”Goodbye Mr Chips” av James Hilton är historien om latinläraren som på sin ålderdom minns alla generationer elever han sett passera på internatskolan Brookfield, inte sällan far, son och sonson, och den korta tiden av lycka han förunnats.
Den trycktes i julnumret 1933 av British Weekly och sommaren därpå i Atlantic Monthly, och blev en pyramidal framgång på båda sidor Atlanten när den kom som bok. Den filmades 1939, med Robert Donat och Greer Garson och i regi av Sam Wood. En onödig nyversion kom senare, fast Peter O´Toole är bra som Chips. Petula Clark finns också med, fast jag har glömt om hon brister ut i sång…
Chips som egentligen heter Chipping pensioneras året före första världskriget, efter mer än sextio år i katedern. Men han gör ett inhopp när de flesta av hans yngre kolleger kallats in och många stupat i skyttegravarna. Och när freden kommer drar han sig tillbaka igen, till sin våning mittemot skolan. Hans stillsamma vardagsrutin bryts bara när nya elever bjuds in på te.
Louis de Geer, gymnastikläraren på Lundsberg med engelska erfarenheter, hade redan fyra år tidigare börjat sin hurtfriska krönika om Gunnar Wigelius (”Wajgilius”) som hamnar på Singleton, först som elev, senare som lärare, och till slut som rektor, och där nästa världskrig spelar stor roll.
Tre män och en kvinna flyr undan oroligheter i Kina och hamnar ombord på ett plan vars gåtfulle pilot ställer kursen mot ett okänt mål. Man hamnar i Shangri-La, ett kloster i en undangömd bergsdal dit få funnit vägen (samma berättarknep använde sig tecknaren Alfred Kubin av i sin enda roman, den fascinerande ”Die andere Seite”). Miljön är inte alldeles olik Lhasa i Tibet, länge ett förbjudet område.
Malison, den yngre engelsmannen i sällskapet, vill bryta upp fortast möjligt och ta sig tillbaka till London. Men storsvindlaren Barnard är efterlyst av Interpol och stannar helst, liksom miss Brinkow som är missionär och som lika gärna kan omvända hedningar i dessa okända trakter.
Den fjärde är den intressantaste, den eftertänksamme konsulatstjänstemannen Conway som får kontakt med klostrets mystiske Storlama vars efterträdare han utses till även om han inte hinner så långt.
I en mera krävande form återkom en liknande intrig ett dussin år senare, i Herman Hesses ”Glaspärlespelet” om Joseph Knecht som hamnar i Kastalien och blir stormästare. Fast också han får nog av utopin.
I ”Lost Horizon” smyger James Hilton in en kärlekshistoria mellan den impulsive Malison och den evigt unga Lo-Tsen. När hon lämnar den undangömda dalen åldras hon till oigenkännlighet på en minut, en knalleffekt som är det man minns bäst från filmen. Bokens politiska budskap, fred och frihet mot krig och förtryck, är lika aktuellt nu som när boken skrevs.
– Se ett klipp ur filmen Good-Bye Mr Chips från 1939:
– Här ett klipp ur Lost Horizon från 1973: