Av IVO HOLMQVIST
När Gustaf Hellström å Svenska Akademiens vägnar harangerade 1948 års litteraturpristagare påstod han avslutningsvis att
”as a poet you have, Mr. Eliot, for decades, exercised a greater influence on your contemporaries and younger fellow writers than perhaps anyone else of our time.”
Det var sant, i alla fall då och ett bra tag framöver. Dessförinnan hade Hellström som var väl inläst på modern engelskspråkig litteratur i sitt anförande berört traditionens roll för Eliot (bekant inte minst genom hans inflytelserika essä ”Tradition and the Individual Talent”):
”Tradition is not a dead load which we drag along with us, and which in our youthful desire for freedom we seek to throw off. It is the soil in which the seeds of coming harvests are to be sown, and from which future harvests will be garnered.”
Det var vackert formulerat, och träffande. När Eliot hämtade sitt diplom och sina pengar var han inte obekant med Sverige. Mitt under brinnande krig hade han sex år tidigare sänts iväg av British Council på en fem veckors föreläsningsturné, från slutet av april och in i maj, till Stockholm, Uppsala och Lund – några år senare genomförde Richard Hughes samma slags propagandatur för svenskar, ivägskickad av samme arbetsgivare.
1942 var Eliot i full färd med att skriva de fyra avdelningarna av sin monumentala ”Four Quartets” som trycktes i sin helhet första gången i oktober det året, i New English Weekly. Diktsviten hör till hans mera svårtolkade vilket inte hindrat mängder av Eliot-exegeter att lägga ut texten i religiösa och politiska termer, att leta efter självbiografiska inslag i den, eller skriva in den i en symbolistisk skola (Staffan Bergstens avhandling från 1969, ”Time and Eternity”, diskuterar diktens struktur och tidsuppfattning).
Peter Ackroyd är inne på samma sak i sin koncisa Eliot-biografi när han försöker dra upp konturerna av den svårgripbara tradition som skymtar fram i de fyra kvartetterna:
”in Four Quartets as a whole, we see the outlines of a tradition, beautifully limned but shimmering like an hallucination before it disappears and the sirens of a catastrophic European war intrude.”
Jag ser av mitt välanvända exemplar av “The Complete Poems and Plays 1909-1950”, inköpt för snart femtio år sedan, att jag intill inledningsraderna i tredje kvartettens fjärde avdelning, ”The dove descending breaks the air/ With flame of incandescent terror…” har skrivit ”pentecostal dive-bomber”. Det är inte så illa, men det var nog något som föreläsaren på kursen i modern engelsk poesi på Dartmouth College hösten 1964 (en medelålders man, gift med en vacker svenska) formulerade i sin genomgång av den kluriga texten, visdomsord som han generöst strödde kring sig, nog mest pärlor för svinen.
Orden om duvan som en störtbombare under påsken berör både det religiösa och det politiska i dikten. En del skrevs i London under Blitzen. Tyskarna fick in en direktträff på Faber & Faber, förlaget där Eliot var en av direktörerna, fast han inte befann sig där just då. Och under en enda natt i maj 1940 hade tretusen londonbor dödats i en bombräd. Men dessa dagsaktuella katastrofer betraktade Eliot sub specie aeternitatis när han avslutade hela dikten i en mystisk ljusvision, till dels övertagen från Dante:
”All manner of things shall be well
When the tongues of flame are in-folded
Into the crowned knot of fire
And the fire and the rose are one”
Titeln på den första kvartetten, ”Burnt Norton”, lånade Eliot från en herrgård i Gloucestershire, den andra, ”Little Gidding”, är en by i Somerset, den tredje, ”The Dry Salvages”, är några klippor längs New Englands atlantkust, och den sista, ”East Coker”, den ort nära Cambridge varifrån Eliots anfader utvandrade till USA 1669 och där hans egen aska sedan april 1965 finns under en vård invid kyrkan St. Michael´s. Inne i den finns en minnestavla med inskriften ”Remember Thomas Stearns Eliot, poet”, med det mystifierande tillägget ”In my beginning is my end” och ”In my end is my beginning”.
Allt detta eftersom T. S. Eliots ”Fyra kvartetter” kommer att framföras på Sigtunagatan 14 i Stockholm, hos Forum, nutidsplats för kultur: Björn Granath läser ”Burnt Norton” den 21 februari, Krister Henriksson följer upp med ”East Coker” den 3 mars, Agneta Ekmanner med ”The Dry Salvages” en vecka senare, och Marika Lagercrantz avslutar med ”Little Gidding” den 14 mars – vid varje tillfälle spelas dessutom stråkkvartetter av Beethoven, Schubert och Sjostakovitj. Försvenskningen är av Gunnar Ekelöf, Erik Mesterton och Artur Lundkvist (som hade lärt sig främmande språk på egen hand och som presterade ganska många grodor när han överflyttade John Dos Passos och senare Karen Blixen till svenska. Men han blev säkrare med åren …)
– Hör Eliot själv läsa ur Four Quartets här: