Ett öra av ljus
Föremål för ständigt ny begrundan (4)

I denna den fjärde och näst sista delen av sin essä om Morandi, Vattimo och det svaga tänkandet gör John Swedenmark en avstickare till den av Alvar Aalto ritade kyrkan Santa Maria Assunta i byn Riola di Vergato i Italien och talar med prästen där om enkelhet och atteggiamento.
_________

Bland Apenninerna, i vårgrönskan, skymtar redan från tågperrongen på andra sidan floden Alvar Aaltos kyrka Santa Maria Assunta, ritad på sextiotalet, uppförd på sjuttiotalet, färdigställd med högt klocktorn och allt på nittiotalet. Det vågformade koppartaket är en del av det omgivande landskapets rörelse, men de fönsterlösa gavlarnas väggar reser sig mitt i byn högt och bestämt, och de olika schatteringarna på betongelementen inger redan ett slags ålderdomlighet. Exteriören är sträng men inte avvisande, och den enkla dörren i ena hörnet är alltid öppen för besökare, utom vid gudstjänst. Då förväntas en delta och inte titta på.

Att träda in i det öppna kyrkorummet som bärs upp av markerade vita valvbågar är en stor överraskning på grund av ljuset som faller in och gör allt så oväntat stort, men samtidigt framhäver den sparsmakade enkelheten, koncentrationen på korset och altaret. En gullig detalj är att barnens lek- och rithörna har fått den allra bästa platsen längst fram.

Santa Maria Assunta i Riola di Vergato (Wiki Commons)

När jag läst på inför resan har jag hört olika bud i den estetiska bedömningen av det här sena verket. En hel del experter förbigår kyrkan med tystnad, några uttrycker en känsla av pinsamhet och tycker att möbeldesignern Aalto satt arkitekten i skuggan. Medan andra är uppskattande, och Göran Schildt ger den en central plats i kapitlet om kyrkobyggnader:

"… ett ur konventionerna fullständigt löst, asymmetriskt kyrkorum, som likt de bachska fugorna uttrycker tron på en harmonisk, evig, i tillvaron inbyggd ordning av på en gång komplicerat men klart och kontrapunktiskt slag."

Storslagna ord, som liksom skymmer själva enkelheten.

När Aalto var som mest världsberömd på sextiotalet fick han många anbud från Italien, men bara ett av projekten genomfördes. Kardinal Lercaro kontaktade Aalto, som uttryckte ett önskemål om att få jobba ute på landsbygden, vilket ledde till att valet föll på den lilla byn Riola. Projektet att anlita honom kom alltså först, och matchades med församlingens behov!

Framtagandet av ritningarna ägde sen rum i nära samarbete med kardinalen, som noga förklarade de liturgiska aspekterna, som Aalto sen omsatte till betong, trä och ljus. Den här nära arbetsrelationen påminner starkt om en annan kyrkobyggnad som jag skrivit om: Sigurd Lewerentz brutalistiska Markuskyrkan utanför Stockholm, den sticker upp som ett lågt kloster ur förortsgrönskan eller snödrivorna, vid foten av höghuset i Björkhagen. Lewerentz fick uppdraget efter att ha lämnat in en ytterst rudimentär skiss, som sen förverkligades under många år av samtal med kyrkorådet och med hantverkarna, med drastiska beslut in i det sista, till exempel att inte rappa innerväggarna utan låta teglet tala.

Santa Maria Assunta är alltså ett prestigeprojekt, men inget skrytbygge. Den är tillkommen med kulten för ögonen, för församlingens skull. När jag ringer på hos prästen för att fråga hur det är att förrätta mässan i en så högmodernistisk skapelse är han nästan oförstående. Inte är det några problem med det! Ljuset faller in och framhäver de centrala elementen i sakramenten. Aalto har fattat precis vad det är fråga om. Möjligen är ikonen bredvid altaret lite för stor, och så är det jobbigt med det nakna korset i furu utan Kristus.

– Ni protestanter är så inriktade på lidandet. Om man betraktar ett katolskt krucifix så märker man att Kristus tittar upp; han har redan sett uppståndelsen. Medan ett tomt kors bara är ett pinoredskap. I övrigt är allt perfekt, och därmed en värdigt genomförd gestaltning av Andra Vatikankonciliet.

Jag blir både överraskad och lite tagen av prästens trygga övertygelse. Mina förföreställningar hade handlat lite vagt om en produktiv konflikt mellan kristendom och modernitet: de är både konkurrenter om själarna och märkvärdigt lika, vilket inte minst kommer fram i Vattimos hävdande att välfärdsstaten är Den helige andes pågående verk, som fullbordar Kristi människoblivande genom att göra alla till jämlikar. Eller många av mina teologvänners övertygelse om att den kristna grundvalen finns i samhällets demokratisering, trots allt vad Kyrkan genom årtusendena åstadkommit som maktinstitution.

En lite vag idé, som sagt. Och så dyker den lokala prästen rakt in i en diskussion av vad som har kallats nittonhundratalets viktigaste teologiska händelse: Det utdragna konciliet i Rom under första hälften av nittonhundrasextiotalet, under påvarna Johannes XXIII och Paul VI, som ledde fram till å ena sidan en vändning ut mot världen, å andra sidan en renodling av vad som är kristendomens centrala handlingar. Så att Aaltokyrkans utformning är en direkt gestaltning, en omsorgsfull tolkning av vad konciliet kom fram till. I dokumentet om en ny liturgi, Sacrosanctum Concilium, heter det att riterna, med all respekt för traditionen, om så behövs ska revideras och ”ges ny kraft för att möta den moderna tidens villkor och behov”. Vilket om jag förstår rätt, och även uppfattar där inne i kyrkan när jag ser den på ett nytt sätt efter att ha fått bakgrunden förtydligad, handlar om att göra församlingen mer delaktig i riterna så att församlingsbor och kyrkofolk ska kunna verka i världen och göra den bättre för alla att leva i.

Nordens Hus i Reykjavik, invigt 1968

Detta sextiotal! Mina egna första år på jorden och runtomkring mig pågick det en omorientering som handlade om att göra alla människor delaktiga av framåtskridandet. Jag skyndar mig efteråt att läsa om den centrala texten om kyrkans plats i världen, Gaudium et spes från 1965, och hittar en intrikat diskussion med moderniteten som går ut på att både den enskilda människan och samhället kan förvandlas. Om under ledning av den uppståndne Kristus eller med inspiration från jämlikhetsidéerna känns då inte så avgörande – och ljuset in i en kyrka är detsamma som in i ett klassrum, en förvaltningslokal eller Nordens hus i Reykjavík, min första Aaltofavorit; bortsett från att jag ju uppfostrats, utbildats och konferensat i byggnader starkt inspirerade av honom.

Prästen avslutar vårt samtal med orden:
– Andra Vatikankonciliet har tre nivåer: texterna; allt som ändras i praktiken, sånt som liturgin och bygget av den här kyrkan; men det viktigaste är atteggiamento.

Atteggiamento, frågar jag, och han exemplifierar genom att trycka handen mot hjärtat. Han har inte på sig prästrock utan ett spräckligt rosa blått orange trädgårdsförkläde. När jag efteråt tar fram ordboken får jag definitionen ”förhållningssätt”. Eller som det heter i en berömd mening i Gaudium et spes: ”Kristus kom till världen för att vittna för sanningen, för att rädda och inte för att döma, för att tjäna men inte för att tjänas.”

Till sist diskuterar prästen och jag enkelhet. Att det är rummet som står för det heliga. Tyvärr har jag inte med mig Schildts tunga bok och kan därför inte citera Aaltos ord i ett föredrag redan 1925:

"Inte behöver kyrkan konst, dvs dekoration i den form som parollen ’konst till kyrkorna’ antyder. Den behöver någonting annat och detta med stor nödvändighet. Den behöver formernas renhet och andakt, formerna må sedan vara vilka som helst. En sådan formernas renhet kan bara uppstå genom omsorgsfullt och högt utvecklat konstnärligt arbete, vilket förutsätter en hängiven och högt utvecklad konstnär. Sådana är inte lätta att spåra upp under en tid, då förståelse för kyrkliga former nästan helt försvunnit och man istället opererar med den felaktiga föreställningen om kyrkokonsten som en lösryckt detalj. Vad som fordras är någonting så sällsynt som god smak."

Formernas renhet – det är också stora ord, från början av karriären. Vad jag förnam i Riola och under samtalet med prästen om enkelhet var att det bachska som Schildt nämner inte ens förefinns i själva formerna utan i lyssnandet på förhand in mot den kult som ska äga rum. Med ett öra av ljus.

___________


  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:

  • John Swedenmark

    John Swedenmark

    Översättare, kritiker och författare. Medlem i redaktionen för tidskriften Divan

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: