Av LARS LINDVALL
Som ung franskstuderande drabbades jag en dag av en dikt som jag sedan dess burit med mig och vid behov kunnat använda som besvärjelse. Som sig bör finns den med i en ny fransk diktantologi (ungefär i mitten) som sammanställts av Suzanne Julliard. Där läser jag den nu med samma inlevelse som första gången.
Julliard har undervisat i litteratur vid Lycée Fénélon i de speciella avgångsklasser (hypokâgne och kâgne) som förbereder för de krävande inträdesproven till elitskola. Hennes lärdom och kärlek till ämnet gör henne till en inspirerande lärare. Även en större antologi som denna (drygt tusen sidor) är ett personligt och subjektivt urval men här återfinns dikter, även en del lyrisk prosa, som lever sitt eget liv och som trotsar glömskan.
Flera författare och dikter som i många handböcker och antologier förbigås med tystnad har beretts plats i detta generösa urval som omfattar texter från den franska diktningens begynnelse (även trubadurdiktning) fram till slutet av 1900-talet. Varje sekel beskrivs översiktligt och varje enskild författare presenteras, kortfattat men pregnant.
Detta gör antologin till en värdefull handbok som ju inte alls behöver sträckläsas. Man kan bläddra, läsa språngvis, fram- eller baklänges. Förr eller senare hittar man de där dikterna som kan bli en del av en själv. © Lars Lindvall