Sommarläsning (5): Horace McCoy

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST

”Du kan ingenting ta med dig dit du går” – hur översätter man den frälsningssången till engelska? Kanske med ”No pockets in a shroud”. Så heter en hårdkokt deckare av Horace McCoy som de flesta litteraturlexika förbigår med tystnad. Men det är för en annan roman (han åstadkom sammanlagt fem) som han är ihågkommen, ”They Shoot Horses, Don´t They?” från 1935.

När den översattes till franska fick han, kanske lite oförtjänt, rykte om sig att vara en tidig existentialist. Han skrev aldrig lika mycket som genrens klassiker Dashiell Hammet eller Raymond Chandler, och kanske inte heller lika bra som John Fante. Men alla hörde de hemma i södra Kalifornien, i trakterna kring Los Angeles.

McCoy kan också påminna om James M. Cain, berömd för en enda boks skull, ”The Postman Always Rings Twice” som filmats ett par gånger om, den senaste versionen regisserad av Bob Rafelson, i Sven Nykvists foto och med Jessica Lange och Jack Nicholson.

Lika texttrogen är Sydney Pollacks filmatisering av Horace McCoys bok, med Jane Fonda och Michael Sarrazin. Det finns många romaner om Hollywood, fast bara en knapp handfull riktigt bra, som Scott Fitzgeralds posthuma ”The Last Tycoon” där titelns filmmogul kalkerats på den tidigt döde Irving Thalberg, och Nathanael Wests ”The Day of the Locusts”. Det blir inte mycket kvar av drömfabrikernas illusioner när de berättelserna är till ända.

Så också i McCoys bok där läsaren får slutet på historien avslöjat redan på första sidan. Romanintrigen interfolieras med den dödsdom som avkunnas mot den som i efterhand och i väntan på elektriska stolen berättar det hela, en hygglig ung man från Arkansas som utan särskild framgång försökt hanka sig fram som statist i Hollywood.

Lika illa har det gått för Gloria från Texas (filmens Jane Fonda). De slår sig samman och ställer upp i ett dansmaraton på ett hak, byggt på en pir vid Stilla Havet. Tävlingar av det slaget förekom under den värsta massarbetslösheten, under de år då brödköerna till soppköken ringlade oändligt långa.

En fotorealistisk bok med bilder från amerikanskt trettiotal heter, med ett lån från en dåtida sentimental schlager, ”Brother Can You Spare a Dime?” Men det var inte många som kunde undvara ens tio cent. Danspalatsets mänskliga gladiatorspel håller igång under bortåt tvåtusen timmar, och det par som klarar av att stå på benen längst vinner, även om de till slut bara släpar sig fram som sömngångare, levande döda. Läkare och sjuksköterskor finns på plats liksom sponsorer och supportrar, i en olustig exemplifiering av det amerikanska samhällets utslagningsmekanismer. Den enda som håller huvudet kallt är Gloria som ser sanningen i vitögat, på samma gång modigt och desperat.

Redan från första början på haket vill hon slippa från allt, och hon blir allt mera deprimerad och svartsynt i takt med att timmarna sniglar sig iväg. Hon ber sin partner om att befria henne från detta rat race. Och när tävlingen väl är över, den har fått avbrytas på grund av moraliskt upprörda bättre borgares attacker och ett olägligt gangstermord, så avlossar han revolvern av barmhärtighet.

Han kommer ihåg från det han var grabb hos farfar på farmen i Arkansas vad som hände när hästen brutit benet och inte gick att rädda: ”They shoot horses, don´t they, I said.”

_________________

– Se trailern för Sydney Pollacks film:

Kommentera: