Staket åt alla

Haga södra grindar. Ursprungligen från Kungsträdgården

Av JAN HENRIK SWAHN

När jag i dag gick förbi Kungsträdgården så tänkte jag: Den här platsen tillhör ju kungen, det hörs på namnet om inte annat.

En gång i tiden fanns det säkert ett staket här, med medeltida treuddar. Innanför gick hovfröknar och hovdamer omkring med små paraplyer i solen och låtsades som om det regnade när de märkte att stockholmarna stirrade på dem genom spjälorna. Och vid fontänen sjösatte lillprinsarna sina fint snidade segelbåtar, långt från rännstensvattnet i Gamla stan.

Vad nu om kungen bestämde sig för att återta det som är hans och omgärda det med staket? Och tänk om övriga kungahus i världen skulle göra samma sak? Återta parker som varit oaser för offentligheten i kanske hundra år eller mer? Lugn, det kommer inte att hända. Den tiden är sedan länge förbi. Vi har inga kungliga gated communities längre.

I Stockholm har det i och för sig faktiskt hänt. Men det räknas inte. En gång är ingen gång. Dessutom har stockholmarna inte blivit fråntagna Kungsträdgården utan bara ett område i periferin, lika stort som Kungsan visserligen men i Hagaparken där helt andra parametrar gäller.

Ett åtta hundra meter långt nyrest järnstaket ringar in det gamla palatset för där ska prinsessan Victoria och prins Daniel flytta in och de behöver trädgård.

Klart att de kungliga högheterna ska ha en trädgård, har jag väl tänkt där jag sprungit min månatliga joggingrunda i parken.

Det har sina sidor att bara jogga en eller en halv gång i månaden. Ibland räcker det inte för att jag ska hinna följa med i årstidernas växlingar. Det räcker definitivt inte för att jag ska orka springa Marathon. Det räcker inte heller för att jag ska lära känna några andra joggare eller hundägare på min väg.

Men värst av allt är nog att mitt sparsamma uppdykande i parken gjort att jag missat skövlandet av mitt gamla löparspår. Det slutar plötsligt och oväntat mitt i ett steg och jag är nära att flyga rätt in i en nyuppsatt lyktstolpe. Hela den långa, underbart besvärliga löpstigen genom sankmarksområdet där minsta lilla snedsteg kunde leda till att skon sögs fast i dyn, den är borta.

Vätteros

Sankmarken är därmed också borta. Vätterosen och andra växter som växte där för att de av olika skäl inte kunde växa någon annanstans, har spårlöst försvunnit. Och varifrån kom den där hundra meter långa häcken av höga hybrididegranar precis innanför staketet, som ett andra skydd i fall det första inte skulle räcka? Har de också växt här i hundratals år i Nationalparken? Konstigt att jag inte sett dem tidigare, har väl haft fullt upp med att se var jag satt fötterna.

Nu finns det en bred promenadgång istället för slingrigt motionsspår mellan staketet och vattnet, i folkmun redan omdöpt till Hagaremsan. Det är den jag ska springa på i fortsättningen, om jag får.

För snart ett decennium sedan var jag med om att ge Stockholmsskildraren Nils-Erik Landell Bernspriset för vad han gjort för sin stad. Nu har Landell den 16 maj skrivit en ytterst saklig och detaljrik artikel om det som nu händer i Hagaparken.

Landell lyckas med konststycket att skriva hela sin artikel utan att nämna Daniel och Victorias namn en enda gång, något jag själv trots tappra försök skändligen misslyckats med. Det är inte ens säkert att Landell är medveten om de kungliga högheternas medspelande fingrar i det här spelet. Han ser det ur ett strikt växtmässigt och kattugglepräglat perspektiv och han är definitivt min hjälte.

I Kungsträdgården kanske kungen i dag kan säga att han eller i alla fall hans föregångare på tronen var där först. Men i Hagaparken var kattugglan där långt tidigare, och vindtulpanerna, och vätterosorna, och hasselbuskagen, och vitsipporna.

Pierre-Auguste Renoir - Busfrö på väg..?

Om hybrididegranarna skriver Landell: ”Det ser ut som på en kyrkogård”. Victoria sa apropå de frostade glasen för 300 000 SEK som jag och du som läser det här och resten av den svenska menigheten skänkt i bröllopsgåva, att det ”kanske symboliserar vår kyliga relation”. Och så bo på en kyrkogård också!

Jag hoppas att några vildtulpaner (från 1500-talet enligt Landell) kan nästla sig in genom staketspjälorna och hybrididegranstammarna och lätta upp stämningen lite. Och att något litet busfrö kan få springa längs staketet med en pinne i handen och göra oljud så det står härliga till. Och att de sextio övervakningskamerorna inte går sönder hela tiden så att de kungliga högheterna tvingas dras med en massa spring av kameratekniker i tid och otid.

Men det kanske inte är någonting i jämförelse med de kameramän med teleobjektiv som trycker i de sista ännu inte nersågade trädkronorna.

Prinsessan Victoria har nu gett gated community ett ansikte i Sverige. Och prins Daniel kanske jag möter längs Hälsans stig som den stympade motionsslingan heter. För jag tänker fortsätta springa minst en halv gång i månaden runt Brunnsviken. Om jag så blir tagen som terrorist.

Jan Henrik Swahn

Kommentera: