Svartsjuka handlar inte om äganderätt

Orson Welles som Othello

Orson Welles som Othello

Av LARS HERTZBERG

Det är en egendomlig kliché att svartsjuka bottnar i att man anser sig äga sin partner.

De som tänker så menar ju att svartsjuka är uttryck för en illusion, och de anser förmodligen att de själva är fria från den: de är på det klara med att människor inte äger varandra.

Så här talar vi om ägodelar: ”Du kan gärna låna min —, jag säger till om jag behöver den.” – ”Du får den här —, jag har många.” – ”Vill du arrendera den här —?” – ”Jag minns inte om jag har en —.”

Det är uttryckligen inte så som svartsjukan kommer till tals!

Människor i ett parförhållande kan känna att de tillhör varandra, de använder ord som ”min” och ”din”. Men då rör det sig inte om äganderätt, utan om närhet och tillit. I den här meningen kan man inte tillhöra en annan utom genom fritt val.

Det som kan väcka svartsjuka är känslan av utanförskap: min partner delar något med en annan som jag inte är delaktig i (inte nödvändigtvis en fysisk närhet). Men det kan också vara rädslan att bli övergiven. Den kan med andra ord gälla det som sker nu, eller det som kan tänkas ske i framtiden.

Detta är inte förhållningssätt jag har till ägodelar. (En slav kunde rymma, men man skulle inte ha kallat det att överge sin ägare.)

Svartsjuka kan givetvis ta sig sjuka former, främst på det sättet att man tror sig ha anledning att vara svartsjuk utan att ha det. Men som sådan är det varken sjukt eller friskt att vara svartsjuk, det är mänskligt. Vilken skillnad skulle det göra om svartsjuka inte var vanligt? Skulle parförhållanden ta sig en annan form? Det kan man bara spekulera om.

Å andra sidan kan man förhålla sig svartsjukt till sina ägodelar – och det är sjukt.

______________

‣ ”Un bacio… ancor un bacio…” Kärleksduetten ur Verdis Otello, innan svartsjukan som Jago planterat förändrar allt:

1 kommentar

  1. Ivo Holmqvist says:

    Den lärde litteratursociologen Allan Hagsten i Lund som i sin digra doktorsavhandling ”Den unge Strindsberg” kunnat beslå titanen med om inte osanning så i alla fall tillrättalagda sanningar – han hade inte alls haft det så taskigt under sin uppväxt som han påstått i ”Tjänstekvinnans son” – frågade mig, minns jag, under en tentamen i litteraturhistoria (som ämnet ännu hette) på 1800-talsrealister: ”Har kandidaten lagt märke till något egendomligt i Almqvists personlighet”. Det hade kandidaten, men inte just det drag som Hagsten var ute efter: att Carl Jonas Love var oförmögen att känna svartsjuka. Så var det kanske, och i så fall var han i det stycket som i så mycket annat före sin tid (man kan undra om det delades av hans tåliga hustru Maria som nog hade större anledning än han att vara jaloux). – Javisst kan man förhålla sig svartsjukt till ägodelar, men ju lättare man kommer över en sådan attityd till tyngande världsligt gods, desto bättre: commune bonum.

Kommentera: