Kampanil, Katedralen i Matera, Italien (Bild: Wikicommons)

Starka röster från syd
Om två italienska poeter

Provinsialismen, eller snarare kampanilismen (dvs. att hålla på sin hemby och framhäva den) är legio inom poesin i Italien. Många är de poeter som besjunger sin hembygd, framförallt de som av olika anledningar flyttat därifrån. Denna vurm för det regionala har ingen riktig motsvarighet i Sverige, åtminstone inte i det som gör avtryck på kultursidor och utges av de etablerade förlagen. Men i Italien är flera av dessa poeter både respekterade och flerfaldigt publicerade av de stora, tongivande förlagen i norra Italien, dvs. Mondadori, Garzanti, Feltrinelli, Einaudi och Marsilio.

Det är också inom poesin som de italienska dialekterna ännu spelar en viss roll. De ska inte jämföras med våra svenska, utan kan skilja sig väldigt mycket från riksitalienskan. De är nästan som egna språk och de flesta diktsamlingar utgivna på dialekt har också en översättning på italienska infogad.

Också poeterna är sinsemellan mycket olika och med skilda uttryck och poetiska intentioner. Men att skriva om sin hemby, eller att med nostalgisk smärta och ljuvhet se tillbaka på sin barndoms marker kan lätt få en sentimental slöja över sig eller bli till ett evigt upprepat mantra.

Kampanilismen inom poesin innefattar också dem som skriver autentiskt utifrån den plats de lever och verkar på, då inte så mycket i syfte att lovprisa sin hembygd som att naturligt använda sig av det stoff som finns där i form av seder, folkliv, dialekter eller lokala traditioner.
assunta_finiguerra_dixikon.se
Två intressanta poeter som kan hänföras till den sistnämnda kategorin är Assunta Finiguerra, död i cancer 2009, och Margherita Rimi. Två mycket skilda poetiska väsen som dock förenas av att de båda skriver på dialekt (Rimi endast delvis) och att de skriver utifrån sin specifika plats på jorden. Mer än att betrakta platsen utifrån som ett topos, är de i sin poesi närvarande i den, med allt det innebär av möda och motgång men också av delaktighet och identitet. Jag vill gärna betona mödan och motgången eftersom platserna för de här poeterna var Lukanien för Assunta Finiguerra och Agrigento på Sicilien för Margherita Rimi. Södra Italien har ju i långliga tider varit Italiens ”problembarn” och det är där den högsta arbetslösheten och de sämsta ekonomiska villkoren finns. Där lever också gamla föreställningar om moral och könsroller kvar starkare än i det inte heller i övrigt särskilt progressiva Italien.

Därför är det nog inte heller fel att säga att dessa båda poeter, sina olikheter till trots, på något sätt förenas i att de är kvinnor just på dessa platser. De har även ”valt” att stanna kvar i stället för att fly eller flytta för sin karriärs skull.

Assunta Finiguerra föddes 1946 i San Fele, nära Potenza. Hon arbetade största delen av sitt liv som skräddare och debuterade sent som poet. 1995 kom hennes första diktsamling. Hon hann ge ut fyra diktsamlingar under sin livstid och den femte Tatemije (Fader min) kom ut postumt 2010. Den första boken skrev hon på italienska men alla övriga på den dialekt som finns i San Fele (dialekterna i Italien kan skilja från by till by), vilket kanske visar hur hon med växande poetiskt självförtroende föredrog att använda sin egen dialekt – sitt eget språk – framför att vara läsarna till lags.

Tatemije tillkom under Finiguerras sista tid i livet när cancern och den nära förestående döden villkorade både hennes liv och dikterna hon skrev.

"Min kropp är numera del av stjärnorna
den äter, dricker och sover enbart för dem
den mäter sig med nålsögat
för att bli en kamel i Guds tjänst."

I andra dikter talade hon mer direkt om sjukdomen, ibland ironisk, ibland ursinnig, ibland resignerat lakonisk – hur som helst utan att komma undan den:

"Den heliga timmen är slagen och vilken helig timme!
En cancersvulst har de hittat i bröstet
vad hjälpte det att vara förebyggande
när ödet sedan väntar dig på tröskeln."

Olivodling, Corleone  (Wikicommons)

Olivodling, Corleone (Wikicommons)

Typiskt för dikterna är detta direkta, mustiga och ironiska tilltal, som inte heller väjer för grova uttryck, och som har sitt ursprung inte bara i poetens sinne och förtvivlan över sjukdomen utan även i den folkliga kulturen från trakten där hon lever och bor. Som byggstenar i sin poesi använde Finiguerra ofta stående uttryck, gärna med religiös prägel men på hennes eget sätt. Tillsammans med skira metaforer, med egna reflektioner, insikter och dråpliga vändningar blev det till ett helt eget och unikt lyriskt språk, ja till en helt egen lyrisk värld. En värld som speglades mot den fysiska, geografiska plats där hon befann sig. Det dialektala innebar också att stoff hämtades från traditionella klagosånger där blodet, smärtan, sorgen och döden ständigt återkommer.

I diktsamlingen konfronterade hon sin Gud, sin tro, ja hela sin världsbild med det som är, det som var och komma skall. Gud, Maria och Kristus är både med henne och mot henne i kampen, i resan fram mot döden och hon besparar varken dem eller sig själv från rasande angrepp och ironi.

Finiguerras närmast karikerande sätt att använda religiösa symboler och att så att säga sjunga ut vad hon har på hjärtat är inte enbart en följd av denna samlings tema utan det poetiska uttryck hon alltid använt. Hennes tidigare diktsamlingar rönte alla stort erkännande, inte minst för deras språkliga och kommunikativa styrka.

I Solije, (Ensamhet) 2003 och Scurije (Mörker) från 2004 är poeten/kvinnan protagonist. Här finns små berättelser ur kvinnligt perspektiv: om kvinnans förhållande till mannen, om den kvinnliga vänskapens betydelse, om hur en ung prostituerad avspisar en kund, om henne själv; bitter och sviken i kärlek. Centralt är smärtan i att vara kvinna. Men Finiguerra kan också sjunga kärlekens lov, ibland lustfyllt och uppsluppet:

"Jag har sån lust att älska
kattögon, hjärtats glädje. "

Ibland blir hon slavinna som håller fram kärlekens omöjlighet:

"Ännu bevarar jag åt dig denna kärlek
som likt en glasnagel rispar mitt bröst
och helig hand håller mig i kedjor."

Själv har Assunta Finiguerra sagt om poesin: ”/—/Jag betraktar den som själens bön, yttersta uttalandet av liv vid dödens portar, tröst för mitt hjärta i uppror för att jag inte har vetat hur jag ska skänka det världen.”

rimi_era_farsi_dixikon.sejpg

Liksom Finiguerra blev inte heller Margherita Rimi utgiven på de stora förlagen förrän Marsilio 2012 publicerade hennes ”egenantologi” Era farsi (ung: Att bli) med ett urval av hennes dikter från 1974 till 2011. Läser man om Margherita Rimi framhålls nästan alltid hennes andra yrken, läkare och neuropsykiater framför det som poet. Kanske är det inte nödvändigt att veta, men att hon arbetar med barn med problem, specifikt med att stoppa våld och övergrepp mot minderåriga och för funktionshindrade barns rättigheter, ger hennes dikter ytterligare klangbotten.

Till skillnad från Finiguerra skriver Rimi på ett återhållet, förtätat språk där det oerhörda, och de ohörda övergreppen bara anas i mellanrummen utan att det för den skull blir mindre starkt.

Här några rader ur dikten ”Il cielo della neve” (Snöhimlen)

"Snöhimlen, den känner jag till.
Han hade varit ett barn
Och på spåren,
de från järnvägen,
skriker de för att varna honom
Och snön utgjorde
sålunda hans tystnad "

Hela delen Era farsi handlar på detta mer eller mindre underförstådda sätt om barn som råkar illa ut. Barnet återkommer som protagonist, som tema, som urkraft, i många av dikterna. En del av antologin heter Le voci di bambini (Barns röster) där en liten flicka och hennes tvillingbror figurerar. I ett förflutet barndomsland, där visserligen ”en mor plåstrar om sår” och är omhuldande,

"Jag är inte rädd
om inte du är rädd "

men där det ändå inte är fritt från leda och oro, inte minst för att barndomens trygghet ska försvinna:

"Ett efter ett
upp- och nedvända år
Tider av osämja
Ett halvt varv
Leken slutar
– Kan vi för alltid
förbli tvillingar?"

Även om Sicilien ofta nämns för sina rika fruktodlingar består det i mycket av ett kargt och bergigt landskap. Denna karga men samtidigt glödande, distinkta karaktär kommer ofta till uttryck i dikternas avskalade, utmejslade form, eller i det specifikt sicilianska med direkta anspelningar på platsens karaktär, som t.ex i dikten ”Isola” (som tillägnas den sicilianske författaren Leonardo Sciascia):

"I de här trakterna:
”Slagen mot murar” ”Skräckslagen”
(De två orden är en ordlek på italienska – Battimuro och Battipaura – något som inte riktigt går fram på svenska) "

Rimis språk kännetecknas också av en poetisk lekfullhet, tydlig rytm, flera olika stilgrepp som upprepningar, anaforer och parallellismer, vilka även associerar till folkliga sångtraditioner. En sådan sånglig dikt på sicilianska låter så här:

Isniello, Sicilien

È tantu
È tantu ca si movinu di dintra
sti paroli sannu. Ma c’annu a diri.
Ti scuri e nuddu u sapi.
Ti susi.
E ti sunnasti a mmia.
E cu fusti.
E chi facisti.
Si natra vota ti sunnasti la vita.

"Länge
Länge har de flyttat sig inåt
dessa ord som vet. Men vad ska de säga.
Du går och lägger dig och ingen vet.
Du stiger upp.
Och du har drömt om mig.
Och vem har du varit.
Och vad har du gjort.
Om du en gång till har drömt om livet."

Rimi skriver dikter om barn som har det svårt men som ändå har kvar sin lyskraft, om barndomen, om vuxenblivandet, om kroppen och om att vara kvinna. Om relationen mellan kvinna och mor, mellan man och kvinna men mest av allt skriver hon en livets poesi, där livet uttolkas i ögonblicken, i andetagen, i orden, eller som i dikten Le poche cose (De få saker)

"Jag slutar kvällen
med de få saker
som saknas
som håller sällskap.
Jag slutar vara ensam
med de få ord som
jag inte
kommer att säga dig. "

(Alla översättningar från italienska är gjorda av Ida Andersen)


Ida Andersen

Ida Andersen

Fil mag i litteraturvetenskap och kreativt skrivande. Verksam som författare, översättare, kulturskribent och lektör.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: