Under några veckor har Uwe Tellkamps väldiga roman Der Turm hållit mig fången. Nu har jag läst den sista sidan, den 973:e.
Jag försöker komma ihåg den tid då det ansågs helt naturligt att det fanns två olika Tyskland med en skarp gräns emellan. När Olof Palme begravdes – det var 1986 – satt Helmut Kohl och Erich Honecker sida vid sida under den högtidliga akten, och det sågs som ett vackert exempel att hela världen var närvarande där vid kistan. Jag minns mina egna möten med gamla Östtyskland. Första gången i Berlin i maj 1960. Då fanns det ännu ingen mur, då kunde man promenera förbi Brandenburger Tor. Men stridsvagnar stod beredda på bägge sidor, det var just när ett amerikanskt spionplan skjutits ner över Sovjet.
Sista gången var i september 1988. Jag föreläste i Dresden om Friedrich Engels, ja jag reste runt med honom i södra DDR. Det var mycket angenämt, mina värdar var fantastiska – men de viskade samtidigt att deras land befann sig i förfall. Ja, förfallet var synligt både i de söndervittrande städerna och i de nersmutsade vattendragen. I Kreuzkirche i Dresden fanns vattenprover men också en banderoll med texten: ”Det är lättare för en loppa att bita en elefant än för en elefant att trampa ihjäl en loppa.” Det påstods vara ett thailändskt ordspråk.
Professor Richter i Halle berättade att hans son som gjorde militärtjänst fick arbeta i Bunaverken där produktionen inte kunde hållas igång utan rekryterna. Jag kommer att tänka på Richters son när jag läser Der Turm. Bokens centralgestalt, den unge Christian Hoffmann, gör en treårig militärtjänst i hopp om att därefter kunna studera medicin. När en kamrat till honom blir dödad på grunden av befälens nonchalans far han ut i bittra ord om sina överordnade och om DDR. Han bestraffas ett års fängelse, och hans militärtjänst utökas till fem år – till hösten 1989. Under fängelsetiden kastas han in i vidriga, nerbrytande arbetsförhållanden. Även som återvorden soldat tvingas han arbeta i olika industrier. Och visst dyker Bunaverken upp även här, smutsiga och motbjudande och hälsovådliga.
Nu när jag läst hela boken återvänder jag till titelsidan. Jag faller i tankar över underrubriken: Geschichte aus einem versunkenen Land, historia från ett sjunket land. Ja, ”versunken” kan ju också betyda försjunken – försjunken i tankar – alltså frånvarande, förströdd. Men först och främst är det förstås det sjunkna Atlantis som titeln anspelar på, Platons myt om landet som sjunkit ner i glömskans hav. DDR var också en utopi men en utopi som liksom Atlantis utvecklades i fel riktning, ja noga besett var dödsdömd från första stund, inneslutet i Sovjetunionens järngrepp.
Jag mötte åtskilliga som ändå drömde utopiska tankar i det gamla DDR, och jag återfinner dem i Tellkamps roman. De finns där, mitt ibland de cyniska maktmänniskorna, de bittra, de desillusionerade, och de som lever i inre exil. Varje förändring skulle, hoppades de, äntligen bli till det bättre. Men de blev till det sämre…
Tellkamps roman har nästan till leda jämförts med Thomas Manns Buddenbrooks, denna vidunderliga, drygt hundraåriga debutroman. Det är förstås en säljande jämförelse, som ursprungligen lanserades av förlaget. Men jag låter mig inte övertygas – steget från Manns roman om en familj som går mot sin undergång i borgerskapets solida Lübeck till Tellkamps berättelse om några familjer som upplever sitt lands slutgiltiga förfall i 1980-talets Dresden är långt. Redan litterärt är de olika – Mann lämnar aldrig sin solida realism, medan Tellkamp skjuter in långa impressionistiska avsnitt i och i slutet av sin väldiga berättelse prövar en rad djärva berättargrepp.
I Manns bok står en familj i centrum, i Tellkamps ett land. Der Turm har en uppsjö av personer, några mer noggrant tecknade, andra bara skisser i marginalen. I Buddenbrooks är rollistan begränsad. Visst har Der Turm sina huvudpersoner – i själva verket tre.
Christian Hoffmann, som är sjutton år när berättelsen börjar och hinner upp till mitten av några och tjugo innan den slutar; hans pappa Richard, kirurg, en ganska feg och oärlig människa, och Meno, Christians morbror, en märklig gestalt, zoolog och förlagsredaktör och den inre exilens mästare. Mann har trots allt fler, och själva navet i hans berättelse är Tony, flickan som blir kvinna och till sist gammal dam, ett underbart porträtt. Om det finns en verklig svaghet i Tellkamps roman så är det hans kvinnoskildringar. Inte ens Anne, Richards bedragna fru och Christians mor, blir annat än en skugga i bakgrunden. Flera tiotal män framstår med klarare konturer.
Men visst är Der Turm en fantastisk roman. I Tyskland har den blivit en stor framgång och inte bara vunnit det stora tyska bokpriset utan också en stor läsekrets. Jag hoppas att den blir läst och diskuterad också i Sverige och då i sin egen rätt och inte bara i skuggan av Buddenbrooks.
Sven-Eric Liedman
Fotnot: