Susanne Bier och våldets dilemman

Dialog

Av LARS HERTZBERG

Den danska regissören Susanne Biers filmer (Elsker dig for evigt, Brødre, Efter brylluppet) koncentreras ofta kring moraliska konflikter och dilemman.

I den senaste, Hævnen, väcker hon frågor kring vårt förhållande till våldet. Handlingen utspelar sig dels i Danmark, dels i ett flyktingläger i vad som kan förmodas vara Darfur, där Anton arbetar som läkare. Problemet utkristalliseras kring några laddade konfrontationer.

I en av episoderna försöker Anton bryta upp ett bråk mellan sin yngre son och en annan gosse. Han blir angripen och slagen av den andre gossens far. Hans äldre son och dennes vän, Christian, blir vittnen till angreppet. De tycker att han borde polisanmäla angriparen, men Anton vill inte göra det.

I stället söker han upp angriparen på hans arbetsplats med gossarna i sitt följe, och provocerar honom att slå honom på nytt. Efteråt förklarar han för gossarna att han utgick med segern, eftersom han visade att han inte var rädd. Christian invänder att angriparen knappast skulle ha hållit med om att det var Anton som segrade. (Man kunde säga att Anton omfattar Sokrates åsikt i dialogen Gorgias, att det är värre att göra än att lida orätt, en uppfattning som Christian i likhet med Polos och Gorgias finner absurd.)

Den här episoden får en följd. Christian formar och genomför en plan att spränga angriparens bil i luften, en plan som hotar få fruktansvärda konsekvenser.

I en annan episod hämtas en svårt sargad man till fältsjukhuset där Anton arbetar. Det visar sig att han är en gangsterhövding, vars nöje det är att åka åka omkring mellan byarna och sprätta upp magen på gravida. Anton har ofta försökt rädda offren. Gangstern ber Anton rädda hans liv. Till lägerinvånarnas fasa går Anton med på att sy ihop såret. Men när gangstern hämtat sig blir Anton provocerad att bokstavligen kasta ut honom från fältsjukhuset. Obeväpnad som han är blir gangstern utsatt för lägerinvånarnas raseri, och han klubbas ihjäl.

Filmen har en rik tematik. De episoder jag här har valt ut är inflätade i en väv av relationer. De intresserar mig som en utgångspunkt för moraliska diskussioner. Filmen åskådliggör, tycker jag, något viktigt i de moraliska problemens karaktär. Jag skulle tro att åskådare förhåller sig olika till Antons och de andra aktörernas beslut.

När vi ställs inför samvetskonflikter uttrycker vi gärna vår svårighet i formen av en fråga: ”Har vi rätt (skyldighet?) att hämnas en ond handling eller borde vi alltid vända andra kinden till?”, ”Är en läkare skyldig att rädda en mördare till livet?”, ”Är det följderna som avgör om vi handlat rätt eller orätt?” Men frågeformen kan lätt missförstås. Man kunde kalla de här frågorna kvasi-retoriska. Vid en retorisk fråga antas svaret vara självskrivet, men i de här fallen finns det tvärtom inga svar som någon annan kan tillhandahålla. När vi står inför ett genuint dilemma finns det ingen regelbok eller facit där det rätta svaret går att inhämta, och lika litet kan vi hänskjuta frågan till någon moralkonsult eller någon etisk nämnd. Var och en måste själv ge svaret genom sitt sätt att handla – och utsätter sig då samtidigt för risken att bli klandrad av andra.

I Svenska Dagbladet 2.11.10 kommenteras filmen av Lars Lönnroth. Enligt Lönnroths tolkning förmedlar filmen budskapet att man nog bör hämnas, men med måtta. I mitt tycke banaliserar den här tolkningen problematiken till något som kan klaras av med en enkel tumregel. (Man kan ju också fråga sig hur väl skickad den som är i färd med att utkräva hämnd är att bedöma vad som är måttligt.)

Dilemman har ofta formen av en avvägning mellan att vara lyhörd för de krav en specifik situation ställer på en, och att försöka beakta helhetsbilden, de sannolika konsekvenserna av olika handlingsalternativ. ”Ändamålet helgar alltid medlen” säger utilitaristen: med andra ord: dra dig inte för att offra individen för det allmänna bästa. (Det här betyder att det för utilitaristen inte finns några moraliska problem.)

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Men den motsatta ståndpunkten: ”se till att du själv håller händerna rena och låt de andra bekymra sig om konsekvenserna” är också en ansvarsflykt. Anton kan anklagas för självupptagenhet när han väljer att följa sin läkaretik och sedan prisger gangstern åt lägerinvånarnnas raseri. Han vill inte ha en fläck på sitt samvete.

Den brittiska filosofen Elizabeth Anscombe, en av utilitarismens vedersakare, ger uttryck för en liknande inställning när hon säger: ”Mot detta vill jag hävda att en människa är ansvarig för de dåliga konsekvenserna av sina onda handlingar, men inte hålls räkning för de goda konsekvenserna, och omvänt inte är ansvarig för de dåliga konsekvenserna av sina goda handlingar.” (”Modern moralfilosofi”, i J. Backström & G. Torrkulla, Moralfilosofiska essäer, Thales 2001.)

Också det här är, tror jag, en förenkling.

________________

– Se en trailer för filmen här:

– Se en intervju med Susanne Bier om filmen här:

 

2 kommentarer

  1. Lars Lönnroth says:

    Intressant analys av våldets problematik i Biers film. I min SvD-krönika intresserade jag mig dock för den mer begränsade frågan om hämnd under vissa omständigheter kan vara berättigad – en fråga som länge engagerat mig, eftersom jag sysslat mycket med isländska sagor, där hämnd är en accepterad metod att utkräva sin rätt. Många i dag uppfattar sagahjältarnas syn på hämnden som barbarisk och helt oacceptabel i ett modernt samhälle, men min poäng är att saken ställer sig annorlunda i samhällen där det inte finns en stark rättsvårdande centralmakt, t.ex. forntidens Island och dagens Sudan men, i mindre skala, även en del miljöer i vårt eget Sverige. Där kan ”måttfull hämnd” ännu vara det enda sättet att stå det onda emot och få slut på orättfärdig våldsutövning.

  2. Lars Hertzberg says:

    Frågan om hämndens moral är komplicerad. Hämnden har visserligen fått ett vältaligt försvar i den amerikanske filosofen Peter French bok The Virtues of Vengeance (http://www.kansaspress.ku.edu/frevir.html), men jag ställer mig frågande till det visa – eller ens begripliga – i att rekommendera hämnd som en allmän politik.

    Utifrån sett är hämndbehovet framför allt ett faktum, det är en del av vår natur vare sig vi gillar det eller inte. Vi måste räkna med andras hämnd och det kan få oss att lägga band på våra illvilliga impulser. På så sätt kanske hämndens existens bidrar till ordningen – men i så fall skyddar den bara dem vi tror vara starkare än vi själva. Men hämndlystnaden leder som känt också till att konflikter eskaleras. Hämnden blir ofta gruvligare än den ursprungliga oförrätten – kanske främst därför att vi vanligen upplever de kränkningar vi själva blir utsatta för som kraftigare än de vi utsätter andra för. (Dessutom utkrävs hämnd ofta av oskyldiga: gärningsmannens eller –kvinnans släktingar, medlemmar av samma folkgrupp osv.) Hämnden har sin egen skeva rättvisa därför att vi själva är part, domare och exekutionsbiträde. (Att likställa straff och hämnd, vilket ofta görs, är ett missförstånd.)

    Och inifrån sett: den som gripits av hämndbegär befinner sig i ett eget moraliskt universum (liksom den som blivit förälskad), eller man kunde säga: hans eller hennes moraliska gravitationscentrum har förskjutits. Att tillfoga sin vedersakare ont blir nu något gott i sig. Den som styrs av hämndmotivet ställer sig inte frågan om hämndens allmänna berättigande. Att hämnas utgående från övertygelsen att litet hämnd kan vara nyttigt är inte egentligen att hämnas.

    I Heinrich von Kleists klassiska roman Michael Kohlhaas (överflyttad till modern tid i E. L. Doctorows roman Ragtime och i filmen med samma namn) görs vi delaktiga i protagonistens hämndbegär.

Kommentera: