UNESCO beslutade 2016 att på sin lista över världsarv föra upp ett stort antal medeltida stelar på västra Balkan, en gång ristade och uppförda av de kätterska bogomilerna. Gravstenarna, stećci, har sedan lyckats klara sig från krig, plundring, ödeläggelse och etniska rensningar ända fram till våra dagar. Vad har skyddat dem? Deras egen poesi, menar här Milorad Pejic
Gud, för länge sedan
lade jag mig
och har länge kvar att ligga.
Till listan över världsarv lade UNESCO i juli förra året också stećak (plural: stećci) – medeltida gravstenar som på västra Balkanhalvön återfinns i mer än 60 000 exemplar. Motiveringen löd att dessa monoliter har särskilt stort universellt värde eftersom de vittnar om en unik kulturell tradition från en civilisation som försvunnit men fortfarande har direkt och materiellt samband med händelser och levande traditioner, idéer och tro och utgör konstnärliga och litterära verk av enastående betydelse. Hos människor som kämpat i åratal för att bevara stećci har UNESCO:s beslut väckt ett hopp om att världen nu kommer att hjälpa till med att bevara dessa mytiska gravstenar och hindra dem från att förstöras eller försvinna.
Stećci är stående eller liggande stenblock som huvudsakligen härrör från perioden från 1100-talet till 1500-talet i nuvarande Bosnien och Hercegovina och anses vara det största mysteriet från det medeltida Balkan. De är huggna i stenmonoliter som väger från 100 kg till över 30 ton och är i många fall graverade och dekorerade med bilder, motiv och symboler från det vardagliga livet, men där finns också inskriptioner med korta beskrivningar och minnesteckningar över de avlidna och över dem som rest monumenten, ibland med tankar om meningen med tillvaron eller med någon visdom som man ville föra vidare.
Jag reser denna gravsten,
inte för att tala om att jag funnits
utan för att påminna om att jag
inte finns längre.
Skriftliga källor liksom stećci själva visar att dessa gravstenar uppfördes av bogomilerna (Bogumili), i Bosnien kallade patarener (Patareni), en dualistisk rörelse mellan 900- och 1400-talen. De var medlemmar i den bosniska kyrkan och deras kätterska rörelse uppkom som en följd av 900-talets sociala skiktning och motståndet mot statens och kyrkans makt. Rörelsen höll ut längst i just Bosnien och Hercegovina eftersom dessa områden var otillgängliga och hamnat i ett ingenmansland mellan två stridande imperier, det katolska Rom och det ortodoxa Konstantinopel. Trots det ändå starka trycket från två håll och det aggressiva tvångskristnandet lyckades bogomilerna hålla ut och bevara sin identitet under mer än tre århundraden. Först med den turkiska erövringen av Serbien och Bosnien och den följande systematiska konverteringskampanjen till islam under det Osmanska riket försvann de definitivt.
Se på den här stenen!
Vems var den?
Vem har den?
Vem ska inte äga den?
Bogomilerna var emot allt materiellt och predikade en ”individens kristendom” utanför den organiserade kyrkans auktoritet och överinseende. De byggde därför inga kyrkor utan utförde sina ritualer utomhus, i naturen. De trodde att den materiella världen skapats av onda demoner och att odödliga själar (skapade av en annan, god Gud) reinkarnerar sig och blir perfekta bara efter frigörelsen från kroppen. En grundläggande princip i bogomilernas etik var motståndet mot allt dödande (inte bara av människor), varför de, enligt vissa källor, också var vegetarianer. Politiskt var de pacifister.
Himmelen fanns i mig
men jag märkte inte det
innan jag fallit ner bland stjärnorna.
Idag vet vi hur bogomilerna försvann och vet också, just genom deras stećci, en del om deras civilisation. Oförklarligt är dock hur dessa mirakulösa stenar kunnat klara sig ända fram till våra dagar, att de dessutom kan vara i ett så gott skick och efter nästan tusen år i en region med längre perioder med krig än med fred ännu kan finnas i ett så stort antal. De har klarat sig inte bara från sådan ödeläggelse, som idag sker helt öppet med ovärderligt världsarv i Syrien eller Irak, utan också från att användas som grundstenar eller annat byggmaterial till kyrkor och moskéer eller från all annan möjlig ödeläggelse under senare tiders etniska rensningar, där just förstörelsen av andras kyrkogårdar utgjort en viktig del.
En av förklaringarna är att begravningsplatserna med stećci funnits på otillgängliga platser, långt från allfarvägar och bosättningar, vilket skyddat dem från alla de inkräktare och plundrare som vart femtionde år mullrat fram längs bosniska vägar. Svårare att förklara är däremot att de också under perioder av fred stått emot också allmän förstörelselusta hos vanliga, enskilda människor. Utan att veta säkert och utan några som helst bevis vågar jag framkasta att det som skyddat stećci genom århundradena är deras egen poesi.
Trampa inte på mig –
jag var som du är,
du ska bli som jag.
Bogomilernas gravstenar och deras inskriptioner har fyllt en viktig samhällsfunktion: minnets! De har funnits där som bärare av meddelanden från de döda till de levande. Förutom korta texter av samma slag som våra dagars dödsannonser – med namn och något mer om den som ligger under stenen – finns där också en sorts haiku, en poesi av högsta litterära kvalitet i form av enkla, mytiska epitaf med universella filosofiska värden.
En människa som står framför en bogomils grav och dennes stećak med dess vackra reliefer och konstiga inskriptioner förstår, även om hon inte kan tolka dem, att hon är ensam och liten framför evigheten och att det är själva rymden som talar ur dessa bilder och bokstäver. Men också att den som plockar upp och fraktar bort ett sådant stenblock, för att bygga grunden till ett stall eller ett hus, då tar hem en fruktansvärd förbannelse.
Förbannade händer som välter denna sten!
En sådan steles självförsvar är kraftigare och mer effektivt än alla lagar, förbud eller avtal. Jag, som är född och har bott mer än halva mitt liv bland gravstenarna i Bosnien utan att veta något om deras stora universella värde, tror väl inte att världen kommer att skydda dem bättre nu sedan de blivit världsarv. Det har visserligen lyft dem ur sin anonymitet, men istället givit dem ett marknadsvärde! De skulle varit säkrare om de fått vila i frid under beskydd av gravens poesi. Så när också jag, som en äkta ättling till bogomilerna, kommer att lägga mig ner och ha länge kvar att ligga, väljer jag nog på min gravsten: ”Gud, rädda mig från världens beskydd!”