Interiör från Morandis ateljé (Bild: Paolo Monti, BEIC och Wikipedia)

Sublimering
Föremål för ständigt ny begrundan (3)

Morandis ytterst begränsade motiv – landskap, blombuketter och stilleben med ett fåtal karaffer, vaser och burkar – lämnar inget utrymme för sedvanlig freudiansk symboltolkning. I denna den tredje delen i essän om Morandi, Vattimo och det svaga tänkandet gör John Swedenmark ändå ett försök genom att rikta in sig på vad som ligger i öppen dag.

__________

Giorgio Morandi var en normalt fungerande medborgare, charmerande ibland och vrång ibland, precis som vem som helst. Det finns inga större kriser bokförda, förutom ett par jobbiga konflikter kring måleriet och så de erfarenheter av totalitarism och krig som han delade med alla andra. Vännernas berättelser och de två bostäder som finns bevarade – en inne i Bologna och en några mil därifrån, på vad han kallade ”världens vackraste plats”, Grizzana – vittnar om ett rikt umgänge och ett rikt inre liv: i synnerhet det urval av vackra och konstiga saker från alla tider som han uppskattade att ha omkring sig.

Morandi är således inget psykiatriskt case, och hans ytterst begränsade motiv – landskap, blombuketter och stilleben med ett fåtal karaffer, vaser och burkar – lämnar inget utrymme för sedvanlig freudiansk symboltolkning. Ibland är en pip bara en pip, för att travestera Freuds ord om cigarren. Därför är fältet kring psykoanalytiska läsningar av hans liv och verk obruten mark, vilket eggar mig till att göra ett försök, utan anspråk på att uppdaga några skamfyllda hemligheter, snarare rikta in mig på vad som ligger i öppen dag.

Allra först tänker jag på hans livsval. Att aldrig gifta sig, och att bo hela livet tillsammans med de tre systrarna (en fjärde dog ung), som heller aldrig gifte sig. Istället lade han ner livskraften i det måleriska arbetet: ett exempel på vad Freud kallade sublimering. Freuds tanke är att när grundläggande behov inte kan tillfredsställas av yttervärlden tillverkar själen ersättningar, redan från tidiga barnaår, men också till exempel i en genomlevd sorgeprocess.

Interiör från Morandis ateljé (bild: Paolo Monti, Wikipedia)

Sublimering är en av metoderna, som tydligast beskrivs i uppsatsen om Lionardo da Vinci. Den har två aspekter: dels att drifterna får utlopp i skapande, dels att detta skapande omedvetet upprepar vad som gått förlorat, ja som kanske inte ens finns kvar i medvetandet. Och i den formuleringen är det viktigt att komma ihåg att för Freud är drifterna inget ursprungligt, inga nedärvda instinktsprogram, utan uppstår i konfrontation med omvärlden.

Att gifta sig och bilda familj, så som Giorgio och hans systrar inte gjorde, är således en av de möjliga lösningarna och bearbetningarna av tillvarons fundamentala otillräcklighet. Hängivet måleri en annan, jämförbar med att till exempel gå i kloster.

Ständigt var Morandi upptagen inne i studion med att ställa upp föremålen på rätt sätt, invänta det rätta ljuset, ha färgerna och verktygen beredda för att sen kunna jobba ganska snabbt och utan anspråk på fullständighet. Vad som blir kvar är ögonblick av stark koncentration, som lockar genom sitt ljus och sina färger. Men som också rymmer oåtkomliga berättelser.

Det handlar dels om relationerna mellan föremålen. Det är när Morandis måleri förändras i slutet av 1930-talet, mot ännu större originalitet, som grejerna börjar snacka med varann, samtidigt som de ändå inte vänder sig till varann. Tidigare stilleben byggde mest på uppställning för maximal effekt på åskådaren, utförda i olika tekniker: kubism, klassicism, den gren av betydelsediger modernism som i Italien kallas ”metafysiskt måleri”.

Här, när Morandi är i femtioårsåldern, klarnar ljuset över föremålen och det går att åtminstone fantisera kring deras inbördes relationer, som också gestaltas i form av riktigt knepiga placeringar där de skymmer varann: motsatsen till gruppfoton.

En grundläggande relation är hierarkin mellan de större och de mindre föremålen i bild, till exempel en plåttillbringare och några burkar, var och en med sin alldeles egen utvalda kulör.

Eller den ständigt återkommande höga vita vasen och dess runda former i en i övrigt mest tvådimensionell värld. Det är svårt att inte tänka ”familj” inför alla dessa gestaltningar, särskilt när de återkommer i långa serier med ganska små variationer. Vad Morandi tänkte inom sig (eller inte ens tänkte) kommer vi aldrig att kunna få reda på. Men målningarna öppnar för fantiserande och inlevelse. Höjdskillnaderna, grupperingarna och färgernas individualitet är diagram man själv måste hjälpa till med att begrunda. Kanske inte så mycket genom verbal tolkning som genom kontemplerande inlevelse. Och det håller de för, och för att återkomma till, i ett annat ljus.

När Morandimuseet invigdes 1993 höll Umberto Eco ett tal och berättade om sitt allra första oväntade möte med en av Morandia målningar på en liten samlingsutställning som nådde hans lilla hemstad. Han gick dit gång efter annan: ”All nyfikenhet, intresse och kärlek jag sen dess utvecklat för samtidskonsten … uppstod ur dessa eftermiddagar av tyst förtrollning.” Anar man här inte fröet till senare tankar om ”det öppna konstverket” och ”den frånvarande strukturen” och andra viktiga bidrag till ”det svaga tänkandet”.

Morandi (1941) – Bild: Jean Louis Mazieres, Flickr

En annan iakttagelse jag gjort handlar om grader av deformering genom hela konstnärskapet, från ungdomens vilda experiment med kubism och fauvism, över de hemliga stilleben som tillkom runt 1930 medan Morandi var officiell fascistisk konstnär och som har ett väldigt brutalt uttryck – fram till de sista årens tilltagande upplösning när föremålen är så svagt avbildade att de glider in i varann, och när akvarellen var hans viktigaste uttrycksmedel: de välkända formerna uppträder som skuggor, eller nästan som fotonegativ, med oklara gränser där färgerna flyter.

Några få målningar avviker därför att de föreställer snäckor i närbild, nästan slarvigt avbildade i smutsvita och gråbruna nyanser, men samtidigt väldigt snäckiga. De tillkom under krigsåren, som blev värre och värre. Morandi flydde från bombningarna av Bologna men hans sommarparadis hamnade mitt i frontlinjen, och den fasansfulla massakern på civila i Monte Sole ägde rum bara några kilometer därifrån, i den vackraste av grönskor.

Morandi, 1918 (Bild: Jean Louis Mazieres, Flickr)

Min sista notering rör målningarna föreställande blombuketter, nästan utan undantag nedstoppade ända till halsen i höga vaser. Fast blommorna är utslagna är de målade så att de sluter sig, knyter sig. Här finns ett starkt neurotiskt budskap. Blommor som blir nävar. Vilket anknyter till själva frågan om interioriteten. Det finns ett antal mindre skålar som öppnar sitt djup för ljuset, men överlag är det häpnadsväckande hur tillslutna kärlen är, i synnerhet det tråkiga grå i många tillbringarmynningar och vasöppningar. Detta jämte den grundläggande tvådimensionaliteten ger en känsla av att det inre liksom blivit avskaffat eller avstängt. Samtidigt som föremålens inbördes relationer är som en sång om öppenhet och frihet och samexistens. Nånting liknande kan sägas om husen. De blundar som runt en hemlighet. Men de jublar av färgvaro.

Inför den här utflykten till Bologna hade jag gottat mig åt att få använda ordvitsen kärl-lek för att beskriva relationen mellan föremålen och det relaterande som tavlorna utkräver av åskådaren. Men väl på plats föll den fina formuleringen, eftersom ”lek” är fel ord för att beskriva själva målningarna. Rörelsen har frusits i ett ögonblick som inte ens blinkar, allt har stelnat till ett minne. Däremot stämmer det att livskraften strömmar ut från dukarna och papperen och inbjuder till dialog och interaktion. Vresig slutenhet inåt, gränslös öppenhet utåt.

___________

  • Klicka här för att läsa första delen av John Swedenmarks essä. Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionen

  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:

  • John Swedenmark

    John Swedenmark

    Översättare, kritiker och författare. Medlem i redaktionen för tidskriften Divan

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: