Song of Songs

Douglas Rosenberg, konstnär, pionjär inom screendance och professor på University of Wisconsin turnerar hösten 2021 i Europa med sin senaste film »Song of Songs». Med »Song of Songs» har Rosenberg utökat sina roller och är inte bara filmare och producent – utan står själv framför kameran som dansare. I ett samtal i Judiska salongens regi på Göteborgs Litteraturhus 8/10 2021 berättar Rosenberg att filmen är hans första sedan 2012 och att den inte heller kunnat göras tidigare. Ett möte med dansaren Sally Gross och den produktion med henne han gjorde i synagogan Gates of Heaven 2012 var nödvändigt för att han skulle finna en form där den passion han känner inför den judiska historien kunde rymmas under blott tjugo minuter. »Song of Songs» är ett performance utan publik, filmat i konstnärens ateljé i Wisconsin 2021.

  

Filmen börjar med mannens ansikte. Eller: den börjar med händernas rörelser. Händerna cirklar i luften på samma sätt som judiska mödrars händer cirklat runt Shabbatljusen i tusentals år. De för energin tillbaka till källan, jaget centreras och lämnar världen utanför därhän, frigjort från plikter och prestation. Mannen rör sig ut i det tomma rummet. 

Ensam – och inte ensam – dansar han med ett knippe åldrade, torkade och bronshöljda solrosor bundna till sin rygg med två snören. Stjälkarna strävar uppåt (mot Gud?) men de trötta kronbladen faller neråt: bräckliga som pappersklockor vakar de över mannens huvud. Så låter kameran oss se honom bakifrån och stjälkarna följer hans rygg, lår, vader ner mot den öppna golvytan. 

Ur filmen ”Song of Songs” av Douglas Rosenberg. Fotograf: Michael Eckblad

Mannen är klädd i svarta byxor och svart rock, som en gammal chassid. Han sveper ett stycke tyg med HaShirim (Höga Visan) tryckt på hebreiska runt sig, som vore det en tallit. Sedan drar han tyget över sitt fårade ansikte: försvinner in i det uråldriga språket. Mannen andas genom ett munspel vars utdragna toner låter som tonsatt sorg. Så är rummet plötsligt ett snötäckt fält och mannen dansar under en vit himmel. Det skulle kunna vara vartsomhelst i det gamla Europa, före kriget. Kameran ser honom bakifrån igen: han håller vintergrenar i händerna. De torra och döda kvistarna blir en förlängning av den egna, levande kroppen. Ett möte uppstår.

Och nu ser vi plötsligt bara händerna och stor en rektangulär sten. Händerna utför ett precisionsarbete. Kanske öppnar de en bok och drar ut en sida. Gång efter annan. Så verkar de spela piano. De rör sig. Dansar. Samtalar. Vi ser fortfarande inte mannens ansikte. Han försvinner ur bilden och eftertexterna börjar rulla. Först därefter går en ung man över golvet med en klarinett. Han spelar så långsamt att man knappt urskiljer den gamla klezmermelodin. 

Det är mannens son.

*

I den första iscensättningen av projektet ingår korta, skrivna reflektioner i vilka Rosenberg bland annat beskriver att »Song of Songs» löst tar avstamp i tanken på ritualen som frigörande princip. Att det är i det rituella vi finner vår frihet, att det är där vi kan lämna prestationerna, de ytliga kraven och i stället få kontakt med det som är meningsfullt – både konstnärligt och spirituellt- ligger så nära den judiska shabbaten att jag sedan jag såg filmen för ett par dagar sedan tänkt att denna film lika gärna skulle kunnat heta just Shabbat. Det sökande och det överlämnande som skildras i filmen är i sin tur förknippat med ett annat välkänt judiskt uttryck: L’dorVador – från generation till generation. Emellertid heter detta verk nu varken Shabbat eller LedorVador utan just »Song of Songs», som den mest framträdande dikten i den hebreiska bibeln (Höga Visan på svenska). Med tanke på hur djupt präglad filmen är av text och poetiskt uttryck är det förstås motiverat. Men kanske kan man betrakta det faktum att jag instinktivt vill ta mig in i filmen och gå i dialog med den som ett tecken på att »Song of Songs» tvingar också sin betraktare att omedelbart skriva in i sig i dansen: tolka och omtolka.

Ur filmen ”Song of Songs” av Douglas Rosenberg. Fotograf: Michael Eckblad

Höga Visan på svenska läses ofta som en sinnlig kärleksdikt, skriven av den passionerade kung Salomon. Men faktum är att om inte Rabbi Akiva lyckats hävda den som en allegorisk dikt, där den passionerade kärleken som skildras i själva verket handlar om Gud och det judiska folket hade den kanske inte fått plats i den hebreiska Bibeln. Rabbi Akiva, liksom Maimonides tolkade båda diktens budskap på detta sätt och menade helt enkelt att man ska älska Gud på samma sätt som man älskar en människa: trånande, passionerat, på gränsen till besatt. Det finns viss resonans mellan denna tolkning av dikten och de långa stjälkarna som är bundna till Rosenbergs rygg i filmen. Dessa långa, hårda stjälkar strävar efter att knyta en förbindelse »uppåt» men de strävar också neråt: för att binda mannen till jorden, där det judiska folket lever sina liv. Toran gavs en gång till oss på jorden och är därefter för evigt vår att tolka. Ett judiskt liv är en praktik, snarare än en tro. Därför är det också enkelt för mig att översätta begreppet »Gud» med »judisk historia» i det här sammanhanget, inte minst för att det personliga arkeologiska arbetet som förkroppsligas i filmen – ofta utlöst av antingen av förälskelse eller närheten till döden – i judiska kontexter också alltid kräver att individen söker sin plats i sitt folks historia, i ett judiskt landskap. 

I de korta texter som ingår i den första iscensättningen av verket beskriver Rosenberg hur han under arbetsprocessen tänkt på chassidiska danser: sprudlande – men också vördnadsfulla och alltid utförda i gemenskap.  Han har tänkt på att vara insvept i textens omfamning. Han frågar sig: »Hur öppnar texten mitt hjärta/ och hur ser det skeendet ut?» 

Ja, hur ser det ut? 

Texten och jaget i »Song of Songs» möts i ömhet – och kanske i sorg (ja, detta verk kunde också hetat »Kaddish»). Man skulle kunna påstå att den hebreiska texten som är tryckt på det tyg som omsluter den dansande mannen också är en del av en judisk manskropp – inte minst eftersom det textfyllda stycket tyg i filmen både fungerar och liknar en tallit, den bönesjal judiska män är ålagda att bära under dygnets ljusa timmar. I vissa sekvenser försvinner hela mannen in i texten. Det fårade ansiktet försvinner. Svaret på frågan hur det ser ut när texten öppnar mannens hjärta är sålunda att han försvinner in i dess hjärta. In i den judiska historien och när han sedan låter talliten falla och dansar igen erbjuder han en nytolkning av såväl texten som den rörelse jag uppfattar som sökandet efter en egen plats i en större judisk kontext.

Det får mig tänka både på döden och på Fania Salzberger-Oz och Amos Oz påstående i boken Jews and Words om att judisk identitet är så tätt sammankopplad med texterna att man skulle kunna hävda att det inte är en blodslinje vi talar om när vi talar om vad det judiska folket »är» utan en textlinje: »Ours is not a bloodline, it is a textline.» 

Jag brukar hävda att den judiska traditionen påbjuder ett återkommande erövrande av judisk historia och identitet. Det innebär bland annat att jag tror att det är centralt för människan att förstå sin egen berättelse. Ser man på judisk tradition är det uppenbart att den utgår från att en sådan förståelse kräver ett repetitivt och aktivt minnesarbete så att också den enskilda att på olika sätt kan ta sig in i det förgångna, den stora berättelsen. Detta är kanske som mest synligt under Sedermåltderna på Pesach. Det gäller alltså att vara en aktiv medskapare till både den stora berättelsen och den subjektiva och inse att för att se framåt måste vi känna till vårt förflutna. Utan en förankring bakåt riskerar vi att gå vilse.

Också konsten kan förkroppsliga sökandet efter hur den subjektiva berättelsen förhåller sig till sin större berättelse – i detta fall den judiska berättelsen. I essän It was there all along – en essä som med fördel kan samläsas med Song of Songs – citerar Rosenberg Terry Thredgold som beskriver vad ett performance är:

Performance always involves a labour of making the self, a muscular, emotional labour, a labour of constructing memories for the body, which “brands” the materiality of the body and leaves its corporeal traces in the text of performance.

Ur filmen ”Song of Songs” av Douglas Rosenberg. Fotograf: Michael Eckblad

I filmen är det ett antal objekt, rörelser, landskap och toner som låter oss ana vilken den större berättelsen är. Förmågan att uppfatta att det är en judisk sådan som skildras beror kanske delvis på betraktarens förkunskaper och förmåga att läsa både mothårs och medhårs. Själv skulle vilja påstå att Rosenberg lägger sig närmade chassidismen som uttolkare av judendomen, än den samtida diskurs som arbetar med identitet genom att definiera in eller ut, genom att bejaka eller avvisa. Det som pågår i »Song of Songs» är mystiskt. Öppet mot en helhet och slutet i en individ på en och samma gång. Det är därför också mycket sårbart. De objekt som Rosenberg låter bli framträdande är förknippade både med judiskt liv och med döden: de torkade solrosorna han bär på ryggen, som en mäkta förvriden tefilin är döda, eller på väg att dö. Vintergrenarna i hans händer, som blir en förlängning av det levande köttet, är döda. När filmen är slut är det som ovan nämnt heller inte Rosenberg vi ser på det tomma golvet utan en ung man, som går över den öppna ytan och spelar en melodi som skulle kunna krossa vilket hjärta som helst. Jag skulle vilja säga att Rosenbergs »Song of songs» därmed förkroppsligar Rabbi Menachem Mendel of Kotzk berömda ord: »Det finns inget så helt som ett krossat hjärta.»

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).