor uppmärksamhet i Frankrike. År 2014 publicerades Mes contes de Perrault, där Jelloun har arbetat om tio av Perraults sagor. Inspirerad av historierna i Tusen och en natt, som berättades för honom när han var barn, har han förlagt sagorna i en arabisk och muslimsk värld. Han har kort sagt ”orientaliserat” dem. Rödluvan till exempel blir en flicka med röd burka.
Annars är den i Marocko födde Jelloun mest känd som romanförfattare och poet. Sedan 1971 bor han i Paris, där han studerade vid Sorbonne. Han har även skrivit en doktorsavhandling om marockanska gästarbetare i Frankrike. Där visar han hur den isolering marockanerna lever i har lett till både känslomässiga och sexuella problem. År 1987 fick Jelloun Goncourtpriset för romanerna L’enfant de sable, 1985, och dess fortsättning La nuit sacrée, 1987. Här berättas om en flicka som får växa upp som pojke. Ett sådant berättargrepp ger goda möjligheter att belysa strukturerna i ett patriarkalt samhälle.
Det finns ofta ett samhällsengagemang i det som Jelloun skriver. Romanen Cette aveuglante absence de lumière, 2001, handlar om de rysliga förhållandena i ett marockanskt fängelse under kung Hassan II. Mer essäistisk prägel har de självbiografiska böckerna L’Ecrivain public, 1983, och Jour de silence à Tanger, 1990. Jelloun behandlar i sitt författarskap på ett mycket insiktsfullt sätt nordafrikanska problem och visar hur svårt det kan vara att finna en balans mellan trycket från europeisk kultur och islamsk traditionalism. Den svårigheten tydliggörs även i boken Le terrorisme expliqué à nos enfants. Där påpekas hur rädslan för terrorismen ofta är knuten till rädslan för islam.
Bilden av islam har under senare tid kraftigt försämrats runt om i Europa. Jelloun ger flera exempel på det, och hans perspektiv är huvudsakligen franskt. För att ge en bättre förståelse för dagens terrorism går han tillbaka till franska revolutionen och tar upp med terrorism närliggande begrepp som anarki och nihilism. Han kommer också in på Algerietkriget, då franska staten representerad av Mitterrand såsom inrikesminister gav order om att döda de algerier som kämpade för sitt lands frihet. 198 politiska krigsfångar avrättades under åren 1954 – 1962. Mendès France som då var premiärminister vägrade att skriva under ordern om avrättning, ett ställningstagande som belyser skillnaden mellan de två politikerna. Som president avskaffade dock Mitterrand dödsstraffet, något som han bör hedras för.
Men Jelloun går även utanför Frankrikes gränser. Till exempel ingår i boken ett samtal mellan far och dotter om den spända situationen mellan israeler och palestinier. Han påpekar också att politiker i ett land som Sverige, känt för en human invandringspolitik, bara genom att hotfullt vifta med den islamska flaggan kan locka många väljare. Här ser man att Jelloun (av naturliga skäl på grund av bokens pressläggning) inte riktigt har hunnit ta del av den politiska utvecklingen under det senaste året i fråga om svensk invandringspolitik som inte längre ter sig särskilt human.
De spänningar som finns i Frankrike efter de blodiga attentaten under år 2015 står dock i centrum i skildringen, och diskussionen mellan far och dotter är genomgående ytterst nyanserad och perspektivrik. Jelloun borrar ner sig i historien för att finna rötterna till dagens situation. Apropå terrorattacken mot Charlie Hebdo undrar dottern med sin muslimska bakgrund om hon inte längre kan skratta och skämta om religiösa frågor. Jelloun understryker att man i ett land som Frankrike har rätt att uttrycka sig som man vill och med de medel man själv väljer. Friheten att yttra sig är fundamental och går tillbaka till författare som Rabelais, Voltaire och Zola. Också de satiriska tidskrifterna har en lång tradition. De satiriska teckningarna av profeten Muhammed i Charlie Hebdo var menade som satir men uppfattades som hädelse, det värsta brott som kan tänkas för en troende muslim. Ingen religion uppskattar att man skrattar på dess bekostnad, hävdar Jelloun, men att blod ska spillas på grund av något med syfte att vara humoristiskt är absurt och helt oförsvarbart.
Som synes är det inte bara terrorismen i strikt bemärkelse som Jelloun behandlar. I sina resonemang och jämförelser kommer han in på en rad andra frågor. Vad innebär egentligen civilisation? För att förklara detta begrepp citerar Jelloun både Saint-Exupéry och Thomas Mann. Ett civiliserat sätt att leva tillsammans handlar främst om en livsstil, där andan och förståelsen mellan människor är viktigare än materiella ting, symboliserade av pengar.
En viss pessimism präglar framställningen, och i bokens avslutande partier framgår att det finns föga hopp om en framtid utan terrorism. Vad man enligt Jelloun främst bör satsa på är undervisning, och den bör sättas in tidigt. Men ett ännu bättre sätt att rusta sig att stå emot terrorism är, vill jag framhålla, att läsa Jellouns informationstäta och kloka skildring, oavsett om man är ung eller gammal.