”Jag kom till världen för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast.” Så lyder inledningsorden i Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner (2013) Uttalandet görs av bokens huvudperson och berättarjag, en kanin, och det kan ses som representativt för den svärta och pessimism som anses prägla en stor del av barnlitteraturen inte bara i Sverige utan i hela Norden. Livet tycks inte värt att leva.
Men hur är det egentligen? Är det verkligen så nattsvart i barnboken, och går det att tala om nordisk barnlitteratur som ett samlat begrepp? Vad skulle i så fall utmärka den? Det är frågor som dryftas i antologin Den nordiske børnebog (2016), där ett antal barnboksforskare, lärare och journalister ger sin syn på barnlitteraturen i Norden. Man har under senare år sett vissa tecken på ökad gemenskap mellan de nordiska länderna i fråga om barnboken. Sedan 2013 delar Nordiska Rådet ut ett pris även till den bästa barn- och ungdomsboken. De nordiska kulturministrarna har också avsatt ekonomiska medel för en rad olika aktiviteter, som ingår i det man kallar ”Løft för nordisk børne- og ungdomslitteratur”.
Ett syfte är till exempel att få till stånd fler översättningar länderna emellan. För vad som delvis gör det svårt att tala om en gemensam nordisk litteratur är just bristen på översättningar länderna emellan. En författare som dock kan läsas i flera nordiska länder är norskan Gro Dahle. Tillsammans med Svein Nyhus som oftast står för texten har hon gett ut symboliskt laddade bilderböcker om barns reaktioner på traumatiska situationer och händelser. I Snill (2002) handlar det om kvinnoförtryck, gestaltat i berättelsen om en flicka som bokstavligen går in i väggen. I Sinna Mann (2003) är temat kvinnomisshandel, skildrat ur ett barns perspektiv, medan Roy (2009) belyser en pojkes sorg över sin döda hund. Gemensamt för böckerna är att de skildrar barn som på olika sätt kommer i kläm i vuxenvärlden. Men det ges alltid utrymme för hopp och försoning. Den självutplånande flickan i Snill vågar till sist ge uttryck för sitt jag och sina känslor, den våldsamme pappan i Sinna Mann får hjälp att hantera sin aggressivitet och ilska, och pojken i Roy lyckas bearbeta sin sorg och sin saknad.
Att det finns påtagliga skillnader mellan ländernas barnlitteratur tydliggörs i Den nordiske børnebog. Den samiska barnlitteraturen som är av ungt datum lägger stor vikt vid språket och etniciteten, vilket framgår av Voukko Hirvonens bidrag. Det är lätt att förstå om man tänker på att det samiska språket länge var förbjudet som undervisningsspråk i skolorna. En del samiska författare tar sin utgångspunkt i den muntliga traditionen och mytologin. Vidare har fantasy en stark ställning, men många tabun har brutits i samiska böcker från och med 2000-talet, bland annat vad gäller sexualiteten.
Också den färöiska barnlitteraturen har en kort historia. De första barnböckerna skrivna på färöiska kom på 1950-talet och hade stor betydelse för nationsbyggandet. Det blåser dock lätt upp till storm om böckerna är för utmanande. I Stóra bókin um familjur (2010) av Mary Hoffman skildras några familjer med två pappor eller två mödrar vilket stötte på patrull och utlöste en intensiv debatt. I ett litet normativt samhälle som Färöarna är det svårare att bryta tabun och vara gränsöverskridande, menar Marna Jacobsen.
Utgångspunkten för Den nordiske børnebog är en satirisk serie av Rasmus Bregnhøi med titeln Rasmus skriver en nordisk børnebog, vilken inleder boken. Bregnhøi är illustratör och har bildsatt över hundra bilderböcker. Han är således själv en del av dagens barnboksvärld som han i sin serie ger en kritisk och parodisk granskning. Det handlar om pojken ”Utan hopp” som står framför den grav han själv grävt. Bregnhøi alluderar på den moderna gränsöverskridande barnlitteraturen, rik på teman som död, hopplöshet, självupptagna föräldrar och sexualitet, däri inbegripet incest. Bregnhøi anser att barnboken kan skrivas nästan efter recept för att nå framgång. Så enkelt är det naturligtvis inte, men vill man skapa debatt ligger det nära till hands att generalisera.
De medverkande skribenterna har bland annat tittat på vilka böcker som premieras och tilldelas priser. Rör det sig alltid om tabubrytande och gränsöverskridande berättelser som lyfts fram i dessa sammanhang? Björn Sundmark ställer frågan om man måste predika hopplöshet för att vinna kritikernas bevågenhet. Han granskar några Augustprisvinnare från senare år för att se hur de förhåller sig till de kriterier som Bregnhøi uppställer för en boks framgång. Den självmordsbenägna hopplösheten återfinns bland annat i den populära ungdomsromanen Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Men de Augustnominerade böckerna är komplexa och rika på nyanser, vilket gör att de endast delvis stämmer med Bregnhøis beskrivning.
Den danska forskaren Nina Christensen anlägger i sitt avsnitt ett historiskt perspektiv och visar att syftet med att ge ut böcker för barn varierat över tid. Förr var den uppfostrande ambitionen dominerande men den har successivt ersatts av en strävan att ge barnen konstnärliga böcker inte minst språkligt. En del av de teman som Bregnhøi ser som frekventa i dagens barnböcker har funnits även tidigare, hävdar Christensen. Döden till exempel har som motiv en lång historia. Det förekom redan hos H. C. Andersen, till exempel i sagan om flickan med svavelstickorna.
Att barnboksförfattarna inte väjer för tunga och svåra ämnen kan rentav ses som en tradition i de nordiska länderna. Vi kan tänka på såväl Astrid Lindgren med Bröderna Lejonhjärta och Sunnanäng som på Tove Jansson med Muminböckerna, främst då Pappan och havet. Men nutida böcker för barn och unga uppvisar en än djupare svärta. Den norske författaren Simon Stranger tar upp frågor som rör flyktingar och invandring, och dansken Kåre Bluitgen skriver om konflikter runt om i världen, bland annat kriget i Afghanistan.
Det behövs barnböcker som sticker ut och överraskar, som går på tvärs mot konsensus, hävdar flera av bokens författare. Viktigast är dock att det är barnets perspektiv som råder. De mörka stråken i böckerna fyller en funktion, menar Mia Österlund. I mörkret finns möjligheterna till protest och förändring. Utan svärta finns risk för faddhet och konstlöshet. Österlund diskuterar framför allt den nordiska bilderboken, vilken ofta ger prov på idyllfobi. Här kan särskilt en del danska bilderböcker nämnas. I Oskar K och Dorte Karrebæks Lejren (2011) får ett koncentrationsläger bli en metafor för barndomen.
Man bör dock komma ihåg att en stor del av barnlitteraturen är konservativ, ja rentav reaktionär. Men det är de kontroversiella böckerna som diskuteras och blir omtalade, vilket Anita Barsk Rasmussen påpekar i sitt bidrag. Ja, det så berömda nordiska ljuset är beträffande barnlitteraturen således ganska mörkt. Men vi får inte glömma att mörkret gärna samspelar med ljuset i form av en munter humor som lättar upp och ger berättelserna ett positivt skimmer.