Dixikons pod
Om våld på teaterscenen

Hur kan teatern bemöta en våldsam, grym och komplex verklighet? Genom att tydligt skildra alla vidrigheter? Den brittiska dramatikern Sarah Kane ansåg det, annars vore det liktydigt med att inte tala om det alls. Eller är det tvärtom ett hinder för förståelsen? Hos Harold Pinter kan redan frågan om man vill ha en kopp te låta hotfull som en missil genom luften.

Denna artikel är en av Dixikons poddar. Du kan därför också höra Theresa Benér själv läsa sin text här.

_________

Den här våren har den brittiska dramatikern Sarah Kane för första gången spelats på National Theatre i London. Kane hann bara skriva fem pjäser, innan hon 28 år gammal tog livet av sig 1999. De har översatts, spelats och hyllats internationellt – men i Storbritannien har Kanes dramatik alltid ansetts svår, eller rentav omöjlig att sätta upp. Hennes genombrottspjäs Blasted utlöste skandal vid urpremiären 1995 på Royal Court i London. Publik och kritiker reagerade på att Blasted visade brutalt sexuellt våld, outhärdliga fysiska övergrepp och kannibalism – förutom att scenen bombades halvvägs genom dramat.

Sarah Kane

Sarah Kane

I vår satte regissören Katie Mitchell upp Sarah Kanes pjäs Cleansed, på svenska Befriad. Därmed fick Sarah Kane alltså debutera på nationalscenen, 17 år efter sin död. Katie Mitchell har sagt att det som lockade henne med pjäsen var att den egentligen är omöjlig att spela, eftersom den rymmer grymma tortyrscener, och fantasier, som att råttor ska komma in och äta stympade kroppsdelar. Samtidigt lockades Mitchell av skönheten och den kärlek som bryter rakt igenom pjäsens råa scener. Cleansed utspelas i något som kan vara ett forskningsinstitut eller koncentrationsläger. En auktoritär chef beordrar systematiska stympningar på en av männen i ett homosexuellt par. Partnern tvingas se på, men de hävdar in i det sista sin kärlek. En kvinna, Grace, bevittnar allt som sker, som i ett drömspel. Hon är där för att hämta askan efter sin bror, som dödats av en överdos narkosmedel – men den döde brodern agerar på scen och pjäsen skildrar en ömsint incestuös relation mellan honom och Grace. Som en kärleksgest låter hon sig opereras till man och klär sig i broderns kläder. Hela föreställningen är inbäddad i en sofistikerad ljudinstallation av dova, malande oroliga stråk, ekoeffekter av röster, och plötsliga dån av bomber.

Sarah Kanes dramatik, som skrevs på 90-talet, var starkt färgad av de grymheter som utspelades i Bosnienkriget. Hon menade att om man inte kunde representera våld på scen så var det liktydigt med att inte heller kunna tala om det – och det var något som Kane ansåg förkastligt, eftersom vi lever i en våldsam verklighet.

Många regissörer har löst Kanes utmanande estetik genom att stilisera våldsscenerna. Två personer kan stå på distans från varandra och skildra tortyr och smärta i luften, som mim. Eller man kan verbalt uttala scenanvisningarna: ”Tinker tar fram en stor sax och klipper av Carls tunga.” Eller ”Tinker tvingar Carl till marken och skär av hans fötter.” Katie Mitchell har valt att simulera tortyren realistiskt med koreografisk precision. Aktörernas mekaniska gester förmedlar diktaturens känslolösa effektivitet i övergreppen. För Mitchell var det viktigt att vi i publiken får en förnimmelse av smärtan. Det gör rollfigurernas kroppar sårbara, och förstärker vår upplevelse av närhet i de scener där de möter varandra i ömhet.

Från Cleansed (Foto: Stephen Cummiskey)

Från Cleansed (Foto: Stephen Cummiskey)

Mitchell använder ofta koreografi och slow motion på scen, när hon vill tydliggöra ett skeende. Och just dansens förhöjda uttryck kan ge starka bilder av våld. Nyligen hade dansgruppen Mute Comp Physical Theatre premiär på Danshallarna i Köpenhamn. Verket heter The Strike of No Thought, av Kasper Ravnhøj, och inspireras av klassisk japansk krigarkultur. Det är en intensiv gestaltning av människor i ett slutet system av betvingande våld. I kombinationer av dans, kampsport och akrobatik slungar sig de fem dansarna runt på scen, ibland grupperade som fyra mot en, ibland i scener av motstånd mot kraftiga vindar eller hinder – en dansare får till exempel armar och ben hoptejpade men lyckas ändå utföra en frustande breakdance. Genom hela verket sammanlänkas scener och gester, utan tomrum eller pauser. Teatern ger här en bild av hur människor kan dominera andra genom att aldrig ge dem andrum eller vila i sig själva, utan tvinga dem vidare i en utmattande, dunkande energi.

Vissa scenkonstnärer använder överförda metaforer för våld och övergrepp. Den spanskargentinske regissören Rodrigo García utlöste för några år sen ingripande från publiken och polisanmälan, när hans aktörer plågade en hummer till döds på scen, eller lät en hamster simma för sitt liv i ett akvarium. García, som ibland kallas den europeiska teaterns terrorist, har ett raseri i sitt scenspråk. Här ville han fysiskt peka på det groteska och aggressiva i vår moderna lyxkonsumtion.

Det dansktyska scenkollektivet Signa spelar på internationella festivaler och brukar göra totalinstallationer av performance, där publiken samspelar i rummen och blir delaktig i deras fiktioner. Signas verk iscensätter auktoritära mikrosamhällen, ibland med våldsamma bestraffningsscener mot de medverkande. De utmanar vår moral men samtidigt blir publiken lätt medskyldig. Om vi åskådare bryter mot deras spelregler eller argumenterar emot makthavarna i rollspelet blir vi tillrättavisade. Men om man underordnar sig och bara tittar på spelar man passivt med i ett förtryckande system. Signas verk väcker obekväma känslor och tankar även inför det vi kallar det fria samhället.

En som oavlåtligt formulerade kritik mot det dolda våldet i det fria samhället var den brittiske dramatikern Harold Pinter. Hans pjäser visade att förtryck kan börja – omedvetet – redan i våra mest intima relationer. I ett samtal, hur oskyldigt det än må verka, finns alltid en maktkamp, hävdade han. Det kan handla om vem som tar sig rätten att formulera ett gemensamt minne, vem som pratar mest, om ingenting, och vem som säger minst, för att därigenom bli oåtkomlig och inta en maktposition. I pjäser som Ashes to Ashes, Mountain Language och One for the Road visar Pinter hur den som kontrollerar dialogen har övertaget. Detta innebär dock inte att det är den som uttrycker sig klokast och mest nyanserat som har makten. I Pinters tolkning av moderna hierarkier är makthavarna de personer vars språk är samstämmigt med för tillfället rådande kulturella och politiska moden. Poetiska visionärer och etiska förkämpar, de som med fria ord och associationer avslöjar att de ser verkligheten annorlunda, eller tror på andra möjligheter, är ofta förtryckta eller socialt marginaliserade i Pinters pjäser.

Harold Pinter

Harold Pinter

Harold Pinter var en av de få i den brittiska teatervärlden som gav stöd åt Sarah Kane medan hon levde. Och när jag nu såg Cleansed i London fick jag starka associationer till Harold Pinters The Hothouse, som gick på National Theatre 2007. Även den utspelades i en statlig institution som var ett slags gåtfull kombination av sjukhus och tortyrinstitut. Allt som sas kunde på ytan låta som normalt engelskt småprat men rymde samtidigt avgrunder av hotfulla undertoner. Man förstod att det i behandlingsrummen pågick experiment med människor, och mycket riktigt utmynnade pjäsen i en massaker, som man dock aldrig såg.

Jag tror att scenkonstens styrka är just detta att belysa och genomskåda våld i vår verklighet, utan att ens utöva det. Stilisering och distans ger i allmänhet mer övertygande uttryck för fysiska övergrepp än teaterblod och splatter. Teatern kan avslöja hur språk, traditioner, ritualer och normer i vanligt mänskligt umgänge organiserar och täcker över underliggande, oftast omedvetna strider om makt och dominans. Sarah Kane såg dessa osynliga konflikter och gav dem konkret uttryck i våldsamma scenanvisningar. Men i pjäsen Cleansed finns också en scen där en av de intagna tvingas äta en hel ask chokladpraliner – långsamt, bit för bit trycker bödeln in chokladen i hans mun, tills han håller på att explodera. Det blir en plågsam bild av kränkningen mot en försvarslös person.

Harold Pinter inringade mänskliga konflikter med ett raffinerat, dubbelbottnat språk i sina pjäser. Hos Pinter kan frågan om man vill ha en kopp te låta hotfull som en missil genom luften. Både Kane och Pinter skildrade privat och politiskt våld som delar av samma logik. Deras obekväma dramatik behövs mer än någonsin.

___________

  • Klicka här för att läsa Harold Pinters nobelföreläsning ”Konst, sanning & politik” där han också talar om det politiska våldet

  • Klicka här för att lyssna på ett intressant radiosamtal med Harold Pinter från BBC

  • Klicka här för artiklar i brittisk press om Sarah Kanes Cleansed och det gestaltade våldet

  • Klicka här för att läsa ett annat exempel på den internationella diskussionen, den franska teaterkritikern Louise Vigeants artikel ”Questions autour de la violence au théâtre”

  • Klicka här för att läsa Le Figaros teaterkritiker Armelle Héliot om samma ämne ”Représenter la violence”

  • Klicka här för att läsa Rolf Michaelis artikel från 1976 – ämnet är inte nytt – ”Gewalt im Theater” i Die Zeit
  • Dela artikeln:

    Theresa Benér

    Teaterkritiker och kulturskribent, specialiserad på europeisk samtidsteater. Redaktör för Internationell scenkonst på Dixikon.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: