Sverige vår hemliga längtan

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

Inga morgontidningar i brevlådan, eftersom det är helgdag. I stället vaknar jag till idel svensk musik i radions P2: Lars-Erik Larssons Pastoralsvit, Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Bergers Intåg i sommarhagen, Franz Berwald, Jussi Björling sjungande Till havs, Jan Johanssons svenska jazzpiano, Sven-David Sandström, trombonisten Christian Lindberg etc.

När en kör slutligen intonerar ”En vänlig grönskas rika dräkt” brister jag i gråt, jag vet inte riktigt varför. Jag gråter inte alls av ledsnad utan snarare av ett övermått av skönhet. Det är samma reflexmässiga gråt som när jag känner doften av syren eller liljekonvalj. Ett utslag av försommarsentimentalitet kanske, skolavslutningssyndrom eller vad jag nu skall dra till med, en längtan efter semester och ledighet.

Men i min gråt finns också en komponent av någonting som jag — i brist på bättre — skulle vilja kalla patriotism, en hemlig och förbjuden kärlek till Sverige. Idag när allsköns högerextrema, främlingsfientliga och ibland även rent nynazistiska, krafter tagit monopol på allt vad fosterlandskärlek heter kan det nämligen vara riskabelt att tala om dylika ting, därav mitt tal om hemlig och förbjuden kärlek.

Samtidigt som tårarna rinner nerför kinderna känner jag en stark vrede bubbla inombords. En vrede mot att den 6 juni som tidigare var en vanlig arbetsdag (med lite diskret flaggviftande) nu fått status av nationaldag och helgdag. Det är så typiskt svenskt! Precis när vi avhänt oss stora delar av vår nationella självbestämmanderätt och flyttat makt från Sveriges riksdag ner till kommissionen i Bryssel, precis då skall vi börja apa oss och försöka fira nationaldag à la syttende mai i Norge.

Om nu Sverige är oss så kärt, borde vi då inte ha värderat vår demokrati och vårt nationella oberoende högre. Men nej, i samma stund som vi sålt ut vår frihet, då skall vi vara lediga och börja fira ordentligt. I år blir det dessutom extra tydligt, eftersom vi nu dagen efter den 6 juni skall gå och rösta till EU-parlamentet. Ena dagen nationell yra (fast som i Norge kommer det aldrig att bli, vi har inte sådana historiska traditioner och erfarenheter!), andra dagen firande av vårt förlorade självbestämmande.

Kor på bete. Glommen i Halland. Bengt Johansson ©

Kor på bete Glommen, Halland. Bengt Johansson ©

För länge sedan, på den tiden då Sverige ännu inte gått med i EU och Svenska flaggans dag var en normal arbetsdag, ordnade organisten i Helga Trefaldighets kyrka i Uppsala, Per-Erik Styf, varje år den 6 juni en musikafton med titeln ”Sverige vår hemliga längtan” då han sjöng och spelade svensk musik. Jag hade nästan aldrig möjlighet att gå dit och lyssna, men jag sympatiserar starkt med själva tanken. Kärleken till Sverige är ingenting som passar att leva ut i storstilade parader. Nej, vår kärlek är så lågmäld och så privat, skulle jag vilja säga, att den rentutav kan uppfattas som icke-existerande eller åtminstone hemlig. Men den finns där likafullt och den uttrycker sig gärna i toner.

Däremot tarvar den ingen ledighet, och jag skulle för min del tusen gånger hellre vilja ha kvar Annandag pingst som röd dag i almanackan. Nu har ju pingsten tappat mycket av sin högtidlighet. I stället har vi fått en nationaldag som är oss påtvingad ovanifrån — som något slags tröst för en förlorad nationell suveränitet och en beskuren demokrati.

Så nog är det rätt att gråta denna dag över Sverige och vår hemliga längtan.

Kommentera: