Steven Uhly – Königreich der Dämmerung

Wartheland - "Polenevakuierung"

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av MARGARETA FLYGT
Königreich der Dämmerung, Skymningens kungarike, är Steven Uhlys fjärde roman. Skymning är tiden mellan dag och natt, svår att fånga och i vilken det kan vara svårt att se klart. Är det slutet på dagen eller början på natten? Det är ett gränsland – och det är i detta gränsland mellan mörker och ljus, gott och ont, skuld och arv som Steven Uhlys roman utspelar sig. Han har lyckats skriva om en tid de flesta inte vet så mycket om – hur judiska efterkrigsflyktingar fann sin väg till både Tyskland och Israel.

Steven Uhly föddes 1964 i Köln, hans mor är tyska och hans far bengal. Han är utbildad översättare och har doktorerat i romanska språk. Han har länge bott och arbetat i Brasilien, men bor idag med sin familj i München där han undervisar på universitetet. Han driver ett poesiförlag tillsammans med sin fru, skriver romaner och översätter skönlitteratur från engelska, spanska och portugisiska. Hans tredje roman ”Glückskind” har nyligen filmatiserats och var i oktober öppningsfilm på Internationales Filmfest Potsdam.

Königreich der Dämmerung börjar en mörk, regnig kväll 1944 i en polsk stad. En SS-soldat lockas i ett bakhåll och Margarita, en polsk judinna, skjuter ihjäl honom. Det är också början på en rad händelseförlopp som inte går att stoppa, startskottet för vad Uhly ska berätta om i korta kapitel, ur alla inblandades eget perspektiv. Den dödades överordnade, Sturmbannführer Ranzner, beordrar att lika många polacker ska avrättas som hans adjutants ålder – det blir 37 stycken. Skottet får Ranzner att gå över sin inre gräns, innan han reser vidare mot östfronten våldtar han sin egen fånge, hans vackra hushållerska Anna. Tyska Anna Stirnweiss som inte ens visste hon var judinna innan nazisterna kom till makten.

Margarita lyckas gömma sig hos tyskbördiga bönder, familjen Kramer som tvångsförflyttats från Rumänien till Reichsgau Wartheland, ett område kring Posen i västra Polen nazisterna annekterat, där all polsk kultur skulle utplånas. Hos dem föder hon sin dotter Lisa. Sonen Kramer har redan stupat, dottern är försvunnen och lever ett självdestruktivt liv som prostituerad och bonden Kramer blir inkallad i krigets slutskede, tillfångatagen av ryssarna och deporterad till Sibirien – en söndertrasad familj. Fru Kramer flyr med Margarita och hennes baby västerut. När Margarita dör under flykten tar fru Kramer hand om Lisa och kallar sig för hennes mormor.

Alla tre, fru Kramer, Lisa och Anna, placeras i segermaktens läger för så kallade Displaced Persons. Kriget är slut, men det är inte lidandet – det är bara inte lika ofta skildrat, kanske för att det är privata katastrofer i ett land som förlorat kriget. Vi har kunnat läsa mycket om vad som hände åren 1933 till 1945, men vad som hände sedan är lite av en blind fläck inom litteraturen. Vad som hände efter kriget är inte lika enkelt att dela in i svart och vitt – att kalla människor goda eller onda beroende på om de var nazister eller inte. Det blir skymningsår och Uhlys persongalleri får gestalta flyktingströmmarna i efterkrigstidens Europa, hur det påverkade de som utsattes och de som förövade och hur allas öden vävs samman till knutar omöjliga att reda ut i rätt och fel.

Anna får en son efter våldtäkten och tillsammans med honom och en israelisk frihetskämpe flyr hon till Israel. Han ser till att de flyttar in i ett hus i Tel Aviv som tidigare tillhört en arabisk familj – som i sin tur fått fly hals över huvud från sitt hem. Människor flyttas som brickor i ett spel till följd av statschefers politiska beslut överallt i världen. Hatet mellan folk har andra namn, men upprepar sig. Det är förlorarnas historia Uhlys beskriver, den som det sällan står något om i historieböckerna.

Sturmbannführer Ranzner byter identitet efter tio år som krigsfånge i Sovjetunionen – han kan aldrig glömma Anna – sitt livs enda stora kärlek, den enda verkliga kärlek han i sin sjuka världsbild verkar förmögen till. Han ställs aldrig till svars för sina gärningar, utan får tvärtom anställning vid tyska säkerhetspolisen, BND, liksom så många andra före detta nazister. Myndigheten vet vad han gjort, men när den anställer honom kan de vara försäkrade om en lojal medarbetare mot att de inte avslöjar honom. Men skuld kan man inte gömma sig från – i Ranzners fall blir det hans egna barn som ställer honom till svars när ingen annan gör det.

Alla inblandades öden vävs samman från dödskjutningen 1944 fram till 70-talet i Västtyskland och Israel. Annas, Margaritas och Ranzners barn lär känna varandra av slump – eller på grund av ödet. De delar att deras liv präglats av lögnerna om vilka deras fäder och mödrar varit och vad de gjort, det binder dem till varandra likt skeppsbrutna – inte bara på ont.

När jag studerade i Tyskland berättade många av mina studiekamrater att deras släktingar kommit till Bayern från före detta Ostpreussen, det som idag är Polen. Mellan tolv och fjorton miljoner människor flydde med en koffert, en ko, med skrindor – de började om helt på nytt. Många ville inte tala om sin flykt, det var som om de skämdes. Inte sällan berättade mina vänner om hur deras mor- och farmödrar först på dödsbädden äntligen vågade berätta.

En väninnas mormor blev systematiskt våldtagen av ryssar åren efter -45 – de kom varje dag och stod på kö utanför trädgårdskjulet – 10-15 stycken åt gången. Hon lyckades övertyga soldaterna att inte leta efter hennes döttrar som gömde sig i skafferiet, hon offrade sig för dem. Naturligtvis påverkade detta generationerna efteråt – men det talades inte om det, min väninna visste bara att något hemskt hade hänt, att mormor alltid blödde och att hon var så stolt över det lilla hus hon senare lyckats bygga i Augsburgs utkant. När de äntligen fick reda på vad deras mormor genomgått kunde de plötsligt förstå mormoderns känslokyla och sina egna svårigheter med relationer, med män, med sin sexualitet. De utsatta hade lyckats förtränga sina trauman och istället bygga upp ett land.

Tillbaka till boken. Det går att invända att de så kallat ”goda” är lite väl ädelt beskrivna och det gör tyvärr deras karaktärer lite mindre trovärdiga. Det är inte bara sympatiska goda människor som ska räddas – och det är inte bara osympatiska karaktärer som är kapabla till grymheter. Att Uhly väver samman alla inblandades öden så att de till slut bildar ett pussel där inte en enda bit saknas, utan alla barnen till flyktingar och förövare blir en helhet, en ny familj, känns också lite väl tillrättalagt, lite väl trösterikt. Men romanen är ändå spännande och lärorik.

Det är ett hemlöshetens ode – som endast verkar vara möjlig att uthärda med andra som befunnit sig i samma situation. Hur sent det än är och hur många år det än har gått efter kriget, så är det aldrig för sent att fråga vad som hände, vilka val ens släktingar gjort eller vad de utsatts för. De tyska efterkrigsgenerationerna har länge kämpat med frågan om skuld kan ärvas. Uhly ställer i sin text frågor om och hur det är möjligt att förändra vad den äldre generationen gjort. Men alla dessa frågor vore inte lika intressanta ifall Uhly inte gjort dem allmängiltiga på ett sätt som berör en läsare i våra livssituationer idag.

Ett återkommande tema i romanen är kärlekens kraft, hur avgörande den är för att kunna förlåta, trots att det är omöjligt att ta på sig sina föräldrars skuld. Men framför allt handlar det om att förlåtelse endast är möjlig om alla berörda får reda på vad som hänt, hur ont det än gör att se hela sanningen. Det finns sällan bara en historia – och vetskapen om detta kommer att göra det enklare för nästkommande generationer att tala med varandra.

Hos Uhly löses alla omöjligt intrasslade knutar upp – slutet gott allting gott. Även om det inte stämmer med verkligheten inger Uhlys vackra slut om att alla tillsammans kan acceptera sin historia ändå hopp.

___________

  Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken

  Denna text finns också att lyssna till här:

 

Dela artikeln:

Kommentera: