Susanne Christensen (född 1969) är en av Nordens bästa kritiker, bland annat verksam i Klassekampen, Morgenbladet och Vagant. Hennes självständighet röntgar det hon skriver om. Hon är engagerad men markerar alltid distans. Och hon skriver så ytterst uppfinningsrikt.
Nu har Christensen samlat ihop ett antal essäer och intervjuer, skrivit igenom dem och byggt ut till en bok, En punkbønn. Musik og aktivisme i Russland og Nordamerika, som berättar mycket både om henne själv och om samtidsmentaliteter från sjuttitalet och framåt; samtidigt utgör den ett trovärdigt utkast till en punkestetik, som faktiskt grundas i en tydlig teori om kvinnlig tillblivelse och framträdelse.
Boken börjar med ett misslyckat försök att förstå Pussy Riot. Språket gör att Christensen inte kan komma in i det ryska samhället annat än genom vad hennes nyvunna vänner berättar. Och vad hon finner får henne inte att bli särskilt entusiastisk. De aktioner som gjorde Pussy Riot till hjältar lånade punkens uttryck men bottnade inte i punkens etos.
Nadja, Katja och Maria är förstås inte mindre beundransvärda för det, och det anonyma aktivistkollektiv de tillhör, ”Kriget”, inte mindre viktigt. Men det närmaste Christensen kommer dem är den dubbeltydiga gesten att tända ett ljus för dem i Frälsarkatedralen (där de greps efter sin punkbön till jungfrun Maria) och säga med låg röst (till vem?) ”Free Pussy Riot”.
Samtidigt lägger det här Rysslandsreportaget grunden för resten av boken, som behandlar kvinnliga musiker i England och USA, med tyngdpunkt på Riot Grrrl-rörelsen under 1990-talet, för att till slut landa i samtal med två samtidsförfattare: danska Olga Ravn och norska Jenny Hval, som även turnerar med sin musik.
För det första etablerar den lätta besvikelsen över Pussy Riot en av bokens bärande tankar, nämligen att en rörelse inte bara kan bedömas utifrån sina uttryck utåt, utan även måste förstås som en ny form av organisering, ett nytt sätt att vara tillsammans. Till detta fogas ibland en nostalgi över att leva i de masspridda videoclipsens, inte i de hemgjorda fanzinernas tidevarv.
Pussy Riot i Kristus Frälsarens katedral i Moskva med sin Punkbön: ”Jungfru Maria, Guds moder, jaga iväg Putin”
För det andra ger den skarpa analysen av Putinregimens förföljelse av allt som är olika ett fundament åt resten av boken. Christensens iakttagelse är att det som försvaras med sånt övervåld är det oskyldiga barnet; detta bereder mark för hennes egen feministiska teori om kvinnoblivandets olika faser, och om vilken roll musiken kan fylla i individens utveckling.
Den beskrivning hon gör av enskilda musikers och författares liv, liksom de skarpa läsningarna av deras framträdelseformer, berättar samfällt ungefär denna historia: Puberteten är ett utkastande ur barndomen, och det finns ingen återvändo, bara ett inferno av budskap och krav på hur en ska vara som flicka. Ensam kan en försvara sin självständighet med musik, klädsel och andra kulturella uttryck. Men det är när likasinnade kommer tillsammans som det verkligen kan börja hända grejer.
Exemplen på det är många. Genom arkivforskning, intervjuer och noggrann läsning av vad andra skrivit fångar Christensen hur Riot Grrrl-rörelsen uppstod ur ensamma flickors hemgjorda fanziner och gav upphov till en musikscen med centrum i delstaten Washington: oförsonlig feministisk punk som fick genomslag över hela världen, med band som Bikini Kill och Le Tigre. Skildringarna av X-Ray Spex och Slits mitt i den brittiska punkvågen är också vittfamnande och återupprättande. ”Figuren Poly Styrene burde nevnes i samme åndedrag som Ziggy Stardust.”
Ty mycket av intresset riktas mot nästa steg: själva handlingen att ställa sig på scen och bli en annan. Byta namn, skapa sig en persona, bli en bärare av kulturella uttryck som betyder mycket för många andra. Bland annat är Christensen en tålmodig iakttagare av hur sexualitet och kropp representeras på scen – och en oförtröttlig kritiker av hur själva motståndshandlingarna omedelbart kommersialiseras.
The Slits – Typical Girls. Klicka här för texten
Många av de rörelser hon beskriver är kortlivade, ibland med tragiska slut. En tänkvärd poäng är att Christensen vägrar loserstämpla dem som går från scenutlevelse till familjeliv eller drejning. En hierarkisering som hon också beskyller Patti Smith för, när denna romantiserar sin ungdom i Just Kids. Mot den boken ställs Slits-gitarristen Viv Albertines självbiografi, som ingående beskriver ett tillbakadraget liv, fullt av kreativitet. Ett annat viktigt inslag är närläsningen av sångaren och basisten i Sonic Youth, Kim Gordons självbiografi Girl in a Band och även hennes essäistiska texter. Här finns ett sorgset tonfall, som slutar på en outhärdlig solokonsert i
Berlin.
Christensens teori om kvinnlig individuation på gränsen till galenskap under patriarkatets och kommersialismens egid omfattar alltså hela livsloppet – även om en bara får föreställa sig hur punkflickornas pensionärstillvaro kommer att se ut. Hon beskriver en serie möjliga utvecklingsfaser, och är generös med att berätta om vad musiklyssnande och konserter har betytt för henne själv. Men i botten av beskrivningen finns tanken att det som tas tillvara och omsätts i kreativitet är barnets urkraft. I avsnittet om singersongwritern Kristin Hersh heter det:
Sangen er som det nyfødte barnet en slags urpunker, autonom og hardtslående, og poeten kan forstås som en person med kompulsiv trang [behov] til å la [låta] verden passere gjennom seg, la seg invadere, rearrangere sine intrykk på collageaktig vis, og gi dem videre.
(Jag hade aldrig hört talas om Kristin Hersh tidigare. Hon är en av de många upptäckter En punkbønn ger. Boken är också försedd med ett soundtrack som ligger ute på internet.)
Flickan – ”jenten” – står i centrum. Men boken har mycket att lära ut till alla människor, och torde vara intressant för många estetiskt verksamma, samtidigt som den tillför diskussionerna om konst och politik nya dimensioner. Jag kan inte låta bli att anföra följande gyllene citat, som jag funderar på att brodera upp: ”Den typiske holdningen i det kritiske etablissementet har alltid vært at politikk er den laveste [lägsta] formen for kunst.”
I synnerhet är det kapitel som direkt ägnar sig åt litteratur brännande: den långa intervjun med Olga Ravn, och beskrivningen av hennes roman Celestine (2015). Här kommer ett annat av bokens bärande teman upp till ytan. Kroppens ofrånkomliga närvaro och hur en kan göra sig till herre över den: som konstnär, genom yoga – och förstås genom den kritiska hållning som Susanne Christensen själv representerar. Sällan har ordet ”hållning” varit lika välmotiverat. Som stilist träder hon fram både stolt och sårbar, som på en scen i en knuffig mörk källarlokal.