Den danska regissören Susanne Biers filmer (Elsker dig for evigt, Brødre, Efter brylluppet) koncentreras ofta kring moraliska konflikter och dilemman.
I den senaste, Hævnen, väcker hon frågor kring vårt förhållande till våldet. Handlingen utspelar sig dels i Danmark, dels i ett flyktingläger i vad som kan förmodas vara Darfur, där Anton arbetar som läkare. Problemet utkristalliseras kring några laddade konfrontationer.
I en av episoderna försöker Anton bryta upp ett bråk mellan sin yngre son och en annan gosse. Han blir angripen och slagen av den andre gossens far. Hans äldre son och dennes vän, Christian, blir vittnen till angreppet. De tycker att han borde polisanmäla angriparen, men Anton vill inte göra det.
I stället söker han upp angriparen på hans arbetsplats med gossarna i sitt följe, och provocerar honom att slå honom på nytt. Efteråt förklarar han för gossarna att han utgick med segern, eftersom han visade att han inte var rädd. Christian invänder att angriparen knappast skulle ha hållit med om att det var Anton som segrade. (Man kunde säga att Anton omfattar Sokrates åsikt i dialogen Gorgias, att det är värre att göra än att lida orätt, en uppfattning som Christian i likhet med Polos och Gorgias finner absurd.)
Den här episoden får en följd. Christian formar och genomför en plan att spränga angriparens bil i luften, en plan som hotar få fruktansvärda konsekvenser.
I en annan episod hämtas en svårt sargad man till fältsjukhuset där Anton arbetar. Det visar sig att han är en gangsterhövding, vars nöje det är att åka åka omkring mellan byarna och sprätta upp magen på gravida. Anton har ofta försökt rädda offren. Gangstern ber Anton rädda hans liv. Till lägerinvånarnas fasa går Anton med på att sy ihop såret. Men när gangstern hämtat sig blir Anton provocerad att bokstavligen kasta ut honom från fältsjukhuset. Obeväpnad som han är blir gangstern utsatt för lägerinvånarnas raseri, och han klubbas ihjäl.
Filmen har en rik tematik. De episoder jag här har valt ut är inflätade i en väv av relationer. De intresserar mig som en utgångspunkt för moraliska diskussioner. Filmen åskådliggör, tycker jag, något viktigt i de moraliska problemens karaktär. Jag skulle tro att åskådare förhåller sig olika till Antons och de andra aktörernas beslut.
När vi ställs inför samvetskonflikter uttrycker vi gärna vår svårighet i formen av en fråga: ”Har vi rätt (skyldighet?) att hämnas en ond handling eller borde vi alltid vända andra kinden till?”, ”Är en läkare skyldig att rädda en mördare till livet?”, ”Är det följderna som avgör om vi handlat rätt eller orätt?” Men frågeformen kan lätt missförstås. Man kunde kalla de här frågorna kvasi-retoriska. Vid en retorisk fråga antas svaret vara självskrivet, men i de här fallen finns det tvärtom inga svar som någon annan kan tillhandahålla. När vi står inför ett genuint dilemma finns det ingen regelbok eller facit där det rätta svaret går att inhämta, och lika litet kan vi hänskjuta frågan till någon moralkonsult eller någon etisk nämnd. Var och en måste själv ge svaret genom sitt sätt att handla – och utsätter sig då samtidigt för risken att bli klandrad av andra.
I Svenska Dagbladet 2.11.10 kommenteras filmen av Lars Lönnroth. Enligt Lönnroths tolkning förmedlar filmen budskapet att man nog bör hämnas, men med måtta. I mitt tycke banaliserar den här tolkningen problematiken till något som kan klaras av med en enkel tumregel. (Man kan ju också fråga sig hur väl skickad den som är i färd med att utkräva hämnd är att bedöma vad som är måttligt.)
Dilemman har ofta formen av en avvägning mellan att vara lyhörd för de krav en specifik situation ställer på en, och att försöka beakta helhetsbilden, de sannolika konsekvenserna av olika handlingsalternativ. ”Ändamålet helgar alltid medlen” säger utilitaristen: med andra ord: dra dig inte för att offra individen för det allmänna bästa. (Det här betyder att det för utilitaristen inte finns några moraliska problem.)
Den brittiska filosofen Elizabeth Anscombe, en av utilitarismens vedersakare, ger uttryck för en liknande inställning när hon säger: ”Mot detta vill jag hävda att en människa är ansvarig för de dåliga konsekvenserna av sina onda handlingar, men inte hålls räkning för de goda konsekvenserna, och omvänt inte är ansvarig för de dåliga konsekvenserna av sina goda handlingar.” (”Modern moralfilosofi”, i J. Backström & G. Torrkulla, Moralfilosofiska essäer, Thales 2001.)
Också det här är, tror jag, en förenkling.
– Se en trailer för filmen här:
– Se en intervju med Susanne Bier om filmen här: