Sorgesång i baktakt

Milot, Haiti

Milot, Haiti

Av JAN NORMING

Jag minns hettan och fukten i Port-au-Prince, eldarna som brann längs vägarna, kilometer efter kilometer med kåkar av brädlappar och korrugerad plåt, små överfulla tap-tapbussar med bibliska gestalter, voodoomotiv och politiska rebusar, det sista korniga ljuset före natten, och den täta, mörka strömmen av människor, män i klungor, kvinnor med bördor på huvudet och barn i knyten på ryggen, ett Afrika i diasporan, på drift in i skymningen.

Det är omöjligt att inte tänka på Haiti dessa dagar och varför det gick som det gick när det började så bra. Jag sätter på en sliten kassett inköpt i slutet av åttitalet på Grenada. Den gamle socakungen David Rudder sjunger ”Rally Round the West Indies” som blivit karibisk crickets egen nationalhymn.

Men huvudnumret är ”Haiti”.

Toussaint was a mighty man
And to make matters worse he was black,
Black and back in the days when black men knew
Their place was in the back
But this man, he walked through Napoleon
Who thought it wasn’t very nice
And so today my brothers in Haiti
They still pay the price…yeah, yeah…

"Frères et amis, déracinez avec moi l'arbre de l'esclavage!" - Toussaint L´Ouverture

"Frères et amis, déracinez avec moi l'arbre de l'esclavage!" - Toussaint L´Ouverture

Toussaint l’Ouverture ledde den folkliga resningen mot slaveriet på sockerplantagerna i Haiti hösten 1791. De afrikanska slavarna hade skeppats över till Haiti sedan tidigt 1500-tal. Toussaints armé av slavar välte det koloniala styret över ända och hade fräckheten att militärt besegra först fransmännen och sedan britterna. Något liknande hade aldrig tidigare skett.

Toussaint själv togs svekligt tillfånga, som det står i en gammal Nordisk Familjebok, och fördes till Frankrike där han försmäktade på fästning och dog 1803. Året efter utropades den första fria svarta republiken.

Den förhållandevis kloke och milde Toussaint efterträddes av sin egen adjutant, Dessalines, den förste i raden av galenpannor och råskinn som sedan dess med något undantag har regerat den lilla karibiska republiken. Som om inte det vore nog framställde de forna kolonialmakterna höga skadeståndskrav för det inkomstbortfall som revolutionen medfört. Haiti ansågs inte ha gäldat sin historiska skuld förrän ett och ett halvt sekel senare.

Koloniernas förbannelse var deras rikedom, i Haitis fall sockret. Man tager, sa den vite mannen. Grundrecept, varianter och ingredienser finns noga förtecknade i Eduardo Galeanos ”Latinamerikas öppna ådror”. Haitis historia har präglats av vanstyre, utpressning och rovdrift. Landet är västra hemisfärens fattigaste, våldsammaste och mest korrupta, en gång grönt, bördigt och rikt, idag avskogat, eroderat och importberoende. Genom att konsekvent lägga beslag på statskassan och försnilla bistånd har eliten skott sig på det fattiga folkflertalets bekostnad. I Haiti är statskonst ett ständigt pågående rån.

Denna elit lunchade och intrigerade på hotell Oloffsons veranda. Jag satt vid bordet intill. Atmosfären var bisarr. I bassängen nedanför hittades Haitis hälsominister död i Graham Greenes ”Komedianterna”. Med sina lövsågade dekorationer och spröda snickerier stod Oloffson modell för romanens Trianon. Greene tog själv ofta in på hotellet, i likhet med celebriteter som Paulette Goddard, Lillian Hellman och Charles Addams. Rummen var uppkallade efter sina berömda gäster. I den brittiske aktören John Gielguds svit svävade moskitnätet som en astralkropp ovanför sängen. Själv bodde jag i Irving Stones. Men egentligen var det Graham Greenes, viskade bartendern. Han visste precis vad gästerna ville höra.

Haiti_earthquake

Ett barn tas om hand efter jordbävningen 2010

Det här var några år efter Baby Docs fall. Fortfarande regerade det råa godtycket. Ett vagt hot slog plötsligt ut i öppet våld. Ingen visste när, var och hur. Skräcken genomsyrade samhället. Papa Docs Tonton Macoutes fanns kvar. Nya kuppmakare, Namphy, Manigat, Namphy igen, Avril, alla förvaltade de arvet efter dynastin Duvalier.

Taxichaufförerna nere vid grinden var maktens ögon och öron. Det tropiska mörkret tätnade och inifrån trädgården kom ljudet av en dov duns. Det kunde vara en människa eller mogen mango.

Jag tänker på det när jag hör ”Haiti”, en sorgesång i baktakt, en besvärjelse, en bön om något bättre. Att lyssna på Rudders repiga gamla låt är ett sätt att vara där.

Haiti, I’m sorry
We misunderstood you
One day we’ll turn our heads
And look inside you
Haiti, I’m sorry, Haiti I’m sorry
One day we’ll turn our heads
Restore your glory

Jan Norming

____________

‣ Hör David Rudder sjunga ”Haiti” här:

1 kommentar

  1. Björn Kumm says:

    Tack för dagens Obs! Låt oss fördjupa entropologin!

Kommentera: